Upp till byggnaden ledde en lång gång. Där stod träd på ömse sidor, lindar, en allé. Hon hade rekommenderats mig. Jag hade offrat tarmen för att få ro från mina plågor, det var inte längre sedan än att jag ständigt kände påsen med min avföring som daskade mot buken när jag gick. Mitt lidande hade inte gått över.
Hon tog emot i tystnad, lade sina varma händer på mina axlar och mitt bröst.
”Det är magen”, sa jag. ”Jag har hört att du kan hjälpa mig.”
Hon log och visade mig en brits jag kunde lägga mig på. Jag vet inte sedan vad hon gjorde. Kanske jag somnade till. Efter en stund sa hon med sin vackra polska brytning:
”Vi är förledda av vår kulturs åtskillnad på kropp och själ. Vi är ett och vårt 'ett' sträcker sig en bit utanför kroppen. I denna sfär går det inte att skilja någonting från något annat. Allt har förbindelse. Längst in i magen sitter det en liten gud och hon föräter sig ibland på syra. Då behöver vi vila men vi jobbar på och det onda i magen blir värre. Om ni prompt hävdar att vi har en själ, så sitter den i magen, i bröstet och i ryggen; verkar på matsmältningen, andningen eller vår upprätta gång. Allt det som gör oss till levande djur. Vem skiljer på kroppen och själen hos vargen? Var snäll mot din lilla gud i magen. Ge henne örter att dricka, stunder av stilla njutning och lagom med lugn och frid.”
Så åter denna vila under hennes händer. Det var som om min hjärna kopplats bort.
När jag rest mig upp, erbjöd hon mig te. Vi gick in i ett litet förmak.
”Du tänker för mycket och tankarna går runt. Även när du inte tänker, tänker du på att du inte tänker. Du är ett djur nu. Jag har gjort dig till ett djur. Du slipper tänka.”
Hon log svagt och förde tekoppen till munnen.
”Men tänkandet har fört oss dit vi är!”
”Ja, och var är det?”
Tystnad igen och hon sa det jag tänkte:
”Det är klart att du kan tänka. Men du behöver inte gå på överväxel hela tiden när du tänker. Och du kan ge ditt sinne pauser då och då. Det är mycket viktigt för din mage.”
Det var slut i min tekopp. Hon reste sig upp.
När jag gått hela vägen upp till stora vägen kom jag på att jag glömt att ge henne pengar. Jag hade mött en person i allén. Något sade mig att jag inte skulle vända om.
(Utmaning: skriv om magknip)
onsdag 31 mars 2010
måndag 29 mars 2010
I körkortsåldern
Viljorna kommer inte i rätt ordning. Först vid femtio ville hon ha frihet, vid sextio kom hon i körkortsåldern. Pengarna hade hon men inte tiden. Inga egna ungar längre men jobbet tog sitt, och barnbarnen, och själva livet, och trots allt var hon litet tröttare än förr. Hon märkte det bara själv, inte ens döttrarna visste. Det var en detalj, en liten detalj, att hon stönade när klockan ringde, då redan trött inför den gryende dagen.
Lektionerna ökade hennes vakenhet. Den trafik hon befunnit sig i hela livet, som cyklist, gående och någon gång som passagerare, tedde sig dels så mycket större, dels så avkodad, läsbar, när hon satt bakom en bilratt. Det var som att ha varit till optikern, fått en ny syn. Alla vägmärken som lyste emot henne! Bilarna som rörde sig rytmiskt, som cyklar! Hon förstod, att när man väl behärskade sitt fordon, var bilkörning inte olikt att cykla.
Sonen var den ende i närmaste familjen som hade körkort.
– Hur lärde du dig motorn och kopplingen och växlarna? frågade hon honom efter fjortonde lektionen.
– Åh, sa han nonchalant, det lärde jag mig när jag var fem. Den där boken ”Så funkar det”, du vet.
Efter tjugoåttonde lektionen hade bilskolläraren ett allvarligt samtal med henne. Hennes inlärningskurva var flack och gick väldigt mycket upp och ner.
– Är det som en trappa? sa hon hjälpsamt. Hon visste så väl att det var vanligt.
– Nej, det är för djupa dalar, sa han och ritade en sinuskurva i luften.
Bedrövat försökte hon hitta tillbaka till affirmationen: ”Jag rör mig genom trafiken som på cykel, jag rör mig genom trafiken som på cykel.” Hon slöt ögonen och försökte se kopplingen framför sig. Det gick, men då gick det inte att se växellådan. Och motorn, sen!
– Är du kvar? sa läraren.
– I allra högsta grad, svarade hon. Vad ska vi göra? Blir jag relegerad?
– Inte då! Vi drar in mycket pengar på dig!
Och så föreslog han det: körkort bara för automatväxel. Sådant som amerikaner har. Hon tog sig några dagar att fundera. Det var ett lätt beslut.
Hon har alltid varit bra på att cykla. Kryssat fram mellan fotgängare, soptunnor och hundar. Nu, sedan några år tillbaka, är hon en van trafikant även som bilist. Till skillnad från många kvinnor i hennes ålder som haft körkort länge, tvekar hon inte inför att backa och fickparkera och byta fil. Hon kan läsa trafiken och hon kan sitt fordon, nu när hon kör med automatlåda.
(Utmaning: skriv om automatik)
Lektionerna ökade hennes vakenhet. Den trafik hon befunnit sig i hela livet, som cyklist, gående och någon gång som passagerare, tedde sig dels så mycket större, dels så avkodad, läsbar, när hon satt bakom en bilratt. Det var som att ha varit till optikern, fått en ny syn. Alla vägmärken som lyste emot henne! Bilarna som rörde sig rytmiskt, som cyklar! Hon förstod, att när man väl behärskade sitt fordon, var bilkörning inte olikt att cykla.
Sonen var den ende i närmaste familjen som hade körkort.
– Hur lärde du dig motorn och kopplingen och växlarna? frågade hon honom efter fjortonde lektionen.
– Åh, sa han nonchalant, det lärde jag mig när jag var fem. Den där boken ”Så funkar det”, du vet.
Efter tjugoåttonde lektionen hade bilskolläraren ett allvarligt samtal med henne. Hennes inlärningskurva var flack och gick väldigt mycket upp och ner.
– Är det som en trappa? sa hon hjälpsamt. Hon visste så väl att det var vanligt.
– Nej, det är för djupa dalar, sa han och ritade en sinuskurva i luften.
Bedrövat försökte hon hitta tillbaka till affirmationen: ”Jag rör mig genom trafiken som på cykel, jag rör mig genom trafiken som på cykel.” Hon slöt ögonen och försökte se kopplingen framför sig. Det gick, men då gick det inte att se växellådan. Och motorn, sen!
– Är du kvar? sa läraren.
– I allra högsta grad, svarade hon. Vad ska vi göra? Blir jag relegerad?
– Inte då! Vi drar in mycket pengar på dig!
Och så föreslog han det: körkort bara för automatväxel. Sådant som amerikaner har. Hon tog sig några dagar att fundera. Det var ett lätt beslut.
Hon har alltid varit bra på att cykla. Kryssat fram mellan fotgängare, soptunnor och hundar. Nu, sedan några år tillbaka, är hon en van trafikant även som bilist. Till skillnad från många kvinnor i hennes ålder som haft körkort länge, tvekar hon inte inför att backa och fickparkera och byta fil. Hon kan läsa trafiken och hon kan sitt fordon, nu när hon kör med automatlåda.
(Utmaning: skriv om automatik)
söndag 28 mars 2010
En förlorad timme
”Prudentlig är inte rätta ordet. Jag skulle kalla mig strikt. Strikt och nätt. Jag är inte välbärgad men jag är en dam med egen ekonomi och jag är noga med att hushålla – med pengar, tid och krafter.”
”Hon förbyttes och blev som en furie. När vagnen stannade i Limnersträsk steg hon av så gracilt, parasollet under armen och en liten väska i hand. Bagaget fick Kalixtuses Adam ta och hon begärde middag av Kalixtus och han sa att något kunde han nog skaffa fram men se, middagstiden var över med vid pass en timme.”
”Jag blev mycket uppbragt. Jag för noggrann bok över dygnets alla vakna timmar och nu påstods att jag förgätit en av dem. Det var oförlåtligt. Denne man som skulle hysa mig försökte bestjäla mig på en timme. Vårt förtroende var brutet.”
”Hon gick inte att tala vid. Det var som om hon förlorat förståndet. 'Min timme!' skrek hon. 'Min timme!'. Men vi är vana vid stadsfolk. De brukar bli förvirrade. Det som gäller i staden, det tror de gäller överallt. Vi visste vad som drabbat henne. Men som jag sagt gick hon inte att tala vid.”
”Luktsalt! Kamferdroppar! Jag säger då det. Mig var det inget fel på och min kronometer tickade på. Det var de som var problemet. Långsamma och aviga och litet smutsiga och råa var de. Bara i tiden låg de före. Så tursamt att jag är en dam med egna medel, jag kunde ombestämma mig mitt i steget och kräva skjutsning tillbaka hem.”
”Så for hon då. Exakt en timme stannade hon och hon var så uppbragt, att vi inte kunde förklara för henne, att vi lever med bondtid på landet. Den ligger exakt en timme före borgerlig tid. Hur ofta har vi inte själva glömt oss och gjort fel, åkt in till staden i något ärende och fått gå och skrota i en timme bland stängda bodar och kontor. Vi har sammanlagt förlorat fler timmar än hon.”
1878 infördes borgerlig tid i Sverige. Då fick alla orter gemensam tid, utgående från meridianen 12 minuter västligt från Stockholms observatoriums meridian. ”Bondtiden” levde kvar länge. På landet låg man ofta en timme före tätorterna.
(Utmaning: skriv om en förlorad timme)
”Hon förbyttes och blev som en furie. När vagnen stannade i Limnersträsk steg hon av så gracilt, parasollet under armen och en liten väska i hand. Bagaget fick Kalixtuses Adam ta och hon begärde middag av Kalixtus och han sa att något kunde han nog skaffa fram men se, middagstiden var över med vid pass en timme.”
”Jag blev mycket uppbragt. Jag för noggrann bok över dygnets alla vakna timmar och nu påstods att jag förgätit en av dem. Det var oförlåtligt. Denne man som skulle hysa mig försökte bestjäla mig på en timme. Vårt förtroende var brutet.”
”Hon gick inte att tala vid. Det var som om hon förlorat förståndet. 'Min timme!' skrek hon. 'Min timme!'. Men vi är vana vid stadsfolk. De brukar bli förvirrade. Det som gäller i staden, det tror de gäller överallt. Vi visste vad som drabbat henne. Men som jag sagt gick hon inte att tala vid.”
”Luktsalt! Kamferdroppar! Jag säger då det. Mig var det inget fel på och min kronometer tickade på. Det var de som var problemet. Långsamma och aviga och litet smutsiga och råa var de. Bara i tiden låg de före. Så tursamt att jag är en dam med egna medel, jag kunde ombestämma mig mitt i steget och kräva skjutsning tillbaka hem.”
”Så for hon då. Exakt en timme stannade hon och hon var så uppbragt, att vi inte kunde förklara för henne, att vi lever med bondtid på landet. Den ligger exakt en timme före borgerlig tid. Hur ofta har vi inte själva glömt oss och gjort fel, åkt in till staden i något ärende och fått gå och skrota i en timme bland stängda bodar och kontor. Vi har sammanlagt förlorat fler timmar än hon.”
1878 infördes borgerlig tid i Sverige. Då fick alla orter gemensam tid, utgående från meridianen 12 minuter västligt från Stockholms observatoriums meridian. ”Bondtiden” levde kvar länge. På landet låg man ofta en timme före tätorterna.
(Utmaning: skriv om en förlorad timme)
lördag 27 mars 2010
Rent hus
Kvart över sju. Jag är först att stanna på den lilla parkeringen, först att gå in i ett urblåst hus. Som efter en vätebombsdetonation eller en tromb. Ett hus utan människor och möbler är knappt ett hus. Ett skelett i blåbetong. Det ser större ut och främmande välbekant. De har bibehållit det väl. Nötning och slitage litet tydligare nu när allt är borta men ändå: det har gått mer än trettio år och de har inte ens tapetserat om. Strukturtapet. Jag minns hur stolt jag var då, i slutet av sjuttiotalet, allt nytt och fräscht och dessa makalösa tapeter, så vackert, precis som på pizzerian inne i stan. Bara plastvinrankorna i taket fattades.
Med tavlorna i vardagsrummet nedlyfta och bortsända, sekretären och pianot bortforslade, är det nu som ett skuggspel i gråskala på väggarna och det gråaste är mycket grått. Hur ögat kan bli lurat! Så sent som i går trodde jag att mor och far fortfarande hade vita väggar.
Jag stryker dröjande över den knottriga ytan. Det taktila minnet får mig att rysa av ro. Så här somnade jag förr nere i flickrummet: strykande strukturtapeten som om den vore ett hemligt husdjur, en vänlig padda. Just mitt rum var de tvungna att tapetsera om när jag flyttat. De sa det aldrig, men jag tror att det hade att göra med de avnötta knottrorna invid platsen där jag haft min kudde.
Lätt suckande drar jag fram dammsugaren, som fått stå kvar under trappen. Var börjar man någonstans? Plötsligt har jag aldrig varit så vilse som på denna invanda plats. Man måste väl ändå dammsuga först? Enligt principen ”uppifrån och ner” börjar jag litet tvekande med att dammsuga taken. Känner mig dum och får ont i bröstryggen. Snart kommer brorsan. Han får styra upp.
(Utmaning: skriv om något knottrigt)
Med tavlorna i vardagsrummet nedlyfta och bortsända, sekretären och pianot bortforslade, är det nu som ett skuggspel i gråskala på väggarna och det gråaste är mycket grått. Hur ögat kan bli lurat! Så sent som i går trodde jag att mor och far fortfarande hade vita väggar.
Jag stryker dröjande över den knottriga ytan. Det taktila minnet får mig att rysa av ro. Så här somnade jag förr nere i flickrummet: strykande strukturtapeten som om den vore ett hemligt husdjur, en vänlig padda. Just mitt rum var de tvungna att tapetsera om när jag flyttat. De sa det aldrig, men jag tror att det hade att göra med de avnötta knottrorna invid platsen där jag haft min kudde.
