Drömmarna

Hon blickar ut från högsta tornet. Det blir en lugn natt. En påse fikon har hon med sig, delar ut bland manskapet. Det är som om hon själv lägger dagen till vila. Som om natten är beroende av hennes omsorger. Hon går runt hela bröstvärnet, de små frukterna till var och en av vakterna. Några vänliga ord. Hon lär sig mycket av att vara familjär med sina underlydande. En ledare måste vara nära de sina. Det är hennes erfarenhet.

Sen går hon runt på innergården, låser visthusbod och skafferi. Böjer sig ner mot Pema, vakthunden, som lägger nosen till rätta i hennes knä. Hon ser ingenting utanför lyktans ring av ljus. Några fikon har hon kvar till döttrarna, som redan har lagt sig i barnrummet. De är snart vuxna, drillar av iver att berätta vad dagen innehållit. Ett påpassligt regn börjar strila.

Hon går stilla mot sin kammare och låser upp den, stänger in sig. Kroppen är loj men ryggen alltid rak. Hon tar av sig sin stramt svarta klädnad, häller upp vatten och tvagar sin kropp i det rysande svala, glittrar av rännilar som söker sig nerför hennes bål och ben. Nu är det bara hon. Nu kan hon drömma. Nattsärken är tunn och vit och hon sitter vid det lilla bordet, antecknar pliktskyldigt i räkenskaperna som hon sen för ner i lådan. Upp plockar hon den tjocka boken i grön marokäng. Den är bara hennes. Där skriver hon det som hon kallar drömmar men vaken är hon ju. De strömmar till, gestalterna och händelserna, hon doppar ihärdigt sin penna i bläcket, det går fort och hon måste hänga med. Hon ler för sig själv, grymtar, och ansiktet slätas ut och blir en ängels.

(Utmaning: skriv om dagens bästa stund)