Pölsan

Hon var liten i maten, som sig bör för en flicka, men åt allt som bjöds, var inte kräsen. 12 var hon, spetig, tyst och funderande; lillgammal. Hon älskade att sitta med gubbarna på pass. Men så slet hon sig en dag från älgjakten för att farmor behövde hjälp med köttet. Förmiddagen gick bra, då fick hon paketera iordninggjorda bitar kött, väga, skriva på, lägga i frysen, alltmedan pölsköttet puttrade.

Efter maten plockade farmor fram sin rangliga gammaldags köttkvarn. Nu skulle pölsan bli till. Farmor vevade först, medan flickan matade i. Sen skulle de bytas om. Först var där bitar av skräpkött. Sen kom en lunga i stycken. Alla bitar slafsade obehagligt i munstycket när de matades i. Sen...
– Men vad är det här? ropade hon till fast hon visste.
– Hjärnan, titta här, sa farmor och började peka på lob efter lob.
Slafs, slafs, slafs, den ena sladdriga biten hjärna efter den andra försvann i hålet. Ibland förvandlades uppenbarelsen i hålet till ett stirrande öga innan bitarna försvann ner med ett slörpande. Hon fick dåligt samvete då. Oftast såg det bara äckligt ut. Då ville hon kräkas. Till slut stod hon på kökspallen och höll för ögonen men hon backade inte från sin uppgift, utan slängde i kadaverbitar i köttkvarnen med jämna intervall.

När farmor märkte hennes belägenhet – farmor reste ofta iväg på drömmens vinge – såg hon raskt till att de byttes av. Flickan fick veva. Då var det inte synintrycken som var värst, utan ljuden. Hon visste att det var hon som gav upphov till det slafsiga krasandet och att det innebar söndertrasandet av en vacker älgherres alla mest personliga delar.

– Pölsa! sa farmor triumferande när pappa och farfar kommit hem från älgskogen.
Hon kom från köket bärande på det stora, gröna fatet. På bordet stod redan en karott med potatis och inlagda rödbetor i en skål. Farmor satte sig vid bordet. Flickan stod tvekande i dörröppningen. Skulle hon inte bli ombedd att gå och hämta något annat åt sig själv? Varför stod det inte en skål med annat framme, som det brukade göra när någon av kusinerna inte gillade maten? Skulle hon bli tvungen att äta det hon ägnat ett par timmar åt att trasa sönder? Hon tittade på den blekgrå maträtten och såg med ens synerna i inmatningshålet, de anklagande ögonen, och hörde ljudet när hjärnan maldes ner.

Hon smög fram till pappa.
– Jag kan inte äta det här... sa hon och tänkte förklara men pappa sa att det var bara dumheter och att hon skulle sätta sig.
Då reste sig farmor med ens.
– Förlåt, mitt barn, jag glömde, sa hon och stegade ut i köket och hämtade en nystekt abborre, la upp den för flickan.
– Hon har varit så duktig idag! sa farmor till karlarna.

(Utmaning: skriv om att finfördela)