Nattarbete

De flesta bor i ettorna, med fönstren ut mot skogen, några i tvåorna. Bara Elizabeth bor i en trea, alldeles ensam, men henne har han inget med att göra. De träffas ibland i tvättstugan, säger hej. Mer är det inte. Men de andra – oj, ett sådant stök och bök han har att hinna med dem alla. ”Mina klienter”, kallar han dem någon gång i andanom. Han skulle aldrig nämna vad han håller på med för någon annan. Det vore att lämna ut kvinnorna.

Det tar några timmar av snart sagt varje natt i hans liv. Han tar dem i tur och ordning, uppifrån sjuan och ner till bottenvåningen. De är inalles tio, hans klienter, så var och en får besök ungefär tre gånger i månaden, men de vet aldrig exakt vilken veckodag han kommer tassande i sina gröna frottéstrumpor. Lisa säger att det är ungefär som menscykeln, man känner på sig när det är dags. Och det verkar stämma. Hon bor på nedre botten, Lisa, och har alltid fällt persiennerna när han dyker upp.

Han gör det för att han tycker synd om dem. När han flyttade in, tyckte han att det var barockt att det bodde så många ensamma kvinnor i huset. Så fick han veta att huset ursprungligen varit personalbostäder för landstinget. Tja, det kanske förklarade en del, men det gjorde det inte mindre sorgligt. Nu tar han sedan många år åtminstone hand om sin trappuppgång. Han kanske skulle tala med några förtroendeingivande herrar i de andra portarna, tipsa dem om möjligheten att göra en god gärning. Men han har aldrig sett någon som verkar ha uthållighet och diskretion i paritet med hans egen. Han vill inte låta sin gärning förflackas.

Därför avstår han från presenter, från alkohol, från att få knappar isydda. Allt som skulle kunna vara ett utnyttjande av situationen. Han ger dem smek och kel och älskog. Det är allt. Det kräver tålamod. Det kräver integritet.

(Utmaning: skriv om flit)