Researchmetod

Hon brottar ner mig, breder ut mig, hakar fast mig, snittar mig med många små snitt, där hon som en allvarligt syftande forskare metodiskt strör i olika kryddor och kryddblandningar.

Spiskummin.
Kardemumma.
Paprikapulver.
Chilipulver.
Vitlök.
Koriander.
Currypulver.
Gurkmeja.
Bockhornsklöver.
Kryddnejlika.

Det mesta svider. En del så mycket att jag börjar slingra mig och försöka komma loss, vilket hindrar henne i hennes tysta, uppmärksamma värv. Då skäller hon mot mig, som en hund. Hon visar på kniven. Jag antar att jag ska förstå att hon sticker den i mig rejält om jag inte ligger blickstilla.

Jag fryser. Det gör ont där hon skurit mig och det svider mer och mer, allteftersom hon fyller på med kryddor, en i varje snitt. Jag är rädd och som alltid när jag är rädd, är jag kissnödig. Hon blir väl extra sur om jag kissar i hennes säng. Det har redan runnit blod och gurkmeja på lakanen. Både blod och gurkmeja är nästan omöjliga att få bort. Personligen struntar jag i hennes lakan men jag undrar hur länge hon ska behålla mig och vad hon ska göra härnäst. Med mig, alltså.

Jag tänker tillbaka på hur vi träffades. En liten författarsammankomst på Rival vid Mariatorget, arrangerad av en lös samling kvinnliga författare och författarwannabes på nätet. Den slutade för mindre än en timme sedan. Hon var publicerad. Hade en bok att visa som bevis. Och hon charmade mig. Sa att hon bodde i närheten, erbjöd sig att visa en ”researchmetod”. Vi gick till Tavastgatan. Jag var inte det minsta rädd. Då.

Hon har låtit mig se var hon bor. Hon kommer inte att låta mig slippa ut ur lägenheten levande. Det hörs steg och vattenkranar från våningen ovanför. Jag stämmer upp ett djuriskt skri. Det resulterar förstås i en trasa i munnen. Fotogenindränkt. Nu är jag riktigt rädd. Nu kan jag inte hålla mig. Urinen strömmar och jag får ett slag över tinningen. Gjutjärnsstekpanna, vad det verkar.

Det är då snyftningarna börjar. Jag sväljer snor och fotogen. Tänker på mitt lilla liv. Hur gott det var. De snälla kollegerna på Konsum. Skrivtiden – alltid minst två timmar direkt efter att jag kommit hem från jobbet. Minst fem timmar varje ledig dag. Att jag blev antagen av Norstedts så sent som för tre dagar sedan. Jag nämnde det på träffen på Rival. Är det därför hon... Hon är utgiven, men på ett litet förlag.

Nu dränker hon in mig i fotogen. Det gör fruktansvärt ont i snitten. Detta är nog slutet. Jag har inte skrivit något testamente. Långt ifrån hörs hennes röst, äntligen en röst. Hon säger: "Nu har jag givit dig ett känslospektrum du aldrig upplevt förut. Du blir aldrig densamma igen. Som skrivande person kommer du att tacka mig. Jag hoppas att du kommer att göra något liknande med mig." Hon lösgör mig och plockar ut den gräsliga trasan ur munnen. Leder mig ut i badrummet. Jag är inte tacksam men jag är heller inte arg. Lättnaden är som en angenäm berusning. Jag vill duscha, sen vill jag gå - ut i livet och ta emot det.

(Utmaning: skriv om ett rikt känsloliv)