Klara sig

Det är den allra sista skruven. När skruvfabriken stängde tog Emilie den i fickan, som ett minne. Ett minne av ett jobb som försörjt henne i två och ett halvt år. Nu vet hon inte hur det ska bli med allt. Hon kramar skruven i handen, ångrar redan att hon tog den. Det är en vanlig träskruv, tillverkad i en av de CNC-styrda svarvar som Emilie övervakade på sina pass. Den ramlade ut ett par minuter efter de andra och Emilie tyckte att det var ett tecken på någonting. I efterhand tvivlar hon.

Alla behöver skruv. Det tyckte man ju. Och skruvfabriken hade stått i industriområdet innan industriområdet var industriområde. Emilies farfar minns än när den sattes upp, när fasaden av korrugerad plåt fortfarande var ren och snygg och det krävdes femtio gubbar för att sköta produktionen. Nu hade de varit tio. Men även det är väl för dyrt. Ingen har sagt att man flyttar produktionen men Emilie vet: en fabrik har stängt i Knored och om ett par månader poppar en upp i Kina och hon kommer att vara höggravid och ingen kommer att vilja ha henne. Tjugoett år, bra på att sköta svarvar. Vad blir man av det? Och Henke som bara stack och att hon dolt det för mor och far, för att det är så pinsamt, hennes egen ensak, men snart måste hon säga det till dem och hon får räfflor i huden på fingrarna av skruven som hon kramar så hårt.

Hon hade tänkt klara sig bra på egen hand. Hade inte tänkt på att strukturer kan raseras, att ”på egen hand” inte finns. Hon hade varit beroende av skruvfabriken. Nu kommer hon att bli beroende av något annat, a-kassan eller soc, förmodligen, hon vet inte riktigt. Det blir svettigt om handen som håller skruven. Hon flyttar den till andra fickan.

(Utmaning: skriv om en skruv)