Lätt suckande drar jag fram dammsugaren, som fått stå kvar under trappen. Var börjar man någonstans? Plötsligt har jag aldrig varit så vilse som på denna invanda plats. Man måste väl ändå dammsuga först? Enligt principen ”uppifrån och ner” börjar jag litet tvekande med att dammsuga taken. Känner mig dum och får ont i bröstryggen. Snart kommer brorsan. Han får styra upp.
(Utmaning: skriv om något knottrigt)
fredag 26 mars 2010
Sigillet
En gryningsmorgon stod jag äntligen utanför Stormästarens hus. Det var en enplansvilla i mexitegel. Jag svalde besvikelsen, lutade sätet bakåt och beredde mig på att slumra i bilen ett par timmar till en mer mänsklig tidpunkt men väcktes snart av ett ettrigt bankande på rutan. När jag öppnade ögonen såg jag en liten man i lila mysbyxor och foppatofflor.
– Vad gör du utanför mitt hus? röt han.
– Anders Wilhelmson sände mig. Jag söker inträde.
– Då finns ingen tid att sova. Jag ska vara på jobbet 8.30. Kom med in!
Han gick före, tydligt hjulbent. I hallen rafsade han åt sig en svart slängkappa eller kåpa som han krängde på sig i steget.
– Du vet reglerna? gastade han över axeln.
Han verkade bo ensam i villan. Vi gick förbi ett vardagsrum med oxblodsfärgade lädersoffor och en femtiotums teve. Nästa rum låste han omständligt upp med två nycklar. Det var lika stort som vardagsrummet, han måste ha slagit ut en vägg. Rummet var amatörmässigt målat i svart. Stora, lila tygsjok hängde från väggarna och täckte fönstren. Framför ett slags altare stod en ständig gaslåga. Jag antar att den var ständig, den lyste när vi kom in.
Jag önskar att jag kunde säga att mannen blev mer värdig i sin kåpa och sitt mörka rum men det kändes ungefär som att komma till bilprovningen.
– Och du hette? sa han och halade fram ett block ur en låda i altaret.
– Fredrik Svensson.
Efter några ytliga frågor följde ceremonin, som innebar att jag i princip la mitt liv i den här jeppens händer. Jag kände mig underlig och håglös.
– Så, då var det klart! sa mannen. Han uttalade ordet ”klart” med kort ”a”.
– Men sigillet? frågade jag.
– Öh?
– Tecknet?
– Tecknet på vad?
– Tecknet på att man är med i den hemliga orden.
Mannen lyste upp.
– Ah! Du menar medlemskortet! Hur kunde jag glömma?
Glatt visslande tog han mig till en nitapparat i ett hörn. Ur en gammal stilkast plockade han fram den eftertraktade tennbrickan och ett par nitar. Smärtan när han nitade fast tennbrickan i mitt vänstra pekfingers innersta led var förutsedd, men det hjälpte inte. Jag skrek rakt ut. Färgade blixtar sköt genom mitt huvud och fingret kunde lika gärna ha blivit avhugget. Äntligen hade jag fått vad jag kommit för.
Det är värt infektionerna, varet och den dunkande armen. Nu har jag min egen tennbricka med inskriptionen Manus durus på pekfingret. Vi är visst fyrtioåtta i Sverige. Fyrtioåtta hårdingar med fastnitad bricka. Och vi ljuger alla ihop historier om vad den står för och hur svårt det är att få inträde. Det avskräcker de flesta och lockar de rätta men sanningen orkar bara de utvalda med: att den inte står för någonting över huvud taget.
(Utmaning: skriv om ett medlemskort)
– Vad gör du utanför mitt hus? röt han.
– Anders Wilhelmson sände mig. Jag söker inträde.
– Då finns ingen tid att sova. Jag ska vara på jobbet 8.30. Kom med in!
Han gick före, tydligt hjulbent. I hallen rafsade han åt sig en svart slängkappa eller kåpa som han krängde på sig i steget.
– Du vet reglerna? gastade han över axeln.
Han verkade bo ensam i villan. Vi gick förbi ett vardagsrum med oxblodsfärgade lädersoffor och en femtiotums teve. Nästa rum låste han omständligt upp med två nycklar. Det var lika stort som vardagsrummet, han måste ha slagit ut en vägg. Rummet var amatörmässigt målat i svart. Stora, lila tygsjok hängde från väggarna och täckte fönstren. Framför ett slags altare stod en ständig gaslåga. Jag antar att den var ständig, den lyste när vi kom in.
Jag önskar att jag kunde säga att mannen blev mer värdig i sin kåpa och sitt mörka rum men det kändes ungefär som att komma till bilprovningen.
– Och du hette? sa han och halade fram ett block ur en låda i altaret.
– Fredrik Svensson.
Efter några ytliga frågor följde ceremonin, som innebar att jag i princip la mitt liv i den här jeppens händer. Jag kände mig underlig och håglös.
– Så, då var det klart! sa mannen. Han uttalade ordet ”klart” med kort ”a”.
– Men sigillet? frågade jag.
– Öh?
– Tecknet?
– Tecknet på vad?
– Tecknet på att man är med i den hemliga orden.
Mannen lyste upp.
– Ah! Du menar medlemskortet! Hur kunde jag glömma?
Glatt visslande tog han mig till en nitapparat i ett hörn. Ur en gammal stilkast plockade han fram den eftertraktade tennbrickan och ett par nitar. Smärtan när han nitade fast tennbrickan i mitt vänstra pekfingers innersta led var förutsedd, men det hjälpte inte. Jag skrek rakt ut. Färgade blixtar sköt genom mitt huvud och fingret kunde lika gärna ha blivit avhugget. Äntligen hade jag fått vad jag kommit för.
Det är värt infektionerna, varet och den dunkande armen. Nu har jag min egen tennbricka med inskriptionen Manus durus på pekfingret. Vi är visst fyrtioåtta i Sverige. Fyrtioåtta hårdingar med fastnitad bricka. Och vi ljuger alla ihop historier om vad den står för och hur svårt det är att få inträde. Det avskräcker de flesta och lockar de rätta men sanningen orkar bara de utvalda med: att den inte står för någonting över huvud taget.
(Utmaning: skriv om ett medlemskort)
torsdag 25 mars 2010
Barbara Cartland - släng dig i väggen!
– Läs det inte! Läs det inte!
Hon rycker konvolutet ur handen på honom med ett så kraftigt ryck, att turnyren darrar.
– Men Eleonora, vad är det du ville säga mig i går men undanhåller mig i dag?
I hast sväljer hon ett par pastiller som är till för att sugas på länge. Hon tittar upp. Håret är i oordning. Fabian ser på hennes smalnande ögon att hon egentligen vill bekänna vad hon skrivit. Det ger honom en idé.
– Om vi läser brevet tillsammans...
– Absolut inte, säger hon stramt och håller det bakom ryggen. Det ska brännas.
– Det är därför du hastat ända hit? För ett brev avsänt oöverlagt? Eleonora...
– Jag beger mig hem igen. Barnen... Vi träffas nästa vecka, när du kommer hem. Förlåt mig. Adjö.
Fabian ser hennes mjuka rygg utsträckt i givakt när hon trippar iväg genom pelargången. Själv uppmärksammar Eleonora ursinnigt sin korta andning och testarna av hår, allt som fråntar henne värdigheten. Men hon har räddat allt med den här utfärden. I vänstra handen kramar hon svettigt det mjuka, duvblå kuvertet.
Hon öppnar det i omnibussen på vägen hem. Innehållet kan hon utantill, ändå bleknar hon. Om Fabian så bara läst de första orden, hade hon varit förlorad.
”Käre, dyre Ruben!
I tankarna kysser jag dig en gång för varje kyss du gav mig sistlidna onsdag, då dessa månader, år av längtan fick sitt utlopp; då du gjorde mig till din, mutade in marker som aldrig förut utforskats. Vem kunde ana en sådan ljuvlighet? Alltsedan den onsdagen har jag varit mildögd och rosig. Fabian är tack och lov i staden och sitter ting, men barnen och tjänstefolket undrar och bligar.
Möt mig i morgon vid näckrosdammen. Jag väntar på dig klockan fem. Måhända kan vi smyga in i paviljongen. Jag brinner, brinner, skamlöst, osläckligt.
I ett annat liv hade vi kunnat få varandra. Jag kan icke tänka på hur det ska vara att återigen ge sig till din snälle men, ack, så intetsägande bror. Tanken kväljer mig. Det som förut var en plikt och som jag nu vet kan vara en sådan njutning, är nu en vämjelse.
Jag sluter ögonen och ser ditt ansikte, ditt... Nej, jag vill icke att papperet ska brännas av ord som icke äro uppfunna. Min tunga vill forma dem. Den sväller som en rosenknopp i min mun. Ja, hela jag blommar för dig, du som ensam har sett min ros slå ut.
din enda
Eleonora”
Bleknaden har vikt från hennes kinder under läsningen. Hjärtat klappar och ögonen tåras när hon läser de mest intima ord hon någonsin skrivit till någon. Tänk, om de kommit under Fabians ögon! Hon har räddat världen, i alla fall sin existens i den. Sammanblandningen av kuverten har ruckat på hennes tillvaro, gjort den stadigare. Ruelsen och skammen är mindre, pliktkänslan och den gränslösa hängivenheten större. Hon tänker inte välja bort någonting. Hon har sitt borgerliga liv och i det ska hon finna en nisch för Ruben. Det finns inte utrymme för någon villrådighet. Hon måste vakna upp och själv styra sitt liv.
(Utmaning: skriv om att blekna)
Hon rycker konvolutet ur handen på honom med ett så kraftigt ryck, att turnyren darrar.
– Men Eleonora, vad är det du ville säga mig i går men undanhåller mig i dag?
I hast sväljer hon ett par pastiller som är till för att sugas på länge. Hon tittar upp. Håret är i oordning. Fabian ser på hennes smalnande ögon att hon egentligen vill bekänna vad hon skrivit. Det ger honom en idé.
– Om vi läser brevet tillsammans...
– Absolut inte, säger hon stramt och håller det bakom ryggen. Det ska brännas.
– Det är därför du hastat ända hit? För ett brev avsänt oöverlagt? Eleonora...
– Jag beger mig hem igen. Barnen... Vi träffas nästa vecka, när du kommer hem. Förlåt mig. Adjö.
Fabian ser hennes mjuka rygg utsträckt i givakt när hon trippar iväg genom pelargången. Själv uppmärksammar Eleonora ursinnigt sin korta andning och testarna av hår, allt som fråntar henne värdigheten. Men hon har räddat allt med den här utfärden. I vänstra handen kramar hon svettigt det mjuka, duvblå kuvertet.
Hon öppnar det i omnibussen på vägen hem. Innehållet kan hon utantill, ändå bleknar hon. Om Fabian så bara läst de första orden, hade hon varit förlorad.
”Käre, dyre Ruben!
I tankarna kysser jag dig en gång för varje kyss du gav mig sistlidna onsdag, då dessa månader, år av längtan fick sitt utlopp; då du gjorde mig till din, mutade in marker som aldrig förut utforskats. Vem kunde ana en sådan ljuvlighet? Alltsedan den onsdagen har jag varit mildögd och rosig. Fabian är tack och lov i staden och sitter ting, men barnen och tjänstefolket undrar och bligar.
Möt mig i morgon vid näckrosdammen. Jag väntar på dig klockan fem. Måhända kan vi smyga in i paviljongen. Jag brinner, brinner, skamlöst, osläckligt.
I ett annat liv hade vi kunnat få varandra. Jag kan icke tänka på hur det ska vara att återigen ge sig till din snälle men, ack, så intetsägande bror. Tanken kväljer mig. Det som förut var en plikt och som jag nu vet kan vara en sådan njutning, är nu en vämjelse.
Jag sluter ögonen och ser ditt ansikte, ditt... Nej, jag vill icke att papperet ska brännas av ord som icke äro uppfunna. Min tunga vill forma dem. Den sväller som en rosenknopp i min mun. Ja, hela jag blommar för dig, du som ensam har sett min ros slå ut.
din enda
Eleonora”
Bleknaden har vikt från hennes kinder under läsningen. Hjärtat klappar och ögonen tåras när hon läser de mest intima ord hon någonsin skrivit till någon. Tänk, om de kommit under Fabians ögon! Hon har räddat världen, i alla fall sin existens i den. Sammanblandningen av kuverten har ruckat på hennes tillvaro, gjort den stadigare. Ruelsen och skammen är mindre, pliktkänslan och den gränslösa hängivenheten större. Hon tänker inte välja bort någonting. Hon har sitt borgerliga liv och i det ska hon finna en nisch för Ruben. Det finns inte utrymme för någon villrådighet. Hon måste vakna upp och själv styra sitt liv.
(Utmaning: skriv om att blekna)
onsdag 24 mars 2010
Uppslukad
Åtta år och blond som solen, liten och timid. Hon sitter i körsbärsträdet och läser böcker trots att det är obekvämt, för så gör de i böckerna. I böckerna sitter de länge, länge och deras mammor kan inte se dem. Hon låtsas att mamma inte kan se henne hur lätt som helst genom köksfönstret. Hon låtsas att hon törs klättra högre än den nedersta grenklykan. Hon låtsas att hon har det underbart och så kryper hon ner rätt snart, sätter sig närmare marken. Den vinröda fåtöljen i det svala, fuktiga trärummet är bäst. Där är det skumt även på dagen. Där kan man sitta med den stora utgåvan av Tusen och en natt för barn. Innanför den gömmer man 491 eller Lolita. Hon är nyfiken på allt som går att läsa om. Har ett outtröttligt intresse. Hon slukar inte böcker, det är de som slukar henne. Hon identifierar sig med de temperamentsfulla spanjorskorna och med den mörke, tjusige tattaren som spelar fiol som Näcken själv och stjäl bonddottern Marits hjärta. Det litet farliga, det litet främmande – det tycker hon om. Och om att lära att det främmande och farliga är ganska likt ändå. När mamma ropar slår hon raskt ihop böckerna.
– Kan du vara snäll och plocka blåbär till en paj?
– Det är klart!
491 och Lolita är främmande, farliga böcker. Kittlande. Men mest kittlar det när Aladdin får sitt bad
av de undersköna kvinnorna. Det stycket läser hon om och om igen, liksom gruppvåldtäkten* i 491.
(Utmaning: skriv om temperament)
*förf. anm: jag minns det nu som en gruppvåldtäkt. Någon sorts social aktivitet som involverade sex var det, i alla fall.
