En oväntad glädje

Det vart knappt med lingonen i år men vi har myltat mycket hjortron, fast mor är orolig att vi var för snåla med det dyrbara sockret och att myltan ska gå till spillo. Det är jag också. Timme efter timme på myren, en skavande kont på ryggen och dyngsura fotlappar. Det är min insats. Det blir jag som får gå ut ensam i bärskogen, mor har ont att gå och måste vara hemma med Fredrik och Elvira. Nu är det de sista lingonen, de får bli vattlingon för syltkraften är för dålig, och så svampen. Stora fält av bruna kantareller och så en och annan gul som inte är alltför frostnupen. De bruna torkar vi, de gula steker vi och äter syndigt på en brödkaka. Två kor har vi. Smöret och mjölken. Vi har det inte sämst, fastän vi är två kvinnor bara som sköter gården. Så har det varit sedan min Markus drog ut i kriget, kriget som är över sedan två långa år. Vi har skrivit och bett.

Så fort mina händer får vila och ibland även när jag går i mina sysslor är det Markus jag tänker på. Jag korsar ängslyckan upp mot vägen och tänker på honom. Konten är fylld till randen med svamp och korgen tre fjärdedels full med lingon. Jag försöker åter föreställa mig var han är, vad han gör, hur han har förändrats. Stiss-Malte sa att det troligaste är att han är i fångläger. Att det är därför vi inget hört. Jag gör mina tankar mycket varma och sänder dem till Markus.

En man sitter i köket när jag träder in. Han sitter i skymme och jag känner inte igen hans litet kutiga gestalt. Men så vänder han sig hastigt mot mig när dörren går igen och för en liten stund blir det svart för mina ögon. Sen ställer jag undan korgen och räcker händerna mot honom, faller på knä och trycker mina läppar mot hans fingrar. Jag ser klart nu och stirrar ner i knät på min gråa kjol, ser tre lagningar och två stoppningar, rodnar, törs ännu inte titta på honom, vill så gärna tro.

Bakom ryggen känner jag rörelserna av Fredrik och Elvira, Elvira som aldrig sett sin far och Fredrik som inte har något minne av honom. ”Våra barn”, törs jag tänka. ”Våra barn”.

Det är en märklig glädje, den som uppstår inom mig. Den är söt och varm och len men ändå hård. Jag är rädd för att för mycket av den ska tränga ut. Jag är rädd för att gå sönder eller bli en annan. Jag är rädd för det vi brukade kalla kärlek. Denna glädje gör mig rädd. Jag sitter stilla med hans hand i mina händer. Om en stund ska jag titta upp.

(Utmaning: skriv om glädje)