Stukad

– Jag älskar dig, säger du dämpat för du har mitt stora bröst i din mun.
Jag ler hult med utsidan men insidan är gjord av flortunna glaslameller och de dallrar hotande nära varandra. Jag vet.

Jag undrar vad ditt språk betyder. En annan dag säger du:
– Du betyder allt för mig.
Du säger att jag betyder allt för dig dagen efter att du skrivit en lång anteckning i din dagbok som handlar om att det är mycket sällan du inte äcklas av mig och att du skäms för mig i större sällskap.

Dagboken, din dagbok, var länge min bästa vän. Min bästa vän som kom med de bittraste frukterna. Nu har jag kollat vidare. I kvittoburken på arbetsbordet – ingenting. Det trodde jag inte heller. Mer förvånande var det att jag ingenting hittade i din jobbportfölj. Så tittade jag i brevstället bredvid telefonen. Där hittade jag en för- och emotlista, skriven med röd tuschpenna. Den handlar om mig. Tre punkter under ”för”: rolig, vacker naken, duktig på att laga mat. Listan under ”emot” är lång, mycket lång. Du har fått göra en liten ruta på ”för”-sidan med pilar mot ”emot” för att få plats på ena sidan av ett A4-ark.

Fiser... Snarkar... Trög... Klär sig illa... Olidlig när hon är full... Är ofta full... Vill inte ändra på mig...

Där slutar jag läsa. Det där är en gammal konflikt. Du vill ha en stark flickvän som vill ändra på dig. Jag vill vara en stark flickvän som inte ändrar på andra personer hur som helst.

Nyckeln sätts i låset. Vanemässigt smusslar jag undan listan i brevstället men vad gör det. Vad gör det om du ser. Vi ska inte vara tillsammans mer. Jag är fortfarande kär i dig – vad nu kärlek är – men jag vill inte vara med längre. Jag vill ut. Ropar välkomnande mot ytterdörren, går till datorn och börjar söka flyg hem. Jag har ingenting hemma, bara en lägenhet som är uthyrd i fyra månader till. Men jag har vänner. Vänner är viktigare än kärlekspartners. Och viktigast är något jag långsamt förlorat med dig. En soliditet. En resning. Jag minns det inte längre men jag vet.

(Utmaning: skriv om att snoka)