Vaken

– Jag kommer till dig! Trampa vatten!
Hans röst hördes från andra sidan älven. Skulle jag orka? Jag fick trampa och trampa, för han vände om och störtade fram till närmaste hus. Jag var beredd att ge upp men efter en lång tidsrymd, som antagligen kunde räknas i sekunder, såg jag honom komma tillbaka bärande på en stege. Nu. Skulle jag. Trampa. Jag. Skulle. Visa. Att jag. Stod. Ut. Iskallt vatten. Och det kändes som om hjärtat snart skulle stanna av kölden. Men. Jag. Trampade. På. Hade aldrig tänkt på att älven är så bred.

När han kom fram, gjorde han som i en instruktionsfilm från femtiotalet. Det är överhuvudtaget väldigt mycket femtiotalskänsla över att ramla i en vak men det tänkte jag inte på då, medan det pågick. Jag bara såg hur han hittade mina spår, lade sig på dem – på respektfullt avstånd – och sköt fram stegen till mig.

Jag kände mig som en elefantbaby och innan jag kom på att jag måste sparka låg benen som klistrade under isen, i samma riktning som jag försökte ta mig upp. Det blev någon sorts baksug. Jag var så trött av allt trampande att jag på allvar trodde att jag kanske inte skulle komma att klara det, trots att räddaren var så nära. Snöpligt skulle det ha varit men jag kom upp. Jag kom upp och medan jag och min räddare hade jobbat, hade människor från huset med stegen samlats nära vaken med ullfiltar som de svepte in mig i för att ta mig till huset, där ombyte och varm svartvinbärssaft väntade. Och bannor för att jag gett mig ut utan isdubbar. Det får man räkna med i katastrofsituationer. Antingen dör man eller så får man skäll. Det är väl rimligt.

(Utmaning: skriv om att trampa vatten)