Rent hus

Kvart över sju. Jag är först att stanna på den lilla parkeringen, först att gå in i ett urblåst hus. Som efter en vätebombsdetonation eller en tromb. Ett hus utan människor och möbler är knappt ett hus. Ett skelett i blåbetong. Det ser större ut och främmande välbekant. De har bibehållit det väl. Nötning och slitage litet tydligare nu när allt är borta men ändå: det har gått mer än trettio år och de har inte ens tapetserat om. Strukturtapet. Jag minns hur stolt jag var då, i slutet av sjuttiotalet, allt nytt och fräscht och dessa makalösa tapeter, så vackert, precis som på pizzerian inne i stan. Bara plastvinrankorna i taket fattades.

Med tavlorna i vardagsrummet nedlyfta och bortsända, sekretären och pianot bortforslade, är det nu som ett skuggspel i gråskala på väggarna och det gråaste är mycket grått. Hur ögat kan bli lurat! Så sent som i går trodde jag att mor och far fortfarande hade vita väggar.

Jag stryker dröjande över den knottriga ytan. Det taktila minnet får mig att rysa av ro. Så här somnade jag förr nere i flickrummet: strykande strukturtapeten som om den vore ett hemligt husdjur, en vänlig padda. Just mitt rum var de tvungna att tapetsera om när jag flyttat. De sa det aldrig, men jag tror att det hade att göra med de avnötta knottrorna invid platsen där jag haft min kudde.

Lätt suckande drar jag fram dammsugaren, som fått stå kvar under trappen. Var börjar man någonstans? Plötsligt har jag aldrig varit så vilse som på denna invanda plats. Man måste väl ändå dammsuga först? Enligt principen ”uppifrån och ner” börjar jag litet tvekande med att dammsuga taken. Känner mig dum och får ont i bröstryggen. Snart kommer brorsan. Han får styra upp.

(Utmaning: skriv om något knottrigt)