Inför undergången

Vad jag än gör har jag långt till perfektion. Raka aska på min eld. Jag glöder alltför ojämnt och förstrött.

Men jag vill säga dig att världen ännu lever. Att anemoner gror just här i dina steg. Att du har rätt om koldioxid och olja men så länge vi finns kommer tussilagorna finnas, gulsporren, blåsippan – det kanske gör det ännu svårare för dig men det är ett faktum. För den slarviga betraktaren kommer allt att vara som vanligt ända in i sista fasen av undergången. Så har det varit vid alla undergångar, säger du trött. Givetvis även i den här, den största. Dina ögon tåras. Du hoppas finna sätt att omvända människan, vill ha mig med, jag vill så gärna vilja men hjärtat sjunker, sjunker ner i ett gruvhål och kommer inte upp igen.

Varför vill du inte? säger du.
Det görs en dokumentär varje vecka – men en spelfilm! säger du sen.

Jag kan inte säga som det är: att jag vill sitta i lugn och ro och påta med en roman, helt utan agenda. Det känns som verklighetsflykt. Det är verklighetsflykt. Jag säger det: Jag vill påta med en roman. Och så tänker jag: riktiga människor tar tag i riktiga problem. Jag skapar problem i den låtsasvärld som är min roman och uppslukas helt av det. Det känns billigt. Det värsta är att jag inte vill ändra på det.

(Utmaning: skriv om att åstadkomma något)