Bröd och glöd

Den gamla kaffehandeln invid Lidl har ändrat skepnad, bytt regi. Inte ens skylten är kvar, den fina från femtiotalet med pojken som häller ut kaffebönor. Man förlorar inget på att fråga. Jag kliver in. Det är fik nu. Ett fik där det bränns rökelse och där det tornar upp sig högar med bröd i alla former och utföranden, som om leverantörerna vore ett dagis och ett ålderdomshem. Ganska mycket folk är det i den lilla lokalen. ”Återhållen glädje”, tänker jag. Ja, där är en stämning av mild volupté. Som om de alla skulle kunna tala med varandra. Som om de kanske hade gjort det precis innan jag kom. Blickarna vänds inte mot mig men något avstannar. Jag gick miste om något. Nu är det dags att fråga om skylten. Jo, de tycker om den också. Den ska bara på renovering, sen ska den upp igen. Kvinnan bakom disken ser ut som om hon just badat i åsnemjölk. En blandning av fräschör och något dävet.
– Vill du ha en fika när du ändå är här?
Jag väljer en dubbel espresso och en chèvremacka på bröd bakat av en femåring, en femåring som fått ovanligt mycket pumpa- sesam- och solrosfrön att gegga med. Står och väntar dumt och länge med min bricka.
– Varsågod och sitt! säger den i mjölk rengjorda. Om du har pengar kan du lägga några i burken där.
– Här! Här! ropar en av två män i min egen ålder från ett bord i trä och glas.
– Om du inte vill vara ensam, förstås, fyller den andre i.
Då förstår jag att de vänder sig till mig. Jag sjunker ner hos dem, berättar mitt livsöde, för de frågar så intresserat. Det var längesedan jag gjorde det, jag måste tänka efter, gruppera orden på nya sätt. De är tålmodiga och glada, berättar sedan om sina liv. De har levt ihop i åtta år och ägnar all sin fritid åt att omplacera hundar.
– Ja, och så odlingen, vänder sig en lockig man om och säger från ett annat bord.
Jo. Dubbla kolonilotter. De har ju inget annat att ta hand om. Vi sitter tysta en stund i den delade sorgen över att inte ha några barn.

Först när jag ska gå ser jag mosaiken, gigantisk, på väggen bakom disken. Bröd och glöd står det i olika toner av turkos och ockra. Då först kommer jag på att jag ska betala. Invid burken på disken ligger A4-ark med förslag på vad man kan göra om man inte har råd att lämna några pengar. Den lapp jag råkar få upp handlar om ideell korrekturläsning för tidskriften Bröd och glöd. Jag slänger en femtiolapp i burken och plitar ner telefonnumret som står på lappen.

Biblioteket ligger om hörnet. Bröd och glöd kommer ut med hela tio nummer per år och har fyratusen prenumeranter. Det första jag slår upp är en underbar artikel om Mohandas K. Gandhi med recept på mat med bara frukt och nötter, som var hans dagliga kost. Det andra en poetisk betraktelse över så kallade mördarsniglar. Två uppslag ägnas åt tips från ”tredje världen”. Jag hade ingen aning om att det var så bra att diska med kokosnötsskal. De sista tio sidorna är en ren anslagstavla med ytterligare tips, annonser om kurser, varor och tjänster. Inget verkar ha ett fast pris, det är byteshandel som förordas. Jag ringer redaktionen, säger att jag gärna läser korrektur. Vi bestämmer en tid. Redaktionen ligger i en gammal villa i Bromma.

Ett café och en tidning – vad mer? När jag söker på Bröd och glöd på nätet får jag upp ett politiskt parti. Omställning är ledord. Omställning av vaddå? Av samhället, verkar det som. För att vi ska klara oljetoppen och klimatförändringen. Det trodde jag redan var för sent. Plötsligt börjar jag gråta. Det har inte hänt på flera år. Jag gråter över all god vilja och över orken, över glädjen på fiket och över tilliten. Över hoppet. Det är hoppet jag gråter över. Snörvlande går jag i säng i min rutiga pyjamas. Jag ska fortsätta nosa i utkanten av Bröd och glöd, hjälpa till där jag kan, men någon glöd ska varken de eller jag hoppas på. Inte hos mig.

(Utmaning: skriv om bröd och glöd)