Med löksaft nerför hakan

Jag stod på teologiska intsitutionens trappa och alla sprang förbi. Jag var rädd för dem allihop. De var så radikala, så intelligenta. De kom inte från Ludvika. Man skulle tycka något i varje sekund. Det skulle vara feministiska närläsningar, historiematerialistiska utgångspunkter. Själv ville jag bara lära mig. Men vad jag egentligen gjorde, utan att jag alltid visste om det, var att skala på min lök. Lager efter lager, skala, skala. Löken var min tro. De yttre skalen var utanverken, det som inte hade med kärnan att göra. Och bilden med löken är litet dum, men visst orsakade det tårar att så ihärdigt slita i skalen där det gick.

Jag tror att många som gick på teologen med mig gjorde samma sak. Skalade på sin lök.

När läsåret var slut hade jag bara en liten, liten strut kvar, det innersta av löken. Då slog det mig, som det borde ha gjort förut under mitt sanningsprojekt med löken: en lök har ingen kärna. Skulle jag tordas ta bort de innersta skalen? Skulle det göra mig fri?

Vad som fanns kvar var riterna. Nattvarden. Och orden. De vackra orden som jag kunde tala mig till sömns med när jag var ledsen.

Glupskt åt jag upp den lilla struten, lökens innersta. Gnagde av den strax ovanför rotrosetten, som jag slängde i ett hörn.

Jag var fri. Det kändes likadant. Jag började beblanda mig med de andra. Även jag hade en position och blev accepterad, trots att jag mest kunde komma med uttalanden om mig själv: ”Jag har lämnat min tro. Den hade ingen kärna.”

Studenterna på Teologen verkade nu också mycket mindre intressanta än de varit förut. Jag bredde hellre ut en filt i Slottsparken och låg där och läste efter eget skön. Gärna Norrlands Akvavit av Torgny Lindgren, där det fanns många citat att skrocka åt: ”Han tänkte med sorg på alla dem som i framtiden inte skulle förunnas att vara avfällingar eftersom de aldrig ägt någon bekännelse, aldrig med hela sin själ trott på någonting. Vilken ohygglig tomhet! skulle han också säga. Vilken tröstlös ödslighet och förtvivlan! Vad skulle dessa människor komma att ställa till med, vilsna och handfallna i en farofylld värld där ingen förnekelsens och förkastelsens övertygelse skänkte dem vägledning och riktning och mål?”

(Utmaning: skriv om att skala)