Medicinera

Vi säger till henne att det är farligt men hon framhärdar – tar alla tabletter på en gång, utan att svälja vatten. Åtta på kvällen, fyra på morgonen. Hon kupar handen över det öppna facket i dosetten, vänder upp och ner på alltihop och så rasslar alla tabletter ut och ner i handen. Därifrån rinner de ner i halsen.

Vi är litet oroliga. Vi tycker att hon är oansvarig. Vi tror att hon bara gör det för att känna sig tuff, eller för att hon är slö. Eller båda. Vad vet man om den mänskliga naturen? Det är inte så mycket vits med att spekulera. Det räcker att vi säger till henne, gång på gång: Det är farligt. Hon bara ler, saktmodig som hon är nuförtiden. ”Jag har gjort det i mer än tio år,” säger hon. ”Det är nog ingen fara. Tänk hur farlig jag skulle vara om jag inte tog medicinen alls!”

Hon breddar sitt leende till ett varulvsgrin när hon säger det, vi bryr oss inte om att säga att hon är ologisk, att alternativet till att svälja pillren utan vatten inte är att inte äta dem alls, vi suckar bara och är med ens tacksamma för att hon överhuvudtaget medicinerar, hon kan stå på huvudet och svälja dem om hon vill, mortla kapslarna, spä ut tabletterna och skjuta i sig dem i armvecket, hon kan förfara hur som helst, bara hon tar tabletterna.

För vi vill inte att hon ska bli som hon blir när hon är sjuk. Det vill vi absolut inte.

(Utmaning: skriv om ett piller)