När det kommer är man inte längre densamma

Nu har hon mod att bjuda upp på kalasen. Erfarenhet att kunna bedöma en bok. Trygghet att bjuda hem någon utan att skämmas. Men hon är beroende av sin rullator. För skumögd för att tillgodogöra sig en bok. Och hon har inget att bjuda på.

De kommer ibland ändå, vännerna, med en kaffekorg. Då tar det ett tag att leta rätt på hörapparaten. Den är obekväm och susig och hamnar än här och än där men är nödvändig för att det inte ska bli goddag – yxskaft vid soffbordet.

Sned och vind är hon. Det ser ut som om höften är upphakad på rullatorn där hon står i motljuset från de stora vardagsrumsfönstren. Silverne hår, mjukt som ulltussar. Hon bara fortsätter leva. Det är makalöst. Det är sällan något fel på henne. Hon hör knappt och hon ser knappt men det dör man inte av.

Hon frågar snällt om alla, sen tar hon själv vid, berättar om sin tid som kommunalråd. Sjuttioåringarna ser lätt uttråkade ut, fyrtioåringen har en högtidsstund. Nutidshistoria. Inre strider i partiet. Svårigheterna med att vara kvinna – det första kvinnliga kommunalrådet i landet! Alla krav, alla kompromisser.

”Nu när jag har tid att tänka politik är det inte en enda som vill lyssna på mig!” avslutar hon och ler. ”Jo, vi!” säger en av sjuttioåringarna skenheligt. ”Jag menar inte en enda som är aktiv i politiken. Ni kan väl ordspråket: 'Allt kommer till den som väntar men när det kommer är man inte längre densamma.'”

Han tar hennes hand när han ska gå. Hans släta i hennes rynkiga, mjuka. Stirrar vördnadsfullt. En dag är kanske han också uråldrig. Det skrämmer inte. Den söta gammalfolkslukten, korsorden och P1. Eller så blir det på något annat vis. När det kommer är man inte längre densamma.

(Utmaning: skriv om att åldras)