Barbara Cartland - släng dig i väggen!

– Läs det inte! Läs det inte!
Hon rycker konvolutet ur handen på honom med ett så kraftigt ryck, att turnyren darrar.
– Men Eleonora, vad är det du ville säga mig i går men undanhåller mig i dag?
I hast sväljer hon ett par pastiller som är till för att sugas på länge. Hon tittar upp. Håret är i oordning. Fabian ser på hennes smalnande ögon att hon egentligen vill bekänna vad hon skrivit. Det ger honom en idé.
– Om vi läser brevet tillsammans...
– Absolut inte, säger hon stramt och håller det bakom ryggen. Det ska brännas.
– Det är därför du hastat ända hit? För ett brev avsänt oöverlagt? Eleonora...
– Jag beger mig hem igen. Barnen... Vi träffas nästa vecka, när du kommer hem. Förlåt mig. Adjö.

Fabian ser hennes mjuka rygg utsträckt i givakt när hon trippar iväg genom pelargången. Själv uppmärksammar Eleonora ursinnigt sin korta andning och testarna av hår, allt som fråntar henne värdigheten. Men hon har räddat allt med den här utfärden. I vänstra handen kramar hon svettigt det mjuka, duvblå kuvertet.

Hon öppnar det i omnibussen på vägen hem. Innehållet kan hon utantill, ändå bleknar hon. Om Fabian så bara läst de första orden, hade hon varit förlorad.

”Käre, dyre Ruben!

I tankarna kysser jag dig en gång för varje kyss du gav mig sistlidna onsdag, då dessa månader, år av längtan fick sitt utlopp; då du gjorde mig till din, mutade in marker som aldrig förut utforskats. Vem kunde ana en sådan ljuvlighet? Alltsedan den onsdagen har jag varit mildögd och rosig. Fabian är tack och lov i staden och sitter ting, men barnen och tjänstefolket undrar och bligar.

Möt mig i morgon vid näckrosdammen. Jag väntar på dig klockan fem. Måhända kan vi smyga in i paviljongen. Jag brinner, brinner, skamlöst, osläckligt.

I ett annat liv hade vi kunnat få varandra. Jag kan icke tänka på hur det ska vara att återigen ge sig till din snälle men, ack, så intetsägande bror. Tanken kväljer mig. Det som förut var en plikt och som jag nu vet kan vara en sådan njutning, är nu en vämjelse.

Jag sluter ögonen och ser ditt ansikte, ditt... Nej, jag vill icke att papperet ska brännas av ord som icke äro uppfunna. Min tunga vill forma dem. Den sväller som en rosenknopp i min mun. Ja, hela jag blommar för dig, du som ensam har sett min ros slå ut.

din enda
Eleonora”

Bleknaden har vikt från hennes kinder under läsningen. Hjärtat klappar och ögonen tåras när hon läser de mest intima ord hon någonsin skrivit till någon. Tänk, om de kommit under Fabians ögon! Hon har räddat världen, i alla fall sin existens i den. Sammanblandningen av kuverten har ruckat på hennes tillvaro, gjort den stadigare. Ruelsen och skammen är mindre, pliktkänslan och den gränslösa hängivenheten större. Hon tänker inte välja bort någonting. Hon har sitt borgerliga liv och i det ska hon finna en nisch för Ruben. Det finns inte utrymme för någon villrådighet. Hon måste vakna upp och själv styra sitt liv.

(Utmaning: skriv om att blekna)