Bära rätt

Det är liten högtidsdräkt idag. Redan på morgonen tar han fram uniformen, synar, plockar malkulorna ur fickorna, pressar pressvecken, borstar noga bort osynligt damm. Sen hänger han den luftigt i kallfarstun bakom köket. Han är näpen och nätt som en liten kammarjungfru, min far. Man blir nog sådan av att ha varit i kriget. Persedelvård som skärm mot ondskan.

Han drar noga upp knäna på vardagsbyxorna innan han sätter sig till frukost, häller upp kaffe, slår toppen av ett ägg.
- Hur är din dag, min skatt? säger han mjukt.
- Det vet jag inte än, Papa, svarar jag som vanligt.
Vi lever tillsammans i det här stora huset, min nätta Papa och jag. Vinden går igenom det, leker sig uppför trapporna, men vi störs aldrig av draget. Vi störs sällan av någonting. Han har sina sysslor, jag har mina, och han kollar ofta att jag ser proper ut. Nätt. Om jag hade sömmar baktill på nylonstrumporna, skulle han dra dem rätt åt mig.

- Det är andra tider nu, Papa säger jag.
- Man ska ändå bära rätt, svarar han.
Jag har plockat bort frukosten, han har diskat efter den och nu sätter han sig, som alltid när han ska bära uniform, och grubblar över den buteljgröna lilla pamfletten: ”Försvarsmaktens handbok för medaljers bärandeordning, fjortonde utgåvan.” Den fjortonde utgåvan måste vara den allra senaste, han skaffar dem så snart de kommer ut och så sitter han och lusläser, om och om igen, som om ordningen plötsligt skulle ändras mellan gångerna han läser.
- Ordningen ändras ju inte mellan gångerna du läser! säger jag.
Jag är litet irriterad och på väg till jobbet. Jag kommer att slippa se hur han noggrant plockar medalj för medalj ur sina etuier, putsar dem och prövande radar upp dem på uniformens kläde. Medaljer i miniatyrstorlek, det är ju liten högtidsdräkt. Finast in mot hjärtat. Han har många medaljer. Fått fler än han har kvar men han lämnar inga gapande luckor. Ingen gör det.

Han var bara en liten en när han var i kriget. En alltför liten en. Men medaljerna dråsade över honom ändå. Det var väl så mot slutet. Hålla moralen uppe. Det var redan då han blev besatt av bärandeordningen. Medaljerna kom i strömhopp och han låg ute i fält och skulle hålla reda på ordningen. Han är född nitton. Kriget slutade fyrtiofem. Då slutade medaljerna komma. Det är så det går. Men efter just det här kriget drogs de även in. Smiddes om till mynt, kanske, eller till elledningar. Uniformerna ändrades till snitt och kulör. Äran vunnen vid fronten blev en nesa. Papa har aldrig berättat vad han gjorde i Wehrmacht. Jag vet att han var i armén. Jag förstår att det var jobbigt. Men han tillhör slutet av en tyst generation som känns igen på att de är noga med pressvecken.

(Utmaning: skriv om medaljer)