– Kan du vara snäll och plocka blåbär till en paj?
– Det är klart!
491 och Lolita är främmande, farliga böcker. Kittlande. Men mest kittlar det när Aladdin får sitt bad
av de undersköna kvinnorna. Det stycket läser hon om och om igen, liksom gruppvåldtäkten* i 491.
(Utmaning: skriv om temperament)
*förf. anm: jag minns det nu som en gruppvåldtäkt. Någon sorts social aktivitet som involverade sex var det, i alla fall.
tisdag 23 mars 2010
Bröd och glöd
Den gamla kaffehandeln invid Lidl har ändrat skepnad, bytt regi. Inte ens skylten är kvar, den fina från femtiotalet med pojken som häller ut kaffebönor. Man förlorar inget på att fråga. Jag kliver in. Det är fik nu. Ett fik där det bränns rökelse och där det tornar upp sig högar med bröd i alla former och utföranden, som om leverantörerna vore ett dagis och ett ålderdomshem. Ganska mycket folk är det i den lilla lokalen. ”Återhållen glädje”, tänker jag. Ja, där är en stämning av mild volupté. Som om de alla skulle kunna tala med varandra. Som om de kanske hade gjort det precis innan jag kom. Blickarna vänds inte mot mig men något avstannar. Jag gick miste om något. Nu är det dags att fråga om skylten. Jo, de tycker om den också. Den ska bara på renovering, sen ska den upp igen. Kvinnan bakom disken ser ut som om hon just badat i åsnemjölk. En blandning av fräschör och något dävet.
– Vill du ha en fika när du ändå är här?
Jag väljer en dubbel espresso och en chèvremacka på bröd bakat av en femåring, en femåring som fått ovanligt mycket pumpa- sesam- och solrosfrön att gegga med. Står och väntar dumt och länge med min bricka.
– Varsågod och sitt! säger den i mjölk rengjorda. Om du har pengar kan du lägga några i burken där.
– Här! Här! ropar en av två män i min egen ålder från ett bord i trä och glas.
– Om du inte vill vara ensam, förstås, fyller den andre i.
Då förstår jag att de vänder sig till mig. Jag sjunker ner hos dem, berättar mitt livsöde, för de frågar så intresserat. Det var längesedan jag gjorde det, jag måste tänka efter, gruppera orden på nya sätt. De är tålmodiga och glada, berättar sedan om sina liv. De har levt ihop i åtta år och ägnar all sin fritid åt att omplacera hundar.
– Ja, och så odlingen, vänder sig en lockig man om och säger från ett annat bord.
Jo. Dubbla kolonilotter. De har ju inget annat att ta hand om. Vi sitter tysta en stund i den delade sorgen över att inte ha några barn.
Först när jag ska gå ser jag mosaiken, gigantisk, på väggen bakom disken. Bröd och glöd står det i olika toner av turkos och ockra. Då först kommer jag på att jag ska betala. Invid burken på disken ligger A4-ark med förslag på vad man kan göra om man inte har råd att lämna några pengar. Den lapp jag råkar få upp handlar om ideell korrekturläsning för tidskriften Bröd och glöd. Jag slänger en femtiolapp i burken och plitar ner telefonnumret som står på lappen.
Biblioteket ligger om hörnet. Bröd och glöd kommer ut med hela tio nummer per år och har fyratusen prenumeranter. Det första jag slår upp är en underbar artikel om Mohandas K. Gandhi med recept på mat med bara frukt och nötter, som var hans dagliga kost. Det andra en poetisk betraktelse över så kallade mördarsniglar. Två uppslag ägnas åt tips från ”tredje världen”. Jag hade ingen aning om att det var så bra att diska med kokosnötsskal. De sista tio sidorna är en ren anslagstavla med ytterligare tips, annonser om kurser, varor och tjänster. Inget verkar ha ett fast pris, det är byteshandel som förordas. Jag ringer redaktionen, säger att jag gärna läser korrektur. Vi bestämmer en tid. Redaktionen ligger i en gammal villa i Bromma.
Ett café och en tidning – vad mer? När jag söker på Bröd och glöd på nätet får jag upp ett politiskt parti. Omställning är ledord. Omställning av vaddå? Av samhället, verkar det som. För att vi ska klara oljetoppen och klimatförändringen. Det trodde jag redan var för sent. Plötsligt börjar jag gråta. Det har inte hänt på flera år. Jag gråter över all god vilja och över orken, över glädjen på fiket och över tilliten. Över hoppet. Det är hoppet jag gråter över. Snörvlande går jag i säng i min rutiga pyjamas. Jag ska fortsätta nosa i utkanten av Bröd och glöd, hjälpa till där jag kan, men någon glöd ska varken de eller jag hoppas på. Inte hos mig.
(Utmaning: skriv om bröd och glöd)
– Vill du ha en fika när du ändå är här?
Jag väljer en dubbel espresso och en chèvremacka på bröd bakat av en femåring, en femåring som fått ovanligt mycket pumpa- sesam- och solrosfrön att gegga med. Står och väntar dumt och länge med min bricka.
– Varsågod och sitt! säger den i mjölk rengjorda. Om du har pengar kan du lägga några i burken där.
– Här! Här! ropar en av två män i min egen ålder från ett bord i trä och glas.
– Om du inte vill vara ensam, förstås, fyller den andre i.
Då förstår jag att de vänder sig till mig. Jag sjunker ner hos dem, berättar mitt livsöde, för de frågar så intresserat. Det var längesedan jag gjorde det, jag måste tänka efter, gruppera orden på nya sätt. De är tålmodiga och glada, berättar sedan om sina liv. De har levt ihop i åtta år och ägnar all sin fritid åt att omplacera hundar.
– Ja, och så odlingen, vänder sig en lockig man om och säger från ett annat bord.
Jo. Dubbla kolonilotter. De har ju inget annat att ta hand om. Vi sitter tysta en stund i den delade sorgen över att inte ha några barn.
Först när jag ska gå ser jag mosaiken, gigantisk, på väggen bakom disken. Bröd och glöd står det i olika toner av turkos och ockra. Då först kommer jag på att jag ska betala. Invid burken på disken ligger A4-ark med förslag på vad man kan göra om man inte har råd att lämna några pengar. Den lapp jag råkar få upp handlar om ideell korrekturläsning för tidskriften Bröd och glöd. Jag slänger en femtiolapp i burken och plitar ner telefonnumret som står på lappen.
Biblioteket ligger om hörnet. Bröd och glöd kommer ut med hela tio nummer per år och har fyratusen prenumeranter. Det första jag slår upp är en underbar artikel om Mohandas K. Gandhi med recept på mat med bara frukt och nötter, som var hans dagliga kost. Det andra en poetisk betraktelse över så kallade mördarsniglar. Två uppslag ägnas åt tips från ”tredje världen”. Jag hade ingen aning om att det var så bra att diska med kokosnötsskal. De sista tio sidorna är en ren anslagstavla med ytterligare tips, annonser om kurser, varor och tjänster. Inget verkar ha ett fast pris, det är byteshandel som förordas. Jag ringer redaktionen, säger att jag gärna läser korrektur. Vi bestämmer en tid. Redaktionen ligger i en gammal villa i Bromma.
Ett café och en tidning – vad mer? När jag söker på Bröd och glöd på nätet får jag upp ett politiskt parti. Omställning är ledord. Omställning av vaddå? Av samhället, verkar det som. För att vi ska klara oljetoppen och klimatförändringen. Det trodde jag redan var för sent. Plötsligt börjar jag gråta. Det har inte hänt på flera år. Jag gråter över all god vilja och över orken, över glädjen på fiket och över tilliten. Över hoppet. Det är hoppet jag gråter över. Snörvlande går jag i säng i min rutiga pyjamas. Jag ska fortsätta nosa i utkanten av Bröd och glöd, hjälpa till där jag kan, men någon glöd ska varken de eller jag hoppas på. Inte hos mig.
(Utmaning: skriv om bröd och glöd)
måndag 22 mars 2010
Från andra sidan
Så du bor på den andra sidan. Efter vad jag hört är du mera vild än tam. Ett yrväder. Flickbokstermer för en ståtlig yngling med armarna fulla med tatueringar. Jag vidhåller: ett yrväder är du. Nu håller du belevat upp dörren för mig till Coop Nära, ger mig en korg. Vad är det du vill? Det syns så väl att du kommer från andra sidan. Du har väl gått över, eller tagit tunnelbanan. Vad spelar det för roll? Du hör inte hemma här. Du kan använda bron till det den är ämnad för, att åka in till stan, men att stanna här, just vid fästet, är övermaga. Ni bor i era bostadsområden, vi bor i våra. Vad har du att göra på Coop Nära? Ni har både Konsum och Ica hos er.
Nu svassar du efter mig i de trånga gångarna. Står stilla och fingrar på en apelsin medan jag väljer ut det bästa av några ynka nät fnasig schalottenlök. Det minst dåliga. De har en tendens att mögla. När jag lagt ner löken i korgen är du över mig.
– Vi har setts förut, säger du.
Jag nickar.
– Jag tänkte fråga om du vill komma över till mig?
Hastigt tillägger du, innan jag hunnit plocka upp min hängande haka:
– Se hur vi har det därborta.
Vi är på offentlig plats. Du har rätt att komma med förslag, skulle jag tro. Det finns inga juridiska hinder för vår kommunikation.
– Nej, tack, säger jag.
Nu säger du, mjukare:
– Vad är du rädd för?
– Jag är inte rädd, säger jag tvärt.
Tar sen till första bästa argument, om det nu är ett argument:
– Jag bor faktiskt i Stockholms stad...
– Och det gör vi på andra sidan med! säger du.
Du lyser då, när du säger det. Jag blir förbluffad. Om du talar sanning har du yppat något som jag inte känner till.
– Det måste jag kolla upp, säger jag undvikande och börjar gå mot mjölkdisken.
Jag måste verkligen kolla det.
Du har hamnat på efterkälken. Först i höjd med frysdiskarna är du inpå mig igen.
– Du... Det tar två minuter att åka över.
Så du har åkt, inte gått. Det ante mig. Jag har bott invid en bro i sexton år och vet inte hur det är på andra sidan. Du har väl åkt kors och tvärs, du, som om det inte fanns några hinder. Plötsligt blir jag uppbragt:
– Kom ihåg att på sjuttonhundratalet fanns det bara roddarmadamer att tillgå. Kom ihåg det, du!
Här skulle jag ha seglat ut i fullt majestät men jag måste fortfarande betala. I kassakön börjar jag rodna. Vad var det där för stolligt argument? Jag måste genast hem och kolla om ni tillhör Stockholms stad. Du klappar mig på armen, går förbi.
– Vi ses igen, säger du mycket vänligt.
Jag antar att du har rätt. Från utgången säger du ganska högt, så att det ska höras till mig vid kassan:
– Det är samma värld där som här.
Nu blir jag arg igen. Komma här och hävda orimligheter. Sådant ingen kan ha någon täckning för. Mina händer darrar när jag räcker kassören 67:50.
(Utmaning: skriv om en bro)
Nu svassar du efter mig i de trånga gångarna. Står stilla och fingrar på en apelsin medan jag väljer ut det bästa av några ynka nät fnasig schalottenlök. Det minst dåliga. De har en tendens att mögla. När jag lagt ner löken i korgen är du över mig.
– Vi har setts förut, säger du.
Jag nickar.
– Jag tänkte fråga om du vill komma över till mig?
Hastigt tillägger du, innan jag hunnit plocka upp min hängande haka:
– Se hur vi har det därborta.
Vi är på offentlig plats. Du har rätt att komma med förslag, skulle jag tro. Det finns inga juridiska hinder för vår kommunikation.
– Nej, tack, säger jag.
Nu säger du, mjukare:
– Vad är du rädd för?
– Jag är inte rädd, säger jag tvärt.
Tar sen till första bästa argument, om det nu är ett argument:
– Jag bor faktiskt i Stockholms stad...
– Och det gör vi på andra sidan med! säger du.
Du lyser då, när du säger det. Jag blir förbluffad. Om du talar sanning har du yppat något som jag inte känner till.
– Det måste jag kolla upp, säger jag undvikande och börjar gå mot mjölkdisken.
Jag måste verkligen kolla det.
Du har hamnat på efterkälken. Först i höjd med frysdiskarna är du inpå mig igen.
– Du... Det tar två minuter att åka över.
Så du har åkt, inte gått. Det ante mig. Jag har bott invid en bro i sexton år och vet inte hur det är på andra sidan. Du har väl åkt kors och tvärs, du, som om det inte fanns några hinder. Plötsligt blir jag uppbragt:
– Kom ihåg att på sjuttonhundratalet fanns det bara roddarmadamer att tillgå. Kom ihåg det, du!
Här skulle jag ha seglat ut i fullt majestät men jag måste fortfarande betala. I kassakön börjar jag rodna. Vad var det där för stolligt argument? Jag måste genast hem och kolla om ni tillhör Stockholms stad. Du klappar mig på armen, går förbi.
– Vi ses igen, säger du mycket vänligt.
Jag antar att du har rätt. Från utgången säger du ganska högt, så att det ska höras till mig vid kassan:
– Det är samma värld där som här.
Nu blir jag arg igen. Komma här och hävda orimligheter. Sådant ingen kan ha någon täckning för. Mina händer darrar när jag räcker kassören 67:50.
(Utmaning: skriv om en bro)
söndag 21 mars 2010
De verkligt dygdiga
Du söker och finner de dygdiga bland de energiska, de som stiger upp klockan fyra, vattnar korna, gödslar hönsen, aldrig slumrar till.
Jag hittar dem bland sölkorvar och slöfockar. De ställer aldrig till med något; tänker noga, mycket noga i förväg och förkastar oftast tanken på varje handling som kan vålla obehag för dem själva. De slår aldrig på några pukor, startar aldrig några projekt; de lullar bara på efter världens gång.
Ett himmelrike vore världen om alla vore lata – ett solkigt, trasigt, omålat himmelrike, men ett himmelrike lika fullt. Tänk efter! Rannsaka dina historiekunskaper. Har en lat människa någonsin dragit igång ett krig? Nej, just det. Lägg dig nu på sidan och somna om.
(Utmaning: skriv om att vara lat)
Jag hittar dem bland sölkorvar och slöfockar. De ställer aldrig till med något; tänker noga, mycket noga i förväg och förkastar oftast tanken på varje handling som kan vålla obehag för dem själva. De slår aldrig på några pukor, startar aldrig några projekt; de lullar bara på efter världens gång.
