Researchmetod

Hon brottar ner mig, breder ut mig, hakar fast mig, snittar mig med många små snitt, där hon som en allvarligt syftande forskare metodiskt strör i olika kryddor och kryddblandningar.

Spiskummin.
Kardemumma.
Paprikapulver.
Chilipulver.
Vitlök.
Koriander.
Currypulver.
Gurkmeja.
Bockhornsklöver.
Kryddnejlika.

Det mesta svider. En del så mycket att jag börjar slingra mig och försöka komma loss, vilket hindrar henne i hennes tysta, uppmärksamma värv. Då skäller hon mot mig, som en hund. Hon visar på kniven. Jag antar att jag ska förstå att hon sticker den i mig rejält om jag inte ligger blickstilla.

Jag fryser. Det gör ont där hon skurit mig och det svider mer och mer, allteftersom hon fyller på med kryddor, en i varje snitt. Jag är rädd och som alltid när jag är rädd, är jag kissnödig. Hon blir väl extra sur om jag kissar i hennes säng. Det har redan runnit blod och gurkmeja på lakanen. Både blod och gurkmeja är nästan omöjliga att få bort. Personligen struntar jag i hennes lakan men jag undrar hur länge hon ska behålla mig och vad hon ska göra härnäst. Med mig, alltså.

Jag tänker tillbaka på hur vi träffades. En liten författarsammankomst på Rival vid Mariatorget, arrangerad av en lös samling kvinnliga författare och författarwannabes på nätet. Den slutade för mindre än en timme sedan. Hon var publicerad. Hade en bok att visa som bevis. Och hon charmade mig. Sa att hon bodde i närheten, erbjöd sig att visa en ”researchmetod”. Vi gick till Tavastgatan. Jag var inte det minsta rädd. Då.

Hon har låtit mig se var hon bor. Hon kommer inte att låta mig slippa ut ur lägenheten levande. Det hörs steg och vattenkranar från våningen ovanför. Jag stämmer upp ett djuriskt skri. Det resulterar förstås i en trasa i munnen. Fotogenindränkt. Nu är jag riktigt rädd. Nu kan jag inte hålla mig. Urinen strömmar och jag får ett slag över tinningen. Gjutjärnsstekpanna, vad det verkar.

Det är då snyftningarna börjar. Jag sväljer snor och fotogen. Tänker på mitt lilla liv. Hur gott det var. De snälla kollegerna på Konsum. Skrivtiden – alltid minst två timmar direkt efter att jag kommit hem från jobbet. Minst fem timmar varje ledig dag. Att jag blev antagen av Norstedts så sent som för tre dagar sedan. Jag nämnde det på träffen på Rival. Är det därför hon... Hon är utgiven, men på ett litet förlag.

Nu dränker hon in mig i fotogen. Det gör fruktansvärt ont i snitten. Detta är nog slutet. Jag har inte skrivit något testamente. Långt ifrån hörs hennes röst, äntligen en röst. Hon säger: "Nu har jag givit dig ett känslospektrum du aldrig upplevt förut. Du blir aldrig densamma igen. Som skrivande person kommer du att tacka mig. Jag hoppas att du kommer att göra något liknande med mig." Hon lösgör mig och plockar ut den gräsliga trasan ur munnen. Leder mig ut i badrummet. Jag är inte tacksam men jag är heller inte arg. Lättnaden är som en angenäm berusning. Jag vill duscha, sen vill jag gå - ut i livet och ta emot det.

(Utmaning: skriv om ett rikt känsloliv)

Kollagen

De träffas i ett varuhus. Han en smalbent försäljare med vax i luggen, hon en vanlig medelålders kvinna, litet trött. Men hon saktar in på stegen.
– Ta för dig av min dryck. Den har samma smak som ostron...
– Man kan väl inte dricka salt?
– Tvärtom, i din ålder måste man det.
– I min ålder?
– Min dryck består av kollagen och den ska hjälpa dig att sakta in rynkbildningen.
Han gör en gest mot hennes ansikte.
– Det är inte riktiga rynkor än men ditt ansikte reflekterar redan mindre ljus och ser därför glåmig och ofräsch ut.
För ett ögonblick kontemplerar hon hans utsaga. Hans omdöme. Hans dom.
– Och då ska det hjälpa mig att dricka ostron? säger hon sen.
– Kollagen.
Hon luktar misstänksamt.
– Varför just en smak av ostron?
– Det exklusiva är aldrig fel.
– Men vad kostar det exklusiva?
– En trepack kostar hundra kronor. Det blir alltså bara trettiotre kronor per dag.
– En nätt tusenlapp i månaden! Jag betackar mig. Hellre glåmig och frånstötande än snygg och utfattig.
– Feltänk, feltänk! insisterar han. Vet du inte att skönhet ger rikedom? Låt mig förklara...
Han hänger fast vid hennes arm medan hon allt fortare går därifrån. Men bara en viss sträcka. Han måste vakta sitt batteri med ostrondryck. Snart är hon åter ensam, lyfter handen mot sitt ansikte. Ack, denna mjukhet. Inte konstigt att den inte reflekterar ljus. Hon vill gå tillbaka och säga honom att hon är till för att beröras, inte betraktas.

(Utmaning: skriv om rynkor)

Inför undergången

Vad jag än gör har jag långt till perfektion. Raka aska på min eld. Jag glöder alltför ojämnt och förstrött.

Men jag vill säga dig att världen ännu lever. Att anemoner gror just här i dina steg. Att du har rätt om koldioxid och olja men så länge vi finns kommer tussilagorna finnas, gulsporren, blåsippan – det kanske gör det ännu svårare för dig men det är ett faktum. För den slarviga betraktaren kommer allt att vara som vanligt ända in i sista fasen av undergången. Så har det varit vid alla undergångar, säger du trött. Givetvis även i den här, den största. Dina ögon tåras. Du hoppas finna sätt att omvända människan, vill ha mig med, jag vill så gärna vilja men hjärtat sjunker, sjunker ner i ett gruvhål och kommer inte upp igen.

Varför vill du inte? säger du.
Det görs en dokumentär varje vecka – men en spelfilm! säger du sen.

Jag kan inte säga som det är: att jag vill sitta i lugn och ro och påta med en roman, helt utan agenda. Det känns som verklighetsflykt. Det är verklighetsflykt. Jag säger det: Jag vill påta med en roman. Och så tänker jag: riktiga människor tar tag i riktiga problem. Jag skapar problem i den låtsasvärld som är min roman och uppslukas helt av det. Det känns billigt. Det värsta är att jag inte vill ändra på det.

(Utmaning: skriv om att åstadkomma något)

Vