Dockan

Hon var så sjuk så att hon nästan var död, kändes det som när hon drog sjalen om sig ett extra varv mot blåsten, men hon hade varken råd eller mod att bli hemma. Det var dagen före julafton och kanske, kanske skulle fabrikören själv stå i dörren och trycka ett mynt i deras händer när de gick för dagen. Nu gällde det att inte snora bland ljusen. Liljeholmen var en modern fabrik med kvalitet och packerskorna snart blott ett minne. Det tisslades om packmaskiner vid de stora arbetsborden. Men hur skulle en maskin kunna klistra etiketten fint och rätt? Att maskiner var snabbare än människor hade de fått lära sig men de hade inte känslan, väl? ”Nästa jul kanske jag går utan arbete” tänkte hon och rosslade till.

Julpengen. Hon hoppades på den. Ja, den var allt hennes hopp, om hon skulle ha råd med julklappen till flickan. Hon hade sett den i kramhandeln om hörnet; en underbar docka i äkta celluloid som kunde blunda. Sen i september hade hon gått och måttat med händerna mot fönsterglaset för att kunna göra dockkläder, en hel garderob. På kvällarna när flickan sov plockade hon fram lappar och spetsbitar, alla skatter och klenoder, och sydde i sin ensamhet. En stund av frid. Lyckan i att göra något vackert. En tvåöring nu och en tioöring då hade hon stoppat undan till jul. Till skinkan, som hon skulle koka med Greta i 24:an. Till sillen och till grönkålen kanske. Men mest till dockan.

Hon tänkte inte på annat under arbetsdagen. Hon rörde klister av mjöl, satt i paketeringen på förmiddagen och i etiketteringen på eftermiddagen. Etiketteringen tyckte hon bäst om. Efter alla dessa år, tankarna som flög högt, högt medan fingrarna så flinkt placerade etiketten precis mitt på paketet. Hon hostade men glömde sin hosta. Så var det tid att städa undan och gå hem för tre dagar. Dämpad upprymdhet bland borden. Och vid dörren stod inte fabrikörn men väl kanslisten, hälsade god jul och gav dem en peng. En stor peng. Hon tordes inte titta på den men hon visste: en tvåkrona. Det blev nog grönkål i alla fall.

Så fort bröstet tillät ilade hon till kramhandlaren. Kastade av vana en blick i fönstret. Jo, dockan var kvar. Hon fylldes av en egendomlig stolthet. Tårar kom i ögonen. ”Jag må vara en ensam mor men jag kan ge mitt barn den finaste dockan söder om Söder”. Om tankarna hade haft ord hade de väl låtit just så. Plötsligt blev hon djärv. Bannade bodbiträdet för att han inte slog in dockan i tillräckligt med silkespapper. Köpte en polkagrisstång till Elin tvärsöver farstun, som brukade passa flickan. Med paketen i famn domnade all oro. Hon spatserade som en dam. Hon var sin egen, kunde sörja för sin lilla familj.

(Utmaning: skriv om en bonus)