Ett himmelrike vore världen om alla vore lata – ett solkigt, trasigt, omålat himmelrike, men ett himmelrike lika fullt. Tänk efter! Rannsaka dina historiekunskaper. Har en lat människa någonsin dragit igång ett krig? Nej, just det. Lägg dig nu på sidan och somna om.
(Utmaning: skriv om att vara lat)
lördag 20 mars 2010
Nattarbete
De flesta bor i ettorna, med fönstren ut mot skogen, några i tvåorna. Bara Elizabeth bor i en trea, alldeles ensam, men henne har han inget med att göra. De träffas ibland i tvättstugan, säger hej. Mer är det inte. Men de andra – oj, ett sådant stök och bök han har att hinna med dem alla. ”Mina klienter”, kallar han dem någon gång i andanom. Han skulle aldrig nämna vad han håller på med för någon annan. Det vore att lämna ut kvinnorna.
Det tar några timmar av snart sagt varje natt i hans liv. Han tar dem i tur och ordning, uppifrån sjuan och ner till bottenvåningen. De är inalles tio, hans klienter, så var och en får besök ungefär tre gånger i månaden, men de vet aldrig exakt vilken veckodag han kommer tassande i sina gröna frottéstrumpor. Lisa säger att det är ungefär som menscykeln, man känner på sig när det är dags. Och det verkar stämma. Hon bor på nedre botten, Lisa, och har alltid fällt persiennerna när han dyker upp.
Han gör det för att han tycker synd om dem. När han flyttade in, tyckte han att det var barockt att det bodde så många ensamma kvinnor i huset. Så fick han veta att huset ursprungligen varit personalbostäder för landstinget. Tja, det kanske förklarade en del, men det gjorde det inte mindre sorgligt. Nu tar han sedan många år åtminstone hand om sin trappuppgång. Han kanske skulle tala med några förtroendeingivande herrar i de andra portarna, tipsa dem om möjligheten att göra en god gärning. Men han har aldrig sett någon som verkar ha uthållighet och diskretion i paritet med hans egen. Han vill inte låta sin gärning förflackas.
Därför avstår han från presenter, från alkohol, från att få knappar isydda. Allt som skulle kunna vara ett utnyttjande av situationen. Han ger dem smek och kel och älskog. Det är allt. Det kräver tålamod. Det kräver integritet.
(Utmaning: skriv om flit)
Det tar några timmar av snart sagt varje natt i hans liv. Han tar dem i tur och ordning, uppifrån sjuan och ner till bottenvåningen. De är inalles tio, hans klienter, så var och en får besök ungefär tre gånger i månaden, men de vet aldrig exakt vilken veckodag han kommer tassande i sina gröna frottéstrumpor. Lisa säger att det är ungefär som menscykeln, man känner på sig när det är dags. Och det verkar stämma. Hon bor på nedre botten, Lisa, och har alltid fällt persiennerna när han dyker upp.
Han gör det för att han tycker synd om dem. När han flyttade in, tyckte han att det var barockt att det bodde så många ensamma kvinnor i huset. Så fick han veta att huset ursprungligen varit personalbostäder för landstinget. Tja, det kanske förklarade en del, men det gjorde det inte mindre sorgligt. Nu tar han sedan många år åtminstone hand om sin trappuppgång. Han kanske skulle tala med några förtroendeingivande herrar i de andra portarna, tipsa dem om möjligheten att göra en god gärning. Men han har aldrig sett någon som verkar ha uthållighet och diskretion i paritet med hans egen. Han vill inte låta sin gärning förflackas.
Därför avstår han från presenter, från alkohol, från att få knappar isydda. Allt som skulle kunna vara ett utnyttjande av situationen. Han ger dem smek och kel och älskog. Det är allt. Det kräver tålamod. Det kräver integritet.
(Utmaning: skriv om flit)
fredag 19 mars 2010
Amuletten
Hon visste inte hur mycket hon brustit i ödmjukhet förrän livet började sätta åt tumskruvarna på henne och hon var tvungen att fixera blicken*. Hon hade levt högt på sin intellektuella och fysiska kapacitet, daskat till många kamrater med ett kaxigt: ”Det klarar väl vem som helst!” Hennes empatiska förmåga hade varit starkt begränsad. Som hos så många hade den varit tillräcklig för att känna igen brister i empati hos andra men hon hade inte klarat att skärskåda sig själv. Det är en helt annan sorts förmåga.
Nu satt hon där hon satt, långt borta från arenorna, från de påhejande tjuten. I sin belägenhet var hon ensam och hon kunde se klarare än tillförne. Det tackade hon för. Hon tackade för iskylan i bröstet, samvetets kalla, grova hand. Ville vältra sig i skuld men fick inte. Hon tvingades att se hur hennes kaxighet varit ett utslag av en självbild som förvrängts av dålig självkänsla. På allvar hade hon trott att det hon kunde utan ansträngning – klara skolan, åka slalom, spela basket – representerade lägsta nivån. På allvar hade hon i sitt innersta inre trott att det hon kunde, kunde alla. Att det var mindre värt.
Hon var ganska fri nu. Fri från hierarkier, från jämförelser. Vad som skulle hända visste hon inte, under den tid som var kvar. Det bekymrade henne lika litet som det alltid hade gjort. Hon hade aldrig varit räddhågad. Det hade gjort ont att komma till den här punkten men det hon lärt sig bar hon som en hemlig amulett än i den ena handen, än i den andra, så att den inte skulle synas men ständigt vara en påminnelse.
*(förf. anm.: förutom tumskruvarna ser jag för mig en ställning som gör att objektet inte kan röra huvudet)
(Utmaning: skriv om ödmjukhet)
Nu satt hon där hon satt, långt borta från arenorna, från de påhejande tjuten. I sin belägenhet var hon ensam och hon kunde se klarare än tillförne. Det tackade hon för. Hon tackade för iskylan i bröstet, samvetets kalla, grova hand. Ville vältra sig i skuld men fick inte. Hon tvingades att se hur hennes kaxighet varit ett utslag av en självbild som förvrängts av dålig självkänsla. På allvar hade hon trott att det hon kunde utan ansträngning – klara skolan, åka slalom, spela basket – representerade lägsta nivån. På allvar hade hon i sitt innersta inre trott att det hon kunde, kunde alla. Att det var mindre värt.
Hon var ganska fri nu. Fri från hierarkier, från jämförelser. Vad som skulle hända visste hon inte, under den tid som var kvar. Det bekymrade henne lika litet som det alltid hade gjort. Hon hade aldrig varit räddhågad. Det hade gjort ont att komma till den här punkten men det hon lärt sig bar hon som en hemlig amulett än i den ena handen, än i den andra, så att den inte skulle synas men ständigt vara en påminnelse.
*(förf. anm.: förutom tumskruvarna ser jag för mig en ställning som gör att objektet inte kan röra huvudet)
(Utmaning: skriv om ödmjukhet)
torsdag 18 mars 2010
Nyår
Det hade varit några vändor av vankelmod och sorg, som jag knappt kunde känna i min uppblötta lekamen. Det var nyår och jag bestämde mig för att sluta tycka synd om mig själv. Några andra löften kunde jag inte sträcka mig till. Jag sa det till min ex-hustru − vi firade tillsammans. Jag reste mig upp och sa med emfas − hon uppfattade det som aggressivt, som vanligt: ”Gunilla, jag ska sluta tycka synd om mig själv”. ”Seeing is believing”, sa hon − hon använder sig alltid av engelska för att uttrycka sarkasm. Att hon inte trodde mig ett ögonblick var uppenbart. Men vi har firat många nyår samman och vem vet vilka löften jag avlagt? Jag vet att jag gått ner på mina knän och bedyrat, att jag svurit vid våra barns huvuden, men vad jag lovat är omöjligt att rekonstruera.
Jag vaknade mirakulöst på nyårsdagens eftermiddag med en halvfull pava Famous Grouse mitt i synfältet. Den stod på bordet i motljus, varken bärnsten eller honung i färgen; bara, bara ljuvligt vacker whisky. Jag greppade den. Det var slipprigt i magen. Jag ställde ner flaskan för att gå på toaletten. Diarré gör ont ibland. Jag kom till sans, tog vägen om arbetsrummet och fick igång min gamla dator, stor som en lada och snabb som en sköldpadda. Det tog ett tag men jag hämtade inte spriten.
AA är lätt att slå upp även för en darrhänt gammal lebeman, tillfälligt slagen av ruelse. En bokstav, behändigt belägen till vänster på tangentbordet, nedtryckes två gånger. AA. Tror ni inte att de har möten till och med på nyårsdan? Ja, när annars?
Jag duschade spriten ur porerna, klädde mig propert, tog en taxi till Vasastan. Vem vill gå på AA-möte i sitt eget kvarter?
Så satt jag där och skälvde i väntan på att turen skulle komma till mig. Jag hörde inga namn, inte vad någon sa, var på ett sätt inte närvarande. Förbannat. Rösten skar sig. Jag hostade till och fick inte ur mig ett ljud men knäna skallrade mot varandra medan jag avvärjande viftade med handen. Det gick inte den här gången. Men jag var inte utesluten och jag kunde lyssna.
Jag är femtioåtta år. Genom att gå på AA har jag tyst bekänt min alkoholism och att jag vill göra något åt den. Om jag gått för tjugo år sen hade jag kanske kunnat dela familjelivet med Gunilla och barnen. Om jag gått för tio år sedan hade jag kanske inte förlorat jobbet. Men jag har gått nu, och jag tänker gå tillbaka. Kanske har jag tjugo år kvar att reparera de skador jag åsamkat andra. Vad vet jag? Nuet är det enda jag har förfogande över
(Utmaning: skriv om avhållsamhet)
Jag vaknade mirakulöst på nyårsdagens eftermiddag med en halvfull pava Famous Grouse mitt i synfältet. Den stod på bordet i motljus, varken bärnsten eller honung i färgen; bara, bara ljuvligt vacker whisky. Jag greppade den. Det var slipprigt i magen. Jag ställde ner flaskan för att gå på toaletten. Diarré gör ont ibland. Jag kom till sans, tog vägen om arbetsrummet och fick igång min gamla dator, stor som en lada och snabb som en sköldpadda. Det tog ett tag men jag hämtade inte spriten.
AA är lätt att slå upp även för en darrhänt gammal lebeman, tillfälligt slagen av ruelse. En bokstav, behändigt belägen till vänster på tangentbordet, nedtryckes två gånger. AA. Tror ni inte att de har möten till och med på nyårsdan? Ja, när annars?
Jag duschade spriten ur porerna, klädde mig propert, tog en taxi till Vasastan. Vem vill gå på AA-möte i sitt eget kvarter?
Så satt jag där och skälvde i väntan på att turen skulle komma till mig. Jag hörde inga namn, inte vad någon sa, var på ett sätt inte närvarande. Förbannat. Rösten skar sig. Jag hostade till och fick inte ur mig ett ljud men knäna skallrade mot varandra medan jag avvärjande viftade med handen. Det gick inte den här gången. Men jag var inte utesluten och jag kunde lyssna.
Jag är femtioåtta år. Genom att gå på AA har jag tyst bekänt min alkoholism och att jag vill göra något åt den. Om jag gått för tjugo år sen hade jag kanske kunnat dela familjelivet med Gunilla och barnen. Om jag gått för tio år sedan hade jag kanske inte förlorat jobbet. Men jag har gått nu, och jag tänker gå tillbaka. Kanske har jag tjugo år kvar att reparera de skador jag åsamkat andra. Vad vet jag? Nuet är det enda jag har förfogande över
(Utmaning: skriv om avhållsamhet)
onsdag 17 mars 2010
Smakvärlden
Hon uppfinner smakerna på nytt. Örtkryddorna har hittat ett hem längst in i kryddskåpet och hon är nyförälskad i den gamla tråkiga vitpepparn. Så milt lyfter den fram smakerna på ägg och fisk och soppa. Hon använder bara den, eller chili, eller svartpeppar när det behövs. Och salt. En gnutta salt. Råvarorna har så mycket smak i sig själva som inte får döljas. Vispa upp en sky efter bryningen av en köttbit och smaklökarna får tusen förnimmelser. Hon luktar, känner, smakar, som en blind. Vad skulle passa ihop med vad? Brysselkål är så gott. När hon är ensam äter hon ett halvt kilo med litet salt och mycket parmesan. Men vad passar det till? Innan hon återupptäckte brysselkålen hade hon bara fått den som överkokt tillbehör till engelska söndagsmiddagar. Det är hennes läxa. Brysselkålen. Kronärtskockor är också fantastiska. Det räcker att skölja dem i vatten för att få litet fukt och så lägga in dem i mikron sju, åtta minuter. De passar bara för sig själva – ja, med salt och smör. Vinägrett blir så stickigt.
Men ibland kan hon inte hålla sig. Då plockar hon fram kryddarsenalen, koriander och kardemumma, spiskummin, kryddnejlika och den härliga ingefärsroten. Fräser en kräm av lök och ingefära och låter blomkålen ta färg och smak. Pytsar i de andra kryddorna och litet kokosmjölk. Tar fram den hemliga burken med sambaris. Ris med en svag, inte oangenäm eftersmak av gyttja, som om det nyss skördats från fältet. Hon har hittat en lankesisk kryddbod vid Skanstull. Där går det att få tag på sambaris om man har tur.
Det händer att hon vaknar med en bekant eftersmak i munnen. Sötma och beska. Då vet hon vad som har hänt. Hon har gått upp i sömnen och tagit sig en morot, utan att skala, förmodligen utan att skölja. Någonstans i sängen ligger den, halvgnagd. Om man ligger på rygg och försöker svälja fintuggad morot, fastnar de små bitarna i halsen och man får en hostattack. Vagt finns det minnet kvar när hon vaknar med smaken av den blida roten kvar på tungan. Men minnet av att hon stigit upp och gått till kylskåpet är borta.
(Utmaning: skriv om en bekant smak)
Men ibland kan hon inte hålla sig. Då plockar hon fram kryddarsenalen, koriander och kardemumma, spiskummin, kryddnejlika och den härliga ingefärsroten. Fräser en kräm av lök och ingefära och låter blomkålen ta färg och smak. Pytsar i de andra kryddorna och litet kokosmjölk. Tar fram den hemliga burken med sambaris. Ris med en svag, inte oangenäm eftersmak av gyttja, som om det nyss skördats från fältet. Hon har hittat en lankesisk kryddbod vid Skanstull. Där går det att få tag på sambaris om man har tur.
