Passningen

Klassen var exalterad. Det var minibasketcup för alla femmor i hela länet – det stod till och med om det på mjölkpaketen – och vi var bäst i stan, fick fortsätta med att möta lag från andra orter. ”Vi” och ”vi”. Några av oss räknades inte och jag var den som räknades minst. Det var inte fråga om att sitta på avbytarbänken en gång. Men siffror och ord var jag duktig på, fick en plats i sekretariatet. Uppspetad på en ribbstol i skolans underdimensionerade gymnastiksal skulle jag sitta och föra protokoll på ett papper som satt fast med en klämma på ett stycke papp. Teoretiskt var jag bra på basket. Magistern var nästan lika baskettokig som det ledande gänget i klassen. Vi spelade det jämt. ”Vi” och ”vi”.

Gänget från Avesta dundrade in i vår gymnastiksal. De såg större ut än vi. Segare. In klev också två domare. Den ena hade silverlockigt hår.

De var större, Avestagänget. De var segare. Liksom vi hade sopat mattan med de övriga Ludvikalagen, klådde de oss. ”Vi” och ”vi”. Noggrant plitade jag i kolumn för kolumn. Poängen. Foularna. Mer kommer jag inte ihåg. När matchen var över hoppade jag ner från ribbstolen. Den silverhårige var nära. En övergiven boll kom studsande mot min vad. Nu var båda domarna tillsammans, sida vid sida. Den silverhårige bad mig passa bollen till honom. Han bad mig passa och en tanke kom i mitt huvud: ”Tänk om jag inom mig bär en hittills dold basketbegåvning som bara dessa sportens titaner kan se!” Jag tänkte att jag inte bara skulle fösa iväg bollen med vänsterhanden, utan göra som jag visste att det står i Boken: fatta bollen med båda händerna och därefter passa. Men för att göra det måste jag lägga ner pappskivan med protokollet. ”Allt för konsten”, tänkte jag, lade pappskivan med protokollet prydligt vid min sida, fattade bollen precis som man skulle, med spretande fingrar, passade bara litet, litet vid sidan om den silverhårige. Jag var hemskt nöjd, ända tills jag såg hur domarna flinade mot varandra, nedlåtande, på det sätt som vuxna kan göra när barn är inblandade: helt utan respekt. Och jag såg med ens hur avigt och bortkommet jag hade betett mig, skämdes för min tanke att jag kanske var någonting och tackade himlen att ingen i klassen hade sett.

(Utmaning: skriv om ett nederlag)