Gifta i trä

Lillstintan, född i armod, grann kvinna vorden. Gift med snickarn blev hon. Ett gott parti. Det var kärlek. Det var förstulna stunder på gärdesgårdar och ord ristade i trä, sen bad han om hennes hand och gamsnickarn fick bara finna sig. Han fick en ståtlig svärdotter i huset, att nypa i stjärten när ingen varsnade, och snickarn själv fick klart för sig att hustrun var mäkta förtjust i att vara i snickeriet, både när han arbetade och när han var på marknadstur. Han smekte verktygen medan han förevisade dem, kuttrade med maskinerna. Det var svarven hon var särskilt angelägen om att få lära känna. Snart trampade hon den smidigare och jämnare än någon karl. När ljusstakar och stolsben växte fram under hennes händer jublade hon inåtvänt. Hon slank ner i snickeriet mellan grötdisken och tillagningen av middagsmålet, valde ämne och trampade igång svarven. Månaderna gick och det blev dags för dopskål. Svärmodern visade den kristallskål de använt i generationer men den höggravida var kallsinnig. Längst in i förrådet hittade hon en gigantisk bit rönn. Det var allt märkvärdigt med en så stor rönn och hon frågade inte om lov, satte bara igång svarven. Tre timmar tog det, men så hade hon också fräst ett randmönster upptill på den stora skålen. Hon släpade sin tunga kropp upp till köket, slog skålen i bordet och sa: ”Den här ska vi ha”. Hon såg kärleksrusigt på maken som blev blid i ansiktet, som inte sa något om att vatten kunde förstöra skålen, eller om att hon tagit hans finaste ämne, som han skulle använda till en dyrbarhet som var beställd. Det var ju också redan för sent. Det lyste i ögonen på dem båda två när han bekräftade: ”Den ska vi ha.” Och på barndopet sen gick han runt till alla och skröt om hustrun, som hade sådan god hand med trä.

(Utmaning: skriv om att fräsa)