Det händer att hon vaknar med en bekant eftersmak i munnen. Sötma och beska. Då vet hon vad som har hänt. Hon har gått upp i sömnen och tagit sig en morot, utan att skala, förmodligen utan att skölja. Någonstans i sängen ligger den, halvgnagd. Om man ligger på rygg och försöker svälja fintuggad morot, fastnar de små bitarna i halsen och man får en hostattack. Vagt finns det minnet kvar när hon vaknar med smaken av den blida roten kvar på tungan. Men minnet av att hon stigit upp och gått till kylskåpet är borta.
(Utmaning: skriv om en bekant smak)
tisdag 16 mars 2010
Seger
Först i efterhand koras vinnarna. Det finns inget målsnöre, bara en suddig linje dragen någonstans i gruset.
Du var less och trött. Gick kanske på hasch när du hade råd, tillbringade familjemiddagarna som ett spöke i sängen. Det blev aldrig som du ville ha det.
Du kunde rita ibland, det var det enda. Nej, det var inte det enda. När du var uppe och på humör blev samtalen vindlande vackra. Du hade din världsbild, jag var orolig över den, fick köra in en nagel hårt i skinnet för att inte protestera, för att låta dig tala färdigt.
Du gick bara i åttan och hatade skolan. Din mamma fick gå på konferens efter konferens om dig. Det var inget ståhej kring att du hoppade av. Du gjorde alltid som du ville. Bräcklighet och integritet.
Det känns som igår men det var tio år sedan. Du har alltid försörjt dig. Du har rest. Du har fått nya vänner. Aktivismen. Alla projekt. Du har lärt dig tatuera och köra motorcykel. Bräckligheten anas bara ibland men integriteten är starkare än någonsin. En mjukhet har smugit sig in. Nu har du förstahandskontrakt. När du kommer på familjemiddagarna är du vän och klok. Du är alltid vän och klok. Du har rest dig ur askan, format eget liv.
Det fanns en vagt anad mållinje som du gick över när du slutade skolan i förtid. Du kanske såg den, vi såg den inte. Det är sedan dess du blommar. Ett par år efter att du slutat fick du hjälp att läsa in grundskolan, ett väl avgränsat projekt, precis som du vill ha det. Det har nog betydelse längre fram. Du kan komma att förvåna oss genom att vilja läsa vidare – man vet aldrig vad man ska vänta från dig. Dina jobb hade du nog fått ändå, utan papperet från nian. Du vann mot alla odds, tog ansvar för ditt liv på ditt sätt, och jag är stolt och lycklig över det.
(Utmaning: skriv om en solklar seger)
Du var less och trött. Gick kanske på hasch när du hade råd, tillbringade familjemiddagarna som ett spöke i sängen. Det blev aldrig som du ville ha det.
Du kunde rita ibland, det var det enda. Nej, det var inte det enda. När du var uppe och på humör blev samtalen vindlande vackra. Du hade din världsbild, jag var orolig över den, fick köra in en nagel hårt i skinnet för att inte protestera, för att låta dig tala färdigt.
Du gick bara i åttan och hatade skolan. Din mamma fick gå på konferens efter konferens om dig. Det var inget ståhej kring att du hoppade av. Du gjorde alltid som du ville. Bräcklighet och integritet.
Det känns som igår men det var tio år sedan. Du har alltid försörjt dig. Du har rest. Du har fått nya vänner. Aktivismen. Alla projekt. Du har lärt dig tatuera och köra motorcykel. Bräckligheten anas bara ibland men integriteten är starkare än någonsin. En mjukhet har smugit sig in. Nu har du förstahandskontrakt. När du kommer på familjemiddagarna är du vän och klok. Du är alltid vän och klok. Du har rest dig ur askan, format eget liv.
Det fanns en vagt anad mållinje som du gick över när du slutade skolan i förtid. Du kanske såg den, vi såg den inte. Det är sedan dess du blommar. Ett par år efter att du slutat fick du hjälp att läsa in grundskolan, ett väl avgränsat projekt, precis som du vill ha det. Det har nog betydelse längre fram. Du kan komma att förvåna oss genom att vilja läsa vidare – man vet aldrig vad man ska vänta från dig. Dina jobb hade du nog fått ändå, utan papperet från nian. Du vann mot alla odds, tog ansvar för ditt liv på ditt sätt, och jag är stolt och lycklig över det.
(Utmaning: skriv om en solklar seger)
måndag 15 mars 2010
Besök i himlen
Det här är himmelriket. Vi samlas i glädje till fest och alla bidrar, alla får mer än vad de ger. Det finns inga gäster, inga värdar, allt förbereder vi tillsammans. Det är bara det att Moa och Lars Ǿivind vet var alla pytsar och vispar finns. Säkert har de också städat i förväg. I gengäld får de nu slå sig ner på glasverandan med varsitt glas prosecco. Mjuka fåtöljer. Sommaren är snart här. Det droppar från verandataket. Snödroppar invid söderväggen. Vi delar med oss av våra dystopiska tankar och vi trivs. Det behöver ut och luftas ibland, det dystopiska. Sen tokskrattar vi när Stefano förstör marängsmeten. Hönsgården är full. På det igen. Maria kan behöva extra gulor till sin paj. Brysselkål och mandelspån. Det finns tre saker Stefano inte gillar: brysselkål, broccoli och blomkål. Men det blir många rätter. Alla kommer att tycka om något. Astrid kommer med sina hemstöpta ljus. De ska sparas till kvällen. Efter en lätt lunch, Asian Fusion, åker hela gänget ut på skidor. Det kan vara sista gången. Extrem dagsmeja men fint glid i spåret. Det är Lasse-Lasse som dragit det. I skidspåret faller alla tankar som tunga sjok och något mer eteriskt kommer fram. Att åka skidor är en andlig akt, särskilt när man ramlar i de isiga nedförsbackarna. Bastu sen, ganska mycket öl. Vi berättar skrönor om varghatare. Det är en sådan trakt. Allt är färdigt till middagen utom musslorna, som ska vara förrätt. Vi kokar i två omgångar i en tiolitersgryta. Det första koket musslor blir bara mer smakrikt av att få stå och svalna en stund.
Så. Då är vi där. Dagens höjdpunkt: middagen tillsammans med kära vänner. Men hela dagen har varit en höjdpunkt, särskilt matlagningen. Kan en dag vara en länk av höjdpunkter? Jo, i himmelriket är det så. Ibland, rätt ofta, landar himmelriket i Larsbo, Östra Löa, Bergslagen.
(Utmaning: skriv om något man delar)
Så. Då är vi där. Dagens höjdpunkt: middagen tillsammans med kära vänner. Men hela dagen har varit en höjdpunkt, särskilt matlagningen. Kan en dag vara en länk av höjdpunkter? Jo, i himmelriket är det så. Ibland, rätt ofta, landar himmelriket i Larsbo, Östra Löa, Bergslagen.
(Utmaning: skriv om något man delar)
söndag 14 mars 2010
Dockan
Hon var så sjuk så att hon nästan var död, kändes det som när hon drog sjalen om sig ett extra varv mot blåsten, men hon hade varken råd eller mod att bli hemma. Det var dagen före julafton och kanske, kanske skulle fabrikören själv stå i dörren och trycka ett mynt i deras händer när de gick för dagen. Nu gällde det att inte snora bland ljusen. Liljeholmen var en modern fabrik med kvalitet och packerskorna snart blott ett minne. Det tisslades om packmaskiner vid de stora arbetsborden. Men hur skulle en maskin kunna klistra etiketten fint och rätt? Att maskiner var snabbare än människor hade de fått lära sig men de hade inte känslan, väl? ”Nästa jul kanske jag går utan arbete” tänkte hon och rosslade till.
Julpengen. Hon hoppades på den. Ja, den var allt hennes hopp, om hon skulle ha råd med julklappen till flickan. Hon hade sett den i kramhandeln om hörnet; en underbar docka i äkta celluloid som kunde blunda. Sen i september hade hon gått och måttat med händerna mot fönsterglaset för att kunna göra dockkläder, en hel garderob. På kvällarna när flickan sov plockade hon fram lappar och spetsbitar, alla skatter och klenoder, och sydde i sin ensamhet. En stund av frid. Lyckan i att göra något vackert. En tvåöring nu och en tioöring då hade hon stoppat undan till jul. Till skinkan, som hon skulle koka med Greta i 24:an. Till sillen och till grönkålen kanske. Men mest till dockan.
Hon tänkte inte på annat under arbetsdagen. Hon rörde klister av mjöl, satt i paketeringen på förmiddagen och i etiketteringen på eftermiddagen. Etiketteringen tyckte hon bäst om. Efter alla dessa år, tankarna som flög högt, högt medan fingrarna så flinkt placerade etiketten precis mitt på paketet. Hon hostade men glömde sin hosta. Så var det tid att städa undan och gå hem för tre dagar. Dämpad upprymdhet bland borden. Och vid dörren stod inte fabrikörn men väl kanslisten, hälsade god jul och gav dem en peng. En stor peng. Hon tordes inte titta på den men hon visste: en tvåkrona. Det blev nog grönkål i alla fall.
Så fort bröstet tillät ilade hon till kramhandlaren. Kastade av vana en blick i fönstret. Jo, dockan var kvar. Hon fylldes av en egendomlig stolthet. Tårar kom i ögonen. ”Jag må vara en ensam mor men jag kan ge mitt barn den finaste dockan söder om Söder”. Om tankarna hade haft ord hade de väl låtit just så. Plötsligt blev hon djärv. Bannade bodbiträdet för att han inte slog in dockan i tillräckligt med silkespapper. Köpte en polkagrisstång till Elin tvärsöver farstun, som brukade passa flickan. Med paketen i famn domnade all oro. Hon spatserade som en dam. Hon var sin egen, kunde sörja för sin lilla familj.
(Utmaning: skriv om en bonus)
Julpengen. Hon hoppades på den. Ja, den var allt hennes hopp, om hon skulle ha råd med julklappen till flickan. Hon hade sett den i kramhandeln om hörnet; en underbar docka i äkta celluloid som kunde blunda. Sen i september hade hon gått och måttat med händerna mot fönsterglaset för att kunna göra dockkläder, en hel garderob. På kvällarna när flickan sov plockade hon fram lappar och spetsbitar, alla skatter och klenoder, och sydde i sin ensamhet. En stund av frid. Lyckan i att göra något vackert. En tvåöring nu och en tioöring då hade hon stoppat undan till jul. Till skinkan, som hon skulle koka med Greta i 24:an. Till sillen och till grönkålen kanske. Men mest till dockan.
Hon tänkte inte på annat under arbetsdagen. Hon rörde klister av mjöl, satt i paketeringen på förmiddagen och i etiketteringen på eftermiddagen. Etiketteringen tyckte hon bäst om. Efter alla dessa år, tankarna som flög högt, högt medan fingrarna så flinkt placerade etiketten precis mitt på paketet. Hon hostade men glömde sin hosta. Så var det tid att städa undan och gå hem för tre dagar. Dämpad upprymdhet bland borden. Och vid dörren stod inte fabrikörn men väl kanslisten, hälsade god jul och gav dem en peng. En stor peng. Hon tordes inte titta på den men hon visste: en tvåkrona. Det blev nog grönkål i alla fall.
Så fort bröstet tillät ilade hon till kramhandlaren. Kastade av vana en blick i fönstret. Jo, dockan var kvar. Hon fylldes av en egendomlig stolthet. Tårar kom i ögonen. ”Jag må vara en ensam mor men jag kan ge mitt barn den finaste dockan söder om Söder”. Om tankarna hade haft ord hade de väl låtit just så. Plötsligt blev hon djärv. Bannade bodbiträdet för att han inte slog in dockan i tillräckligt med silkespapper. Köpte en polkagrisstång till Elin tvärsöver farstun, som brukade passa flickan. Med paketen i famn domnade all oro. Hon spatserade som en dam. Hon var sin egen, kunde sörja för sin lilla familj.
(Utmaning: skriv om en bonus)
lördag 13 mars 2010
På fyllan
Först satt vi på krogen och drack. Sen satt vi i parken och drack tills vi såg solen. Då var det bara du och jag kvar. Vi kände inte varandra. Du var ung och cool. Jag blev för full för att gå ända hem men vi såg en igelkott på vägen. Du sa att den såg ut som en citroën, en sån där gammal. Från sextitalet. Du älskar allt från sextitalet. ”Jag är från sextitalet” sluddrade jag – försökte vara kokett. ”Du ska hem till mig och spy”, svarade du. ”Eller spy i gräset”, sa du när du tänkt efter. Du bodde i kollektiv. Du satte en hink bredvid sängen. Jag spydde inte en enda gång och vi älskade inte. Jag var för packad. Men vi låg sammanslingrade som två reptiler, hela natten, och din hud var kall och hård.
Det är första och enda gången jag blivit full. Jag är rädd för att förlora kontrollen. Nu bor vi i ett miljonprojektshus i en utkant. Det är från slutet av sextitalet. Du är från sjuttitalet och har helt andra idéer som du skänker mig varje dag. Dina famntag är som skiffer.
(Utmaning: skriv om ett lyckat misstag)
Det är första och enda gången jag blivit full. Jag är rädd för att förlora kontrollen. Nu bor vi i ett miljonprojektshus i en utkant. Det är från slutet av sextitalet. Du är från sjuttitalet och har helt andra idéer som du skänker mig varje dag. Dina famntag är som skiffer.
(Utmaning: skriv om ett lyckat misstag)
fredag 12 mars 2010
För mesig
Det är skönt att vara anställd. Jag la ner min firma i tid. Man kan inte ha firma om man är för noggrann. Och tankarna på nätterna, kredit och debet, fram till tre, halv fyra.
Nu jobbar jag hos Robban. Vi är fyra med honom. Ett bra gäng. Varje fredagsmorgon träffas vi i badhuset klockan sex. Det är veckans bästa stund. Simmar några hundra meter, bastar länge, äter frukost tillsammans i cafeterian. Lojheten i kroppen sen när man plockar fram rollrar och penslar, sätter igång. Den sitter i hela dagen.
