Han vill vända. Medsamma han slängt igen stugdörren bakom sig vill han vända men han springer längs den moddiga stigen, slipprigt under fötterna, springer i mörkret där han inte kan se, springer och skriker ”förbannat!”, ”förbannat!”, snavar nästan flera gånger men springer tills han kommer fram till skogsbrynet. Det har gått fort. Blodsmak i munnen efter bara ett par hundra meter. Svagt skönjer han stugan i sänkan och han vill tillbaka men han förmår inte vända. Det är stoltheten som gör det. Stoltheten och kvarvarande ilska i ett diffust moln i hjärnan. Han har blivit så arg. Hon har än en gång gjort honom så ilsken. Hennes släpigt avmätta nedlåtenhet mot det som är han, det han intresserar sig för.
Nu går han uppför stigen in mellan de tuschsvarta granarna. Vet inte vart han är på väg. Bilnyckeln hänger på kroken inne i stugan. Han har inget att gå till. En kilometer till och han kommer till närmsta grannen. Han kan knappast gå in där och säga ”jag har bråkat med Ingrid”. Man delar inte livet så med sina grannar. Vart ska han knata i natten? Till samhället är det två mil. Han känner i fickan. Nyckelknippan fick han med sig. Han kan traska till samhället och lägga sig att sova i vilrummet i skolan. Han kan inte vända tillbaka. Hon sitter därinne och vet att han måste men han kan inte. Han ska inte vara svag. Han ska vara konsekvent. Han gick. Han smällde igen dörren så att det lilla huset skakade. Hur öppnar man den då med stoltheten i behåll? Det går inte. Det enda han kan är att fortsätta gå nu. Sen får han väl skicka någon att ta hand om hans saker. Han vill vända, vill bli tagen i famn, men han kan bara gå nu.
(Utmaning: skriv om att vara oförmögen)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Ja, vad ska man säga. Bra som vanligt
SvaraRaderaStiligt!
SvaraRaderaBra!
SvaraRaderaExakt så var det för mig när min idiot till karl gav fasiken att komma hem efter sitt röj ute på krogen. När jag konfronterade honom dagen efter skrattade han och tyckte att jag varit löjlig som varit orolig. Jag kokade av vrede och slängde in barnen i bilen och for till min syster 30 mil bort.
SvaraRaderaDu har speglat det jag kände på pricken.
Så bra skildrat - med stoltheten och längtan och känslan av att inte bli förstådd eller bekräftad. Undrar om det varit rätt att svälja stoltheten eller om han blivit ändå mer sårad och tillintetgjord om han gått tillbaka?
SvaraRaderaMkt trovärdig skildring av tankarna i denna situation, håller med Razaha, bra speglat.
SvaraRaderaHade svårt för formen "Han har blivit så arg." skulle nog själv skrivit han är eller han blev. Din formulering känns som den spänner över en diffus tidsperiod i mitt huvud.
Ang. komm. på min text: Attans! Jag har en tendens att byta tempus om jag inte är uppmärksam. Kände vid ngt tillfälle då jag läste igenom att jag nog.... men så förträngde jag det tror jag :-) knasigt. Tack för att du pekade på det.