Kollagen

De träffas i ett varuhus. Han en smalbent försäljare med vax i luggen, hon en vanlig medelålders kvinna, litet trött. Men hon saktar in på stegen.
– Ta för dig av min dryck. Den har samma smak som ostron...
– Man kan väl inte dricka salt?
– Tvärtom, i din ålder måste man det.
– I min ålder?
– Min dryck består av kollagen och den ska hjälpa dig att sakta in rynkbildningen.
Han gör en gest mot hennes ansikte.
– Det är inte riktiga rynkor än men ditt ansikte reflekterar redan mindre ljus och ser därför glåmig och ofräsch ut.
För ett ögonblick kontemplerar hon hans utsaga. Hans omdöme. Hans dom.
– Och då ska det hjälpa mig att dricka ostron? säger hon sen.
– Kollagen.
Hon luktar misstänksamt.
– Varför just en smak av ostron?
– Det exklusiva är aldrig fel.
– Men vad kostar det exklusiva?
– En trepack kostar hundra kronor. Det blir alltså bara trettiotre kronor per dag.
– En nätt tusenlapp i månaden! Jag betackar mig. Hellre glåmig och frånstötande än snygg och utfattig.
– Feltänk, feltänk! insisterar han. Vet du inte att skönhet ger rikedom? Låt mig förklara...
Han hänger fast vid hennes arm medan hon allt fortare går därifrån. Men bara en viss sträcka. Han måste vakta sitt batteri med ostrondryck. Snart är hon åter ensam, lyfter handen mot sitt ansikte. Ack, denna mjukhet. Inte konstigt att den inte reflekterar ljus. Hon vill gå tillbaka och säga honom att hon är till för att beröras, inte betraktas.

(Utmaning: skriv om rynkor)