Jag gillar alla på jobbet, Robban, Masse och Claes. Mest förtjust är jag i Claes. Det är något milt med honom. Jag gillar dem, skulle gärna berätta. Det är den där stunden på fredagarna som gör att jag inte kan. Jag vet inte vad som skulle göra mest ont, att Robban upphörde med fredagsbadet, gav någon undanflykt och slutade med det, eller att killarna skulle bli blyga och obekväma med att vara nakna med mig. Ingen av dem har säkert en tanke på att någon av oss skulle kunna vara bög. ”Och du som är målare!” som morsan sa då för evigheter sedan, när jag berättade för henne.
Kanske jag hittar på problem som inte finns. Kanske de skulle ta det högst normalt. Det är väl ingen längre som tror att homosexuella är översexualiserade monster. Så mycket har skett bara sedan vi var unga. Folk är mer medvetna. Om jag nånsin träffar nån, är det klart att jag ska berätta på jobbet. Men nu är jag för mesig.
(Utmaning: skriv om fredagsmys)
Nu jobbar jag hos Robban. Vi är fyra med honom. Ett bra gäng. Varje fredagsmorgon träffas vi i badhuset klockan sex. Det är veckans bästa stund. Simmar några hundra meter, bastar länge, äter frukost tillsammans i cafeterian. Lojheten i kroppen sen när man plockar fram rollrar och penslar, sätter igång. Den sitter i hela dagen.
Jag gillar alla på jobbet, Robban, Masse och Claes. Mest förtjust är jag i Claes. Det är något milt med honom. Jag gillar dem, skulle gärna berätta. Det är den där stunden på fredagarna som gör att jag inte kan. Jag vet inte vad som skulle göra mest ont, att Robban upphörde med fredagsbadet, gav någon undanflykt och slutade med det, eller att killarna skulle bli blyga och obekväma med att vara nakna med mig. Ingen av dem har säkert en tanke på att någon av oss skulle kunna vara bög. ”Och du som är målare!” som morsan sa då för evigheter sedan, när jag berättade för henne.
Kanske jag hittar på problem som inte finns. Kanske de skulle ta det högst normalt. Det är väl ingen längre som tror att homosexuella är översexualiserade monster. Så mycket har skett bara sedan vi var unga. Folk är mer medvetna. Om jag nånsin träffar nån, är det klart att jag ska berätta på jobbet. Men nu är jag för mesig.
(Utmaning: skriv om fredagsmys)
torsdag 11 mars 2010
Den glesa väven
Jag var förutspådd att lyckas. Alla visste om det, utom jag. Från mellanstadiet och uppåt. Så begåvad. Skulle bli något stort. Ibland mötte jag en människa som jag såg upp till och respekterade. Då frågade jag bävande vad jag skulle bli. ”Du kan bli vad som helst”. Alltid samma svar. Så jag förberedde mig för vad som helst. Blev bredare och bredare i min kompetens. Ju mer jag tänjde den, desto glesare blev väven, men det märkte inte jag. Jag bara sträckte mig längre och längre, inte uppåt, utan åt sidorna. Som en trålare gick jag fram, sög i mig kunskap och färdigheter. Var nybörjare på allt, kände av min låga status men märkte inte hur snabbt jag lärde mig. Från ett fält över till ett helt annat. Det gick ett tag, jag trodde mig vara lycklig. Inte lyckad men lycklig. Jag frilansade, levde på grönsakssoppa och gröt ibland, hade råd att gå på krogen ibland. Det gick så bra tills stressen sprängde sönder mig. Då klev jag frivilligt ner. Blev bussförare. Körde forna kolleger och konkurrenter till jobbet – ja, de som inte åkte taxi eller senaste bilmodellen, förstås. Såg de som börjat sommarvikariera samtidigt som jag få bildbylines, bli nyhetsankare, få egna soffprogram. Själv var jag min egen i min lilla buss. Inget kunde stressa mig där. Jag gick hem till min fru som var kvar i ekorrhjulet men som klarade det galant; kysste henne glupande, lagade gräddig potatisgratäng, somnade nöjd i hennes famn. Nöjd med en kedja dagar utan överraskningar, med utsikten att få slänga käft i bussgaraget, med att alltid veta vilken tid jag skulle komma hem. Ibland, rätt ofta, kunde jag få uppslag till en artikel, känna det vanliga pirret i kroppen, börja rafsa ner några idéer. Sen besinnade jag mig och ringde min kompis Sara på DN eller Anna på Rapport, lämpade av mig idén och nosade åter upp min fru.
(Utmaning: skriv om att bli förbisprungen)
(Utmaning: skriv om att bli förbisprungen)
onsdag 10 mars 2010
Vill vända
Han vill vända. Medsamma han slängt igen stugdörren bakom sig vill han vända men han springer längs den moddiga stigen, slipprigt under fötterna, springer i mörkret där han inte kan se, springer och skriker ”förbannat!”, ”förbannat!”, snavar nästan flera gånger men springer tills han kommer fram till skogsbrynet. Det har gått fort. Blodsmak i munnen efter bara ett par hundra meter. Svagt skönjer han stugan i sänkan och han vill tillbaka men han förmår inte vända. Det är stoltheten som gör det. Stoltheten och kvarvarande ilska i ett diffust moln i hjärnan. Han har blivit så arg. Hon har än en gång gjort honom så ilsken. Hennes släpigt avmätta nedlåtenhet mot det som är han, det han intresserar sig för.
Nu går han uppför stigen in mellan de tuschsvarta granarna. Vet inte vart han är på väg. Bilnyckeln hänger på kroken inne i stugan. Han har inget att gå till. En kilometer till och han kommer till närmsta grannen. Han kan knappast gå in där och säga ”jag har bråkat med Ingrid”. Man delar inte livet så med sina grannar. Vart ska han knata i natten? Till samhället är det två mil. Han känner i fickan. Nyckelknippan fick han med sig. Han kan traska till samhället och lägga sig att sova i vilrummet i skolan. Han kan inte vända tillbaka. Hon sitter därinne och vet att han måste men han kan inte. Han ska inte vara svag. Han ska vara konsekvent. Han gick. Han smällde igen dörren så att det lilla huset skakade. Hur öppnar man den då med stoltheten i behåll? Det går inte. Det enda han kan är att fortsätta gå nu. Sen får han väl skicka någon att ta hand om hans saker. Han vill vända, vill bli tagen i famn, men han kan bara gå nu.
(Utmaning: skriv om att vara oförmögen)
Nu går han uppför stigen in mellan de tuschsvarta granarna. Vet inte vart han är på väg. Bilnyckeln hänger på kroken inne i stugan. Han har inget att gå till. En kilometer till och han kommer till närmsta grannen. Han kan knappast gå in där och säga ”jag har bråkat med Ingrid”. Man delar inte livet så med sina grannar. Vart ska han knata i natten? Till samhället är det två mil. Han känner i fickan. Nyckelknippan fick han med sig. Han kan traska till samhället och lägga sig att sova i vilrummet i skolan. Han kan inte vända tillbaka. Hon sitter därinne och vet att han måste men han kan inte. Han ska inte vara svag. Han ska vara konsekvent. Han gick. Han smällde igen dörren så att det lilla huset skakade. Hur öppnar man den då med stoltheten i behåll? Det går inte. Det enda han kan är att fortsätta gå nu. Sen får han väl skicka någon att ta hand om hans saker. Han vill vända, vill bli tagen i famn, men han kan bara gå nu.
(Utmaning: skriv om att vara oförmögen)
tisdag 9 mars 2010
När det vänder
En lång räcka dagar av intighet, av vånda, av ovårdat hår och obytta lakan. En räcka veckor utan ljus, utan tillit till det där de kallar självet. Månader med sänkt blick, när varje intryck är en pina. Det är depressionen i dess yttre manifestationer. Egentligen är han död. Hela denna tid är han död och döljer det. Han måste gå på Konsum, köper folköl mest. Något att leva på. Han smyger dit vid stängningsdags, mörkret som en tunn och avig sköld. Någon gång ibland måste han ut i dagsljuset, vars strålar hakar fast med vassa hullingar i hans hjärta. Det är när han går till läkaren, som först säger sex till åtta veckor, sen säger för vissa tar det längre tid, håll ut. Redan sex till åtta veckor kändes outhärdligt. Det är tur att han är död. När han ser på det som död, bryr han sig inte. Snart har han inga kassar till tomburkarna. De samlas på alla ytor.
Han vaknar med ångest. Lagom tills Konsum ska stänga klingar den av och han smyger ut. De första veckorna tänkte han: ”Det är över!” men lärde bittert långsamt att den var där igen på morgonen, ångesten. Varje dag.
En dag vaknar han med känslan av att det finns en luftström framför andningen, som gör att han kan röra bröstkorgen utan att den sprängs. Den dagen lättar trycket över bröstet redan klockan nio. Han vågar inte tro att något hänt men dagarna börjar bli varandra olika igen och det går åt rätt håll. Nu är det inte bara läkaren som säger så, han känner det själv.
Han börjar bädda sängen. Han äter mat ibland. I omgångar samlar han ihop burkar och går och pantar på Konsum. Långsamt, långsamt återfår han sin förmåga. En dag törs han visa sig i tvättstugan. Han kan göra alla rörelser där utan att sprängas i bitar. Än är arbetet långt borta men han förstår att han ska kunna ta sig dit en dag. Han ringer i telefonen. Tar hand om gamla räkningar. Han har fortfarande besvär men det döda i honom är borta. Det är borta! Och han tänker på alla dessa dagar i bingen. All smärta. Men tankarna vill inte riktigt dit. De vill stanna i ljuset, bland de levande. Han hör till dem nu. Det är inte smärtsamt. Det är lika självklart som att han städar, att han bäddar, att han tvättar sitt hår och sin kropp. Tacksamt andas han. Obehindrat.
(Utmaning: skriv om att vara förmögen)
Han vaknar med ångest. Lagom tills Konsum ska stänga klingar den av och han smyger ut. De första veckorna tänkte han: ”Det är över!” men lärde bittert långsamt att den var där igen på morgonen, ångesten. Varje dag.
En dag vaknar han med känslan av att det finns en luftström framför andningen, som gör att han kan röra bröstkorgen utan att den sprängs. Den dagen lättar trycket över bröstet redan klockan nio. Han vågar inte tro att något hänt men dagarna börjar bli varandra olika igen och det går åt rätt håll. Nu är det inte bara läkaren som säger så, han känner det själv.
Han börjar bädda sängen. Han äter mat ibland. I omgångar samlar han ihop burkar och går och pantar på Konsum. Långsamt, långsamt återfår han sin förmåga. En dag törs han visa sig i tvättstugan. Han kan göra alla rörelser där utan att sprängas i bitar. Än är arbetet långt borta men han förstår att han ska kunna ta sig dit en dag. Han ringer i telefonen. Tar hand om gamla räkningar. Han har fortfarande besvär men det döda i honom är borta. Det är borta! Och han tänker på alla dessa dagar i bingen. All smärta. Men tankarna vill inte riktigt dit. De vill stanna i ljuset, bland de levande. Han hör till dem nu. Det är inte smärtsamt. Det är lika självklart som att han städar, att han bäddar, att han tvättar sitt hår och sin kropp. Tacksamt andas han. Obehindrat.
(Utmaning: skriv om att vara förmögen)
måndag 8 mars 2010
Återlämna
Varuhusen ville inte ha de ofräscha duschdraperierna och gardinerna som var ojämnt fållade. Både Ikea och Åhléns sa nej. Tack, men nej tack. Man har inte rätt att lämna tillbaka det som redan är använt. Inte till affärsdrivande företag. Det var ett aber.
Hon dammade av sitt gamla körkort och gick till OK och hyrde en lätt lastbil. ”Från 22 till klockan två”, sa hon. Passade inte in i deras scheman, de antecknade bokningen i marginalen och gav en liten rabatt. Hon hann en tur till Ikea och en till Hyllcentrum på Kungsholmen. Det var dött i Barkarby när hon lastade av sin hög med Terje, Komplex, Alfta, och Snöig. Hon såg till att göra en prydlig hög. Vid Hyllcentrum lutade hon hela hyllsystemet i plockepinnform mot butiksdörren. Gavlar för sig, hyllplan för sig.
När hon kom hem insåg hon att hon gjort allt i fel ordning. Det var stökigt nu när alla möbler var borta. Särskilt hyllorna. Dessa mängder med böcker. Hon skulle göra ett undantag för böckerna. Alla böcker hon fått var prydligt märkta med givarens namn, ofta med en personlig hälsning. Dem lade hon för sig. Men de andra, de hon hade köpt, bestämde hon sig för att ta till Läkarmissionen i Vinsta. Hon kunde inte veta var hon hade köpt dem. Böcker är som godis, förutom att de inte försvinner.
Det tog ett par veckor att göra sig av med böckerna. Till Vinsta åkte hon i omgångar, två kassar i taget. De andra böckerna avbördade hon sig en efter en till givare i allt vidare cirklar. Slutligen skickade hon ett stort paket till England. Däri låg även en liten träelefant.
Stereon mindes hon förstås var hon köpt. Hon ställde den i en anonym liten kasse utanför Widegrens.
Så gjorde hon sig långsamt av med allt. När hon kom till köksutrustningen, kom hon på vad hon skulle ha gjort med böckerna – lämna dem till förlagen, förstås. Men det var för sent. Men Gustavsbergs porslin återbördades till Gustavsberg. Husqvarnas gjutjärn till Husqvarna. Rörstrands hade blivit finskt och hade huvudkontor i Höganäs. Några gemytliga tågresor genom Sverige och allt var nästan klart. Lägenheten så gott som tom. Bara städgrejerna kvar, samt datorn och reseschacket från Mongoliet. Hur mycket hon än ville vilja, kunde hon inte göra sig av med dem. Hon förstod hur det skulle gå. Lägenheten skulle komma att fyllas på igen. Det var som en urkraft. Men nu hade hon visat att det gick att komma ur dess grepp.
(Utmaning: skriv om att ge tillbaka)
Hon dammade av sitt gamla körkort och gick till OK och hyrde en lätt lastbil. ”Från 22 till klockan två”, sa hon. Passade inte in i deras scheman, de antecknade bokningen i marginalen och gav en liten rabatt. Hon hann en tur till Ikea och en till Hyllcentrum på Kungsholmen. Det var dött i Barkarby när hon lastade av sin hög med Terje, Komplex, Alfta, och Snöig. Hon såg till att göra en prydlig hög. Vid Hyllcentrum lutade hon hela hyllsystemet i plockepinnform mot butiksdörren. Gavlar för sig, hyllplan för sig.
