Nu

Att finnas är som att vara ett plommon eller en bäver. På ett ögonblick kan det vara över. Det är därför du har bara denna stund, den som nu är, nu när du läser detta ord, nej detta. Här fixeras tillvaron, den ständigt föränderliga, här i detta andetag. Nu kommer det, nu, nej nu, och är förbi. Du har bara detta ögonblick, och det använder du till att läsa de ord jag skriver nu, klockan 14.31 en mulen tisdag. Jag skriver dem nu, klockan 14.32 en januaridag med plusgrader, jag som vet vad tillvaron innebär, och döden, att de är ett och samma, att det inte finns några mysterier, och inget utrymme för feghet. Nu, just nu, har jag ett berg av papper här på sekretären, två Ikeakassar på golvet, en med tvätt och en med packningen från nyår. Igår tog jag itu med högarna på bordet, idag sker något annat, så är det att finnas. Det finns inte utrymme för perfektion. Det är bara att ta ett andetag i taget. Du städar i ett hörn och dammet faller i det andra. Jag gick en promenad idag. En fot framför den andra. Något händer när man törs nalkas nuet. Jag gick där det var risk för ras, jag gick till Alvik och tog tunnelbanan hem. Sen åt jag gröt. Pratade i telefon. Skrev. Inget hade rasat, se. Det gör i allmänhet inte det. I allmänhet lever vi rätt länge. Vi får smaka på sjukdom, åldrande och död men i varje fas finns möjlighet att leva som om det skulle vara för evigt. Som om bara detta andetag existerar. Sluta läsa nu. Nu. Gör något annat.

(Utmaning: skriv om att finnas)