Återlämna

Varuhusen ville inte ha de ofräscha duschdraperierna och gardinerna som var ojämnt fållade. Både Ikea och Åhléns sa nej. Tack, men nej tack. Man har inte rätt att lämna tillbaka det som redan är använt. Inte till affärsdrivande företag. Det var ett aber.

Hon dammade av sitt gamla körkort och gick till OK och hyrde en lätt lastbil. ”Från 22 till klockan två”, sa hon. Passade inte in i deras scheman, de antecknade bokningen i marginalen och gav en liten rabatt. Hon hann en tur till Ikea och en till Hyllcentrum på Kungsholmen. Det var dött i Barkarby när hon lastade av sin hög med Terje, Komplex, Alfta, och Snöig. Hon såg till att göra en prydlig hög. Vid Hyllcentrum lutade hon hela hyllsystemet i plockepinnform mot butiksdörren. Gavlar för sig, hyllplan för sig.

När hon kom hem insåg hon att hon gjort allt i fel ordning. Det var stökigt nu när alla möbler var borta. Särskilt hyllorna. Dessa mängder med böcker. Hon skulle göra ett undantag för böckerna. Alla böcker hon fått var prydligt märkta med givarens namn, ofta med en personlig hälsning. Dem lade hon för sig. Men de andra, de hon hade köpt, bestämde hon sig för att ta till Läkarmissionen i Vinsta. Hon kunde inte veta var hon hade köpt dem. Böcker är som godis, förutom att de inte försvinner.

Det tog ett par veckor att göra sig av med böckerna. Till Vinsta åkte hon i omgångar, två kassar i taget. De andra böckerna avbördade hon sig en efter en till givare i allt vidare cirklar. Slutligen skickade hon ett stort paket till England. Däri låg även en liten träelefant.

Stereon mindes hon förstås var hon köpt. Hon ställde den i en anonym liten kasse utanför Widegrens.

Så gjorde hon sig långsamt av med allt. När hon kom till köksutrustningen, kom hon på vad hon skulle ha gjort med böckerna – lämna dem till förlagen, förstås. Men det var för sent. Men Gustavsbergs porslin återbördades till Gustavsberg. Husqvarnas gjutjärn till Husqvarna. Rörstrands hade blivit finskt och hade huvudkontor i Höganäs. Några gemytliga tågresor genom Sverige och allt var nästan klart. Lägenheten så gott som tom. Bara städgrejerna kvar, samt datorn och reseschacket från Mongoliet. Hur mycket hon än ville vilja, kunde hon inte göra sig av med dem. Hon förstod hur det skulle gå. Lägenheten skulle komma att fyllas på igen. Det var som en urkraft. Men nu hade hon visat att det gick att komma ur dess grepp.

(Utmaning: skriv om att ge tillbaka)