När hon kom hem insåg hon att hon gjort allt i fel ordning. Det var stökigt nu när alla möbler var borta. Särskilt hyllorna. Dessa mängder med böcker. Hon skulle göra ett undantag för böckerna. Alla böcker hon fått var prydligt märkta med givarens namn, ofta med en personlig hälsning. Dem lade hon för sig. Men de andra, de hon hade köpt, bestämde hon sig för att ta till Läkarmissionen i Vinsta. Hon kunde inte veta var hon hade köpt dem. Böcker är som godis, förutom att de inte försvinner.
Det tog ett par veckor att göra sig av med böckerna. Till Vinsta åkte hon i omgångar, två kassar i taget. De andra böckerna avbördade hon sig en efter en till givare i allt vidare cirklar. Slutligen skickade hon ett stort paket till England. Däri låg även en liten träelefant.
Stereon mindes hon förstås var hon köpt. Hon ställde den i en anonym liten kasse utanför Widegrens.
Så gjorde hon sig långsamt av med allt. När hon kom till köksutrustningen, kom hon på vad hon skulle ha gjort med böckerna – lämna dem till förlagen, förstås. Men det var för sent. Men Gustavsbergs porslin återbördades till Gustavsberg. Husqvarnas gjutjärn till Husqvarna. Rörstrands hade blivit finskt och hade huvudkontor i Höganäs. Några gemytliga tågresor genom Sverige och allt var nästan klart. Lägenheten så gott som tom. Bara städgrejerna kvar, samt datorn och reseschacket från Mongoliet. Hur mycket hon än ville vilja, kunde hon inte göra sig av med dem. Hon förstod hur det skulle gå. Lägenheten skulle komma att fyllas på igen. Det var som en urkraft. Men nu hade hon visat att det gick att komma ur dess grepp.
(Utmaning: skriv om att ge tillbaka)
söndag 7 mars 2010
Förakt
”Ta tillbaka! Ta tillbaka!”
Hon skriker vilt, hon klöser honom i ansiktet med trubbiga naglar, frustar mellan snyftningarna: ”Ta tillbaka!” och han står som en stod, avvärjer oberört hennes angrepp med starka armar. Efter lång kamp: ”OK. Jag tar tillbaka.” Hon låter händerna falla mot sidorna, väntar på en omfamning, en kyss, men inget kommer. Han står och betraktar henne en stund, sen vänder han om och går ner i garaget. Hon blir ensam kvar i villans övervåning, hör barnen leka nere i hallen, barnen som han sagt att hon är dålig på att ta hand om. ”En dålig mor” har han sagt, för att hon ägnar fritiden åt fredsarbete. För att hon vill åka på en demonstration till helgen. Det var så det började. Sen eskalerade konflikten. Och det var hon, hon med all sin icke-våldsträning, som tog till nävarna mot hans nedlåtande fåordighet.
Han har tagit tillbaka. I ord har han tagit tillbaka. Men han har inte beseglat det med handling, med värme, med tröst och återtvinnande av bandet mellan dem. Hon kommer alltid att se på barnen och veta att han sagt att hon är en dålig mor för dem. Ord tas inte så lätt tillbaka. De ramlar ut och fäster genast i mottagarens hjärta.
Han kan väl åka och fiska en annan helg? Det är nu, just nu, det är kris i Burma. ”Det är alltid kris nånstans överallt” har han sagt. Och han har räknat timmarna i snitt per vecka som hon är på möten och kurser och konferenser. Åtta, säger han att det är. Vilken annan karl skulle stå ut med det, undrar han. Och hon vet att han tycker att hon är en dålig mor på riktigt. Han har sett på henne med något som liknar förakt och det är inte bara för att han vill ut och fiska. Hur bemöter man förakt med icke-våld?
(Utmaning: skriv om att ta tillbaka)
Hon skriker vilt, hon klöser honom i ansiktet med trubbiga naglar, frustar mellan snyftningarna: ”Ta tillbaka!” och han står som en stod, avvärjer oberört hennes angrepp med starka armar. Efter lång kamp: ”OK. Jag tar tillbaka.” Hon låter händerna falla mot sidorna, väntar på en omfamning, en kyss, men inget kommer. Han står och betraktar henne en stund, sen vänder han om och går ner i garaget. Hon blir ensam kvar i villans övervåning, hör barnen leka nere i hallen, barnen som han sagt att hon är dålig på att ta hand om. ”En dålig mor” har han sagt, för att hon ägnar fritiden åt fredsarbete. För att hon vill åka på en demonstration till helgen. Det var så det började. Sen eskalerade konflikten. Och det var hon, hon med all sin icke-våldsträning, som tog till nävarna mot hans nedlåtande fåordighet.
Han har tagit tillbaka. I ord har han tagit tillbaka. Men han har inte beseglat det med handling, med värme, med tröst och återtvinnande av bandet mellan dem. Hon kommer alltid att se på barnen och veta att han sagt att hon är en dålig mor för dem. Ord tas inte så lätt tillbaka. De ramlar ut och fäster genast i mottagarens hjärta.
Han kan väl åka och fiska en annan helg? Det är nu, just nu, det är kris i Burma. ”Det är alltid kris nånstans överallt” har han sagt. Och han har räknat timmarna i snitt per vecka som hon är på möten och kurser och konferenser. Åtta, säger han att det är. Vilken annan karl skulle stå ut med det, undrar han. Och hon vet att han tycker att hon är en dålig mor på riktigt. Han har sett på henne med något som liknar förakt och det är inte bara för att han vill ut och fiska. Hur bemöter man förakt med icke-våld?
(Utmaning: skriv om att ta tillbaka)
fredag 5 mars 2010
Födda att skapa
Vill du vörda en Skapare – vörda dig själv. Dig själv och Dostojevskij och Bach och Terry Gilliam och alla andra miljarder skapare. Din farmor som stickade så fina strumpor. Laleh. Wisława Szymborska. Människan är den enda som skapar för skapandets egen skull. Det är det som gör henne till människa. Homo creans borde vi kalla oss. Kreativiteten är inte en trevlig spin-offeffekt av vår intelligens utan själva kärnan i det vi är. Kulturdelen borde vara första delen i varje tidning, där vi dagligen påminns om denna vår identitet. Därpå nyheterna, som ett luftigt bihang.
Vi är piskade att vara kulturella. Tänk på alla som skapar fritt i diktaturer, kodar budskap om att det finns något större, att friheten är möjlig. Tänk på alla skickliga kulturutövare som låter sig användas av samma diktaturer - arkitekter, bildkonstnärer, författare som inte ser sig ha något val.
Kulturen snävar in och kulturen öppnar. Allt du gör är kulturbestämt. Du är del av en nationell kultur som blir alltmer global, liksom av en regional eller etnisk kultur. Du är djupt präglad av din familjekultur. Kanske dina föräldrar stod för helt olika kulturer. Nå, du har själv skapat en egen kultur, medvetet eller omedvetet.
Djupast sitter kulturen i det som artbestämmer dig. Din upprätta gång och tumgreppet – jovisst. Men också vaggvisorna och sagostunderna på kvällen. Kladdandet i verkstan på Moderna Museet. Animerade filmer på söndernötta DVD-skivor. Du är en mänsklig varelse. Kulturen kommer du inte undan.
(Utmaning: skriv om kultur)
Vi är piskade att vara kulturella. Tänk på alla som skapar fritt i diktaturer, kodar budskap om att det finns något större, att friheten är möjlig. Tänk på alla skickliga kulturutövare som låter sig användas av samma diktaturer - arkitekter, bildkonstnärer, författare som inte ser sig ha något val.
Kulturen snävar in och kulturen öppnar. Allt du gör är kulturbestämt. Du är del av en nationell kultur som blir alltmer global, liksom av en regional eller etnisk kultur. Du är djupt präglad av din familjekultur. Kanske dina föräldrar stod för helt olika kulturer. Nå, du har själv skapat en egen kultur, medvetet eller omedvetet.
Djupast sitter kulturen i det som artbestämmer dig. Din upprätta gång och tumgreppet – jovisst. Men också vaggvisorna och sagostunderna på kvällen. Kladdandet i verkstan på Moderna Museet. Animerade filmer på söndernötta DVD-skivor. Du är en mänsklig varelse. Kulturen kommer du inte undan.
(Utmaning: skriv om kultur)
torsdag 4 mars 2010
Fest för farmor
Ingen vet hur många som kommer. Farmor har sagt att det ska vara öppet hus. Räcker det med tio tårtor? Tolv bitar på varje tårta? Jo, tolv bitar. Det har jag laborerat mig fram till medan jag prövat varje recept på sachertårta som jag kunnat hitta. Sachertårta är svårt. Chokladtäcket får inte vara för hårt, så att det krackelerar fult när man skär.
Sachertårta är det enda tänkbara. Sushi och sachertårta. Vi ska duka både med pinnar och med kniv och gaffel, för alla de äldre gästernas skull. Många kommer att fnysa men det kan inte hjälpas. Det är farmors vilja som styr. ”Gör som ni vill” har hon sagt i ena andetaget. I det andra: ”Det ska vara sushi och många levande ljus.” Så vi gör som vi vill: vi vill följa farmors vilja.
Med nöd och näppe får jag in två kakformar i ugnen. Sex omgångar blir det. Jag gör smet till fyra tårtor samtidigt, det verkar fungera. Aprikosmarmeladen gjorde jag själv i höstas. Knepet är att blanda i några torkade aprikoser bland de färska. Lite kokosfett i chokladsmeten, så stelnar den fast och mjukt. Skärbart.
Sushin ger vi oss inte in på att göra själva. Farmor skulle inte gilla det. Nej, den kommer i morgon, fräsch och fin, från Shogun i Gamla Stan. Niohundra bitar. Såar med miso och med grönt te. Vi ska duka upp en vacker sushibuffé.
Som vanligt ger köksarbetet ett lugn i magen. Jag går i bakdoft och bläddrar bland minnena av farmor som i barndomens View-Master, noterar samtidigt fnissande tungspetsen som sticker ut varje gång jag ska smeta på chokladen. Finlir är inte min grej. Ändå ger jag mig på det, gång på gång.
När allt är klart och tårtorna vilar övertäckta på grannens balkong, konstaterar jag att det tagit i snitt fyrtio minuter per tårta. Ändå är jag nöjd. Nu gäller det bara att checka... Kaffet får vi göra i morgon bitti, det finns mjölk och grädde och sockerbitar... Festvåningen ska Örjan få nyckeln till ikväll. Vad är det mera? Det är något mera.
Timmar senare vaknar jag med ett ryck. Vi har glömt bénédictinen till kaffet! Fest för farmor utan bénédicitine – en omöjlighet. Nå, vi hinner. Begravningen börjar inte förrän klockan ett. Jag gör en kluddig anteckning i slarvblocket bredvid sängen, somnar sedan omedelbart i framstupa sidoläge, drömmer om choklad.
(det finns en text, "Farmor", som jag skrev i november men inte lyckas länka till. Det här är samma farmor)
(utmaning: skriv om att förbereda)
Sachertårta är det enda tänkbara. Sushi och sachertårta. Vi ska duka både med pinnar och med kniv och gaffel, för alla de äldre gästernas skull. Många kommer att fnysa men det kan inte hjälpas. Det är farmors vilja som styr. ”Gör som ni vill” har hon sagt i ena andetaget. I det andra: ”Det ska vara sushi och många levande ljus.” Så vi gör som vi vill: vi vill följa farmors vilja.
Med nöd och näppe får jag in två kakformar i ugnen. Sex omgångar blir det. Jag gör smet till fyra tårtor samtidigt, det verkar fungera. Aprikosmarmeladen gjorde jag själv i höstas. Knepet är att blanda i några torkade aprikoser bland de färska. Lite kokosfett i chokladsmeten, så stelnar den fast och mjukt. Skärbart.
Sushin ger vi oss inte in på att göra själva. Farmor skulle inte gilla det. Nej, den kommer i morgon, fräsch och fin, från Shogun i Gamla Stan. Niohundra bitar. Såar med miso och med grönt te. Vi ska duka upp en vacker sushibuffé.
Som vanligt ger köksarbetet ett lugn i magen. Jag går i bakdoft och bläddrar bland minnena av farmor som i barndomens View-Master, noterar samtidigt fnissande tungspetsen som sticker ut varje gång jag ska smeta på chokladen. Finlir är inte min grej. Ändå ger jag mig på det, gång på gång.
När allt är klart och tårtorna vilar övertäckta på grannens balkong, konstaterar jag att det tagit i snitt fyrtio minuter per tårta. Ändå är jag nöjd. Nu gäller det bara att checka... Kaffet får vi göra i morgon bitti, det finns mjölk och grädde och sockerbitar... Festvåningen ska Örjan få nyckeln till ikväll. Vad är det mera? Det är något mera.
Timmar senare vaknar jag med ett ryck. Vi har glömt bénédictinen till kaffet! Fest för farmor utan bénédicitine – en omöjlighet. Nå, vi hinner. Begravningen börjar inte förrän klockan ett. Jag gör en kluddig anteckning i slarvblocket bredvid sängen, somnar sedan omedelbart i framstupa sidoläge, drömmer om choklad.
(det finns en text, "Farmor", som jag skrev i november men inte lyckas länka till. Det här är samma farmor)
(utmaning: skriv om att förbereda)
onsdag 3 mars 2010
Lägga patience
Hon satt i burspråket när jag kom in, rak i ryggen och med smäckra händer – spelade patience. Pannan slät men man kunde se att den ofta legat i horisontella veck. Det fanns andra i rummet också men det var inte därför jag var rädd för att göra mig löjlig. Jag tog en lov till kaffemaskinen, visste inte vad jag skulle göra därnäst. Stod som en cocktailgäst mitt i rummet med min kopp, försökte se ut som om jag såg mig omkring. Betraktade henne. Hon hade vackra, luftiga kläder, nästan vita. Händerna som rörde sig hela tiden. Hon var obekymrad, som en gudinna eller nymf. Lyfte patience från själlöst tidsfördriv till gudagöra. Jag såg att framför mig satt en mycket klok kvinna. Så gammal jag är, klappade mitt hjärta hårdare. Jag hade aldrig trott att jag skulle falla för någon i min egen ålder. Tja, hon kunde vara tio år äldre eller tio år yngre, vad spelar det för roll. Hängbröst måste hon ha i alla fall.
