Nyår

Det hade varit några vändor av vankelmod och sorg, som jag knappt kunde känna i min uppblötta lekamen. Det var nyår och jag bestämde mig för att sluta tycka synd om mig själv. Några andra löften kunde jag inte sträcka mig till. Jag sa det till min ex-hustru − vi firade tillsammans. Jag reste mig upp och sa med emfas − hon uppfattade det som aggressivt, som vanligt: ”Gunilla, jag ska sluta tycka synd om mig själv”. ”Seeing is believing”, sa hon − hon använder sig alltid av engelska för att uttrycka sarkasm. Att hon inte trodde mig ett ögonblick var uppenbart. Men vi har firat många nyår samman och vem vet vilka löften jag avlagt? Jag vet att jag gått ner på mina knän och bedyrat, att jag svurit vid våra barns huvuden, men vad jag lovat är omöjligt att rekonstruera.

Jag vaknade mirakulöst på nyårsdagens eftermiddag med en halvfull pava Famous Grouse mitt i synfältet. Den stod på bordet i motljus, varken bärnsten eller honung i färgen; bara, bara ljuvligt vacker whisky. Jag greppade den. Det var slipprigt i magen. Jag ställde ner flaskan för att gå på toaletten. Diarré gör ont ibland. Jag kom till sans, tog vägen om arbetsrummet och fick igång min gamla dator, stor som en lada och snabb som en sköldpadda. Det tog ett tag men jag hämtade inte spriten.

AA är lätt att slå upp även för en darrhänt gammal lebeman, tillfälligt slagen av ruelse. En bokstav, behändigt belägen till vänster på tangentbordet, nedtryckes två gånger. AA. Tror ni inte att de har möten till och med på nyårsdan? Ja, när annars?

Jag duschade spriten ur porerna, klädde mig propert, tog en taxi till Vasastan. Vem vill gå på AA-möte i sitt eget kvarter?

Så satt jag där och skälvde i väntan på att turen skulle komma till mig. Jag hörde inga namn, inte vad någon sa, var på ett sätt inte närvarande. Förbannat. Rösten skar sig. Jag hostade till och fick inte ur mig ett ljud men knäna skallrade mot varandra medan jag avvärjande viftade med handen. Det gick inte den här gången. Men jag var inte utesluten och jag kunde lyssna.

Jag är femtioåtta år. Genom att gå på AA har jag tyst bekänt min alkoholism och att jag vill göra något åt den. Om jag gått för tjugo år sen hade jag kanske kunnat dela familjelivet med Gunilla och barnen. Om jag gått för tio år sedan hade jag kanske inte förlorat jobbet. Men jag har gått nu, och jag tänker gå tillbaka. Kanske har jag tjugo år kvar att reparera de skador jag åsamkat andra. Vad vet jag? Nuet är det enda jag har förfogande över

(Utmaning: skriv om avhållsamhet)