Den glesa väven

Jag var förutspådd att lyckas. Alla visste om det, utom jag. Från mellanstadiet och uppåt. Så begåvad. Skulle bli något stort. Ibland mötte jag en människa som jag såg upp till och respekterade. Då frågade jag bävande vad jag skulle bli. ”Du kan bli vad som helst”. Alltid samma svar. Så jag förberedde mig för vad som helst. Blev bredare och bredare i min kompetens. Ju mer jag tänjde den, desto glesare blev väven, men det märkte inte jag. Jag bara sträckte mig längre och längre, inte uppåt, utan åt sidorna. Som en trålare gick jag fram, sög i mig kunskap och färdigheter. Var nybörjare på allt, kände av min låga status men märkte inte hur snabbt jag lärde mig. Från ett fält över till ett helt annat. Det gick ett tag, jag trodde mig vara lycklig. Inte lyckad men lycklig. Jag frilansade, levde på grönsakssoppa och gröt ibland, hade råd att gå på krogen ibland. Det gick så bra tills stressen sprängde sönder mig. Då klev jag frivilligt ner. Blev bussförare. Körde forna kolleger och konkurrenter till jobbet – ja, de som inte åkte taxi eller senaste bilmodellen, förstås. Såg de som börjat sommarvikariera samtidigt som jag få bildbylines, bli nyhetsankare, få egna soffprogram. Själv var jag min egen i min lilla buss. Inget kunde stressa mig där. Jag gick hem till min fru som var kvar i ekorrhjulet men som klarade det galant; kysste henne glupande, lagade gräddig potatisgratäng, somnade nöjd i hennes famn. Nöjd med en kedja dagar utan överraskningar, med utsikten att få slänga käft i bussgaraget, med att alltid veta vilken tid jag skulle komma hem. Ibland, rätt ofta, kunde jag få uppslag till en artikel, känna det vanliga pirret i kroppen, börja rafsa ner några idéer. Sen besinnade jag mig och ringde min kompis Sara på DN eller Anna på Rapport, lämpade av mig idén och nosade åter upp min fru.

(Utmaning: skriv om att bli förbisprungen)