Från andra sidan

Så du bor på den andra sidan. Efter vad jag hört är du mera vild än tam. Ett yrväder. Flickbokstermer för en ståtlig yngling med armarna fulla med tatueringar. Jag vidhåller: ett yrväder är du. Nu håller du belevat upp dörren för mig till Coop Nära, ger mig en korg. Vad är det du vill? Det syns så väl att du kommer från andra sidan. Du har väl gått över, eller tagit tunnelbanan. Vad spelar det för roll? Du hör inte hemma här. Du kan använda bron till det den är ämnad för, att åka in till stan, men att stanna här, just vid fästet, är övermaga. Ni bor i era bostadsområden, vi bor i våra. Vad har du att göra på Coop Nära? Ni har både Konsum och Ica hos er.

Nu svassar du efter mig i de trånga gångarna. Står stilla och fingrar på en apelsin medan jag väljer ut det bästa av några ynka nät fnasig schalottenlök. Det minst dåliga. De har en tendens att mögla. När jag lagt ner löken i korgen är du över mig.
– Vi har setts förut, säger du.
Jag nickar.
– Jag tänkte fråga om du vill komma över till mig?
Hastigt tillägger du, innan jag hunnit plocka upp min hängande haka:
– Se hur vi har det därborta.

Vi är på offentlig plats. Du har rätt att komma med förslag, skulle jag tro. Det finns inga juridiska hinder för vår kommunikation.
– Nej, tack, säger jag.
Nu säger du, mjukare:
– Vad är du rädd för?
– Jag är inte rädd, säger jag tvärt.
Tar sen till första bästa argument, om det nu är ett argument:
– Jag bor faktiskt i Stockholms stad...
– Och det gör vi på andra sidan med! säger du.
Du lyser då, när du säger det. Jag blir förbluffad. Om du talar sanning har du yppat något som jag inte känner till.
– Det måste jag kolla upp, säger jag undvikande och börjar gå mot mjölkdisken.
Jag måste verkligen kolla det.

Du har hamnat på efterkälken. Först i höjd med frysdiskarna är du inpå mig igen.
– Du... Det tar två minuter att åka över.
Så du har åkt, inte gått. Det ante mig. Jag har bott invid en bro i sexton år och vet inte hur det är på andra sidan. Du har väl åkt kors och tvärs, du, som om det inte fanns några hinder. Plötsligt blir jag uppbragt:
– Kom ihåg att på sjuttonhundratalet fanns det bara roddarmadamer att tillgå. Kom ihåg det, du!
Här skulle jag ha seglat ut i fullt majestät men jag måste fortfarande betala. I kassakön börjar jag rodna. Vad var det där för stolligt argument? Jag måste genast hem och kolla om ni tillhör Stockholms stad. Du klappar mig på armen, går förbi.
– Vi ses igen, säger du mycket vänligt.
Jag antar att du har rätt. Från utgången säger du ganska högt, så att det ska höras till mig vid kassan:
– Det är samma värld där som här.
Nu blir jag arg igen. Komma här och hävda orimligheter. Sådant ingen kan ha någon täckning för. Mina händer darrar när jag räcker kassören 67:50.

(Utmaning: skriv om en bro)