På britsen

Men, förstår du, tilliten tilltar. För varje gång blir det litet värre, jag ligger mer och mer avslappnad på din brits. Jag är en sådan de sticker kuken i och drar. Nu drar du väl också. Du drar väl ut tungan på mig och sliter av den på grund av mitt ordval. Nej. Du masserar mig så stillsamt, blundar, verkar lyssna på min kropp. Jag breder ut benen, visar att jag är redo. Jag vet att det är så det kommer att sluta, med att du tar betalt med ett ligg. Så gärna. Du är för gammal och för tjock men snäll, så snäll att det absolut inte skulle vara ett övergrepp. Tvärtom, det vore mysigt och mosigt, jag skulle inte behöva göra någonting, ingenting sexigt, tack gud. Ingenting sexigt. Du skulle kravla omkring på mig med din svettiga kropp – jag föreställer mig att den är svettig och luktar litet unket – och jag skulle ligga på rygg och känna på hur det känns, alla pansar nere. Det vore inte behagligt men heller inte olustigt. Det vore en gåva som jag skulle ge till dig för att du är snäll mot mig. Nu toppas mina bröstvårtor i det lätta draget. Ser du det? Du tittar inte ens. Du trycker mig på mellangärdet och jag börjar grina. Det känns som om jag blir grå och sladdrig. Allt jag pumpat upp mig med försvinner. Du fortsätter trycka, ger mig den andra handen att hålla. Det går inte att existera så här, öppen och sladdrig och trasig. Det är för mycket att unna sig. Kan jag hitta tillbaka till mina försvarsmurar? Jag grinar så att det kommer snor. Nu stryker du mig på håret. Gör det nu! Gör det nu! Stick in den!Gör så att allt blir som vanligt igen!

Men du håller mig bara tills det inte finns mer gråt. Sen går du och tvättar händerna, smetar in dem med alcogel.
– Orkar du, tösen? säger du. Ligg och vila på soffan därute en stund, om du vill.
Stumt räcker jag fram betalningen. Du tar emot den lika stumt. Smeker mig på kinden som om jag vore en liten flicka. Tårarna kommer igen.
– Jag vet inte om jag skulle kunna leva som hel, viskar jag.

(Feffes utmaning: skriv om att tillta)