Hon var ännu mycket ung. Den senaste Sprakfåleboken låg gömd i hennes skrivbordslåda ifall det skulle bli en lugn stund men det blev det aldrig. Teatern var hennes liv. Vad gjorde hon då här, som skrivbiträde och springflicka på G. Sörmans Textilvaru AB? Drömde drömmar som aldrig skulle bli förverkligade. En tjugofemöring sparade hon i veckan. Mynten låg i en nipperask och varje månad hade hon råd med en föreställning, nästan, om hon satt på tredje raden. Varje månad fördes hon hän men inte mer än att hon kunde konstatera att hon själv skulle ha spelat den kvinnliga huvudrollen bättre. Varje gång. Så kunde hon också drömma medan hon satt med svåra skrivarbeten hos Sörmans. Hon suckade och hörde en manlig harkling alldeles intill sitt öra.
– Ja, herr Sörman?
Det var unge herr Sörman, G. Sörmans sonson, som stått och betraktat henne.
– Varför suckar fröken Ingrid?
– Jag tillhör suckarnas släkte, herr Sörman, sa hon grandiost och gav honom ett stort, vitt leende.
– Ack, så. Säg, fröken Ingrid, vill ni följa med mig på teatern i morgon kväll? Kungliga Dramaten ger Ett drömspel och jag har två biljetter på parkett.
Hon fick tårar i ögonen av längtan. Hakan föll.
– Varför säger ni ingenting, fröken Ingrid?
– Jag vill så gärna men har andra åtaganden, ljög hon. Tusen tack, herr Sörman!
– Kanske då en annan gång, sa han och bugade artigt.
När hon kom hem till sitt lilla näste på Ladugårdsgärdet gick hon direkt fram till garderoben och tog fram sin enda finkläning, svart och plisserad, i ylle. Det gjorde ont i bröstet att se stoppningarna av tre malhål framtill. Ännu värre var det att stryka utefter den trettio centimeter långa revan i kjolen som hon fått när hon skulle gå av spårvagnen sist. Nej, hon kunde inte gå på teatern förrän hon sparat ihop till en ny klänning. I alla fall inte sitta på parkett. Vad kunde hon snåla på? Det var väl cigarretterna. Men hon tog sig ju så bra ut när hon rökte och så hjälpte det mot tristessen på arbetet. Hon kisade litet och inspekterade sina två vardagsklänningar, en grön och en blå. Nej. Dessutom hade herr Sörman sett dem till leda på kontoret. Strindbergs Ett drömspel. Hon kunde inte gå. Hon kunde det inte. Småsnyftande gick hon till telegrafstationen på Valhallavägen för att önska sig ett klänningstyg i födelsedagspresent av mor och far.
(Utmaning: skriv om ett förslag)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Fin berättelse.
SvaraRaderaSprâkfâlen gav tankar till barndommen.Sorglig text men ändâ en krydda av hopp; Fast varför gâr det inta att vara ärlig;
SvaraRaderaFattigdom och drömmar om skrivande.
SvaraRaderaDrömsk askungen berättelse med finess. :) Fin
SvaraRaderaLilla snuttan, vilket dilemma. Hade hon kunnat följa med hade hon kanske fått prinsen o halva kungariket o alltid fått sitta på parkett. Livet är orättvist!
SvaraRaderaNu blev jag flicka igen, gömd på rummet med mammas och mosters gamla flickböcker som jag slukade. Ljuvlig text! :)
SvaraRaderaHoppsan, Sprakfåleböcker... Får minnen som jag inte riktigt vet varifrån de kommer. Drömmarna om skådespeleri, de har jag fortfarande kvar... Håller med Foxy, tänk om hon hade vågat gå i den slitna klänningen och fått allt det där :-)
SvaraRaderaSuperfin story. Lysande berättad.
SvaraRaderaNär jag var yngre läste jag mammas gamla flickböcker. Det är något oskyldigt över den här typen av texter och människorna i dem. En fin stunds verklighetsflykt.
SvaraRaderaHoppas att den unge herrn inte har några baktankar.
SvaraRaderaVad mycket tankar och känslor du vispar upp med din text idag.
SvaraRaderaSprakfåle för mig tillbaka till ungdomen, och samtidigt skrattar jag lågt åt att hon skall gå på "Ett Drömspel"
Jag läste den nyss genom skolan, och höll på att bli galen av alla vändningar i stycket.
Jättefin text som jag gillar