Fångad gudom

Den lilla gudomen satt och väntade i sitt bås och svor. Hon var eländigt trött på att vara tillbedd och på sina tillbedjare tillika. Det grämde henne att hon hade låtit sig infångas – hon var ursprungligen en skogsgudinna, brukade rassla i löven när hon for fram tolv fot över jorden. Nu var hon rädd att skogen klarade sig dåligt utan henne. Hon visste inte hur mycket av det hon brukade göra – balansera pH-värdet och utjämna stora temperaturskiftningar och annat sådant – som verkligen var viktigt. Skogen hade aldrig varit utan henne och hon aldrig utan skogen. Hon svor litet till. ”Järnspikar!” sa hon. Hon var inte så bra på att svära.

Nu kom de med saxen. Det här var det senaste. Relikerna. Var fjortonde dag klippte de naglarna på henne och försålde nagelflisorna till högstbjudande. Det var frånstötande. Hon fick inte ens skrubba bort sorgkanterna. Nån missledd stackare köpte avfallet från hennes kropp och förvarade det i en skål eller något, vad visste hon, och det var inte ens rent!

”Järnspikar!” sa hon igen. För var dag försvagades hon. Skogen kanske inte behövde henne men hon behövde verkligen den. Hon visste att denna tillvaro var porten till döden. Skulle hon få hinna stelna innan de plockade ut tänderna på henne och avyttrade dem? Innan de skar loss kinderna och sålde dem till en troende? Innan näsan med ett hugg avlägsnades för att bli relik hos någon rik?

Hon satte sig att recitera en lugnande vers för skogen, litet ömklig vid tanken på att styckas upp så snart. ”Måtte de komma ihåg att balsamera kroppsdelarna först!” tänkte hon men insåg att det var deras sak, inte hennes.

(Utmaning: skriv om att avyttra)