Jag hade trott att den här tiden var förbi. När man kom in i ett rum och såg någon som den hon var ämnad att vara. När kroppen vaknade upp.
Kvinnan tittade upp emellanåt men aldrig åt mitt håll. Hon var mycket vacker för sin höga ålder, ja, besjälad. Som om all oro fallit av. Plötsligt föll också all min oro och jag tog mig fram till hennes bord.
”Får man slå sig ner?”
Hon tittade upp, liksom förväntansfull, och log välkomnande. Fortsatte med sina kort.
”Mitt namn är Torsten Berntsson.”
Men hon höll inne med sitt namn. Jobbade mer frenetiskt med korten nu. Jag satt i en tystnad som tog ovanligt lång tid på sig att bli pinsam. Hennes sällskap var rofyllt. Jag dristade mig till en fråga:
”Tänker du stanna länge på pensionatet?”
Nu tittade hon upp igen och det var som om en ridå drogs ner i hennes ögon. Händerna stannade upp, hon såg förvirrad och litet rädd ut. Rynkorna i pannan var där nu. Förvandlingen var plågsam att se.
”Bry dig inte om mig, fortsätt med patiencen, du”, sa jag till slut.
Mina blickar drogs åter till hennes händer när hon så småningom satte dem i rörelse. Under händerna korten. Det var ingen vanlig patience. Hon la bara korten i långa rader, oberoende av färg och valör. När hon hade slut på kort på handen, föste hon ihop en rad till en hög och fortsatte lägga dessa kort i raderna. Oavsett om det var den mest avancerade patiencen i världen eller en sinnesslö kvinnas meningslösa plockande, var utgången given. Den skulle aldrig gå ut. Jag reste mig utan att ursäkta mig och gick.
(Utmaning: skriv om attraktion)
Jag hade trott att den här tiden var förbi. När man kom in i ett rum och såg någon som den hon var ämnad att vara. När kroppen vaknade upp.
Kvinnan tittade upp emellanåt men aldrig åt mitt håll. Hon var mycket vacker för sin höga ålder, ja, besjälad. Som om all oro fallit av. Plötsligt föll också all min oro och jag tog mig fram till hennes bord.
”Får man slå sig ner?”
Hon tittade upp, liksom förväntansfull, och log välkomnande. Fortsatte med sina kort.
”Mitt namn är Torsten Berntsson.”
Men hon höll inne med sitt namn. Jobbade mer frenetiskt med korten nu. Jag satt i en tystnad som tog ovanligt lång tid på sig att bli pinsam. Hennes sällskap var rofyllt. Jag dristade mig till en fråga:
”Tänker du stanna länge på pensionatet?”
Nu tittade hon upp igen och det var som om en ridå drogs ner i hennes ögon. Händerna stannade upp, hon såg förvirrad och litet rädd ut. Rynkorna i pannan var där nu. Förvandlingen var plågsam att se.
”Bry dig inte om mig, fortsätt med patiencen, du”, sa jag till slut.
Mina blickar drogs åter till hennes händer när hon så småningom satte dem i rörelse. Under händerna korten. Det var ingen vanlig patience. Hon la bara korten i långa rader, oberoende av färg och valör. När hon hade slut på kort på handen, föste hon ihop en rad till en hög och fortsatte lägga dessa kort i raderna. Oavsett om det var den mest avancerade patiencen i världen eller en sinnesslö kvinnas meningslösa plockande, var utgången given. Den skulle aldrig gå ut. Jag reste mig utan att ursäkta mig och gick.
(Utmaning: skriv om attraktion)
tisdag 2 mars 2010
Efter matchen
”Vi vann! Vi vann! Vi tog dom! Vi tog dom!” Vid Globen vällde vi in. Vagnen blev proppfull men Tobbe fixade som vanligt, fixade så att vi kunde sitta alla tre, Tobbe och Bempen och jag. Vi var så jävla lyckliga. Det här var lycka. Alla i vagnen skrek, utom tanterna som klivit på i Svedmyra eller Högdalen och skrämt satt och höll i sina små väskor. Nu skulle vi till Sergels Torg, nu skulle vi bada i fontänen. Nej, visst ja, det var på sommaren. Vi hade inga bärs. Ingen fontän, ingen bärs, men av skulle vi vid Plattan, hela bunten. Nog fan skulle det gå att få tag på bärs.
Svinkallt på Plattan. Vi studsade, hela Plattan studsade och vi skrek! ”Vi tog dom, vi tog dom!” Det såg så läckert ut när alla hoppade upp och ner i otakt. Om det filmades kommer det säkert på YouTube.
Det var Bempen som upptäckte det. ”Nu händer det nåt!” sa han och han hade rätt, havet av folk började röra sig uppför rulltrapporna mot Sveavägen, det blev en flod och vi följde med, vi var många, vi var starka, vi hade gjort något bra.
Vi hade hunnit förbi när det första glassplittret hördes. Vi fattade inte vad det var. Förmodligen var det en bil. De sa sen på nyheterna att de brutit sig in redan på Forex men då var vi uppe vid Kreatima. Några andra fattade vad som höll på att hända och de började panga rutorna till Kreatima. Kreatima! Stafflier och skissblock! Men Bempen vart ivrig och sprang fram till Hemslöjden. Tobbe rusade efter. ”Du är fan inte klok! Vad finns det att ta på Hemslöjden!” Men vi fattade nu vad som gällde, sneddade över till Webhallen, det tog en jävla tid att ta sig in men lagret var låst och det mesta som fanns ute i butiken var tomma fodral. Vi snodde i alla fall några spelkonsoler, demoex, fick slita som sjutton för att få loss stöldvajrarna och larmet tjöt och vi drog vidare, vi var inte först och inte sist, på Dovas City Pub hade de redan börjat försöka låsa men vi var emellan med fötterna, där var vi många, många som var sugna på öl och ett par killar höll fast servitörerna medan vi andra pumpade öl, fort, fort, det blev mest skum. Gästerna stack utan att dricka ur sina öl. Nån snuskpelle drack ur en öl, som knappt var drucken ur, men ändå.
Vi var där ett tag. Jag har aldrig druckit så fort men floden av supportrar hade redan dragit förbi. När vi kom ut märkte vi igen att det var kallt. ”Äsch, vi drar hem”, sa Tobbe.
Vi såg inte en snut på hela tiden. Sen sa dom att många hade blivit tagna. Vi hade tur.
Mamma låg när jag kom hem. ”Var har du varit?” sa hon.
”På damcurling, det sa jag ju.”
”Så länge?”
”Vi vann.”
(Utmaning: skriv om att plundra)
Svinkallt på Plattan. Vi studsade, hela Plattan studsade och vi skrek! ”Vi tog dom, vi tog dom!” Det såg så läckert ut när alla hoppade upp och ner i otakt. Om det filmades kommer det säkert på YouTube.
Det var Bempen som upptäckte det. ”Nu händer det nåt!” sa han och han hade rätt, havet av folk började röra sig uppför rulltrapporna mot Sveavägen, det blev en flod och vi följde med, vi var många, vi var starka, vi hade gjort något bra.
Vi hade hunnit förbi när det första glassplittret hördes. Vi fattade inte vad det var. Förmodligen var det en bil. De sa sen på nyheterna att de brutit sig in redan på Forex men då var vi uppe vid Kreatima. Några andra fattade vad som höll på att hända och de började panga rutorna till Kreatima. Kreatima! Stafflier och skissblock! Men Bempen vart ivrig och sprang fram till Hemslöjden. Tobbe rusade efter. ”Du är fan inte klok! Vad finns det att ta på Hemslöjden!” Men vi fattade nu vad som gällde, sneddade över till Webhallen, det tog en jävla tid att ta sig in men lagret var låst och det mesta som fanns ute i butiken var tomma fodral. Vi snodde i alla fall några spelkonsoler, demoex, fick slita som sjutton för att få loss stöldvajrarna och larmet tjöt och vi drog vidare, vi var inte först och inte sist, på Dovas City Pub hade de redan börjat försöka låsa men vi var emellan med fötterna, där var vi många, många som var sugna på öl och ett par killar höll fast servitörerna medan vi andra pumpade öl, fort, fort, det blev mest skum. Gästerna stack utan att dricka ur sina öl. Nån snuskpelle drack ur en öl, som knappt var drucken ur, men ändå.
Vi var där ett tag. Jag har aldrig druckit så fort men floden av supportrar hade redan dragit förbi. När vi kom ut märkte vi igen att det var kallt. ”Äsch, vi drar hem”, sa Tobbe.
Vi såg inte en snut på hela tiden. Sen sa dom att många hade blivit tagna. Vi hade tur.
Mamma låg när jag kom hem. ”Var har du varit?” sa hon.
”På damcurling, det sa jag ju.”
”Så länge?”
”Vi vann.”
(Utmaning: skriv om att plundra)
måndag 1 mars 2010
Bära rätt
Det är liten högtidsdräkt idag. Redan på morgonen tar han fram uniformen, synar, plockar malkulorna ur fickorna, pressar pressvecken, borstar noga bort osynligt damm. Sen hänger han den luftigt i kallfarstun bakom köket. Han är näpen och nätt som en liten kammarjungfru, min far. Man blir nog sådan av att ha varit i kriget. Persedelvård som skärm mot ondskan.
Han drar noga upp knäna på vardagsbyxorna innan han sätter sig till frukost, häller upp kaffe, slår toppen av ett ägg.
- Hur är din dag, min skatt? säger han mjukt.
- Det vet jag inte än, Papa, svarar jag som vanligt.
Vi lever tillsammans i det här stora huset, min nätta Papa och jag. Vinden går igenom det, leker sig uppför trapporna, men vi störs aldrig av draget. Vi störs sällan av någonting. Han har sina sysslor, jag har mina, och han kollar ofta att jag ser proper ut. Nätt. Om jag hade sömmar baktill på nylonstrumporna, skulle han dra dem rätt åt mig.
- Det är andra tider nu, Papa säger jag.
- Man ska ändå bära rätt, svarar han.
Jag har plockat bort frukosten, han har diskat efter den och nu sätter han sig, som alltid när han ska bära uniform, och grubblar över den buteljgröna lilla pamfletten: ”Försvarsmaktens handbok för medaljers bärandeordning, fjortonde utgåvan.” Den fjortonde utgåvan måste vara den allra senaste, han skaffar dem så snart de kommer ut och så sitter han och lusläser, om och om igen, som om ordningen plötsligt skulle ändras mellan gångerna han läser.
- Ordningen ändras ju inte mellan gångerna du läser! säger jag.
Jag är litet irriterad och på väg till jobbet. Jag kommer att slippa se hur han noggrant plockar medalj för medalj ur sina etuier, putsar dem och prövande radar upp dem på uniformens kläde. Medaljer i miniatyrstorlek, det är ju liten högtidsdräkt. Finast in mot hjärtat. Han har många medaljer. Fått fler än han har kvar men han lämnar inga gapande luckor. Ingen gör det.
Han var bara en liten en när han var i kriget. En alltför liten en. Men medaljerna dråsade över honom ändå. Det var väl så mot slutet. Hålla moralen uppe. Det var redan då han blev besatt av bärandeordningen. Medaljerna kom i strömhopp och han låg ute i fält och skulle hålla reda på ordningen. Han är född nitton. Kriget slutade fyrtiofem. Då slutade medaljerna komma. Det är så det går. Men efter just det här kriget drogs de även in. Smiddes om till mynt, kanske, eller till elledningar. Uniformerna ändrades till snitt och kulör. Äran vunnen vid fronten blev en nesa. Papa har aldrig berättat vad han gjorde i Wehrmacht. Jag vet att han var i armén. Jag förstår att det var jobbigt. Men han tillhör slutet av en tyst generation som känns igen på att de är noga med pressvecken.
(Utmaning: skriv om medaljer)
Han drar noga upp knäna på vardagsbyxorna innan han sätter sig till frukost, häller upp kaffe, slår toppen av ett ägg.
- Hur är din dag, min skatt? säger han mjukt.
- Det vet jag inte än, Papa, svarar jag som vanligt.
Vi lever tillsammans i det här stora huset, min nätta Papa och jag. Vinden går igenom det, leker sig uppför trapporna, men vi störs aldrig av draget. Vi störs sällan av någonting. Han har sina sysslor, jag har mina, och han kollar ofta att jag ser proper ut. Nätt. Om jag hade sömmar baktill på nylonstrumporna, skulle han dra dem rätt åt mig.
- Det är andra tider nu, Papa säger jag.
- Man ska ändå bära rätt, svarar han.
Jag har plockat bort frukosten, han har diskat efter den och nu sätter han sig, som alltid när han ska bära uniform, och grubblar över den buteljgröna lilla pamfletten: ”Försvarsmaktens handbok för medaljers bärandeordning, fjortonde utgåvan.” Den fjortonde utgåvan måste vara den allra senaste, han skaffar dem så snart de kommer ut och så sitter han och lusläser, om och om igen, som om ordningen plötsligt skulle ändras mellan gångerna han läser.
- Ordningen ändras ju inte mellan gångerna du läser! säger jag.
Jag är litet irriterad och på väg till jobbet. Jag kommer att slippa se hur han noggrant plockar medalj för medalj ur sina etuier, putsar dem och prövande radar upp dem på uniformens kläde. Medaljer i miniatyrstorlek, det är ju liten högtidsdräkt. Finast in mot hjärtat. Han har många medaljer. Fått fler än han har kvar men han lämnar inga gapande luckor. Ingen gör det.
Han var bara en liten en när han var i kriget. En alltför liten en. Men medaljerna dråsade över honom ändå. Det var väl så mot slutet. Hålla moralen uppe. Det var redan då han blev besatt av bärandeordningen. Medaljerna kom i strömhopp och han låg ute i fält och skulle hålla reda på ordningen. Han är född nitton. Kriget slutade fyrtiofem. Då slutade medaljerna komma. Det är så det går. Men efter just det här kriget drogs de även in. Smiddes om till mynt, kanske, eller till elledningar. Uniformerna ändrades till snitt och kulör. Äran vunnen vid fronten blev en nesa. Papa har aldrig berättat vad han gjorde i Wehrmacht. Jag vet att han var i armén. Jag förstår att det var jobbigt. Men han tillhör slutet av en tyst generation som känns igen på att de är noga med pressvecken.
(Utmaning: skriv om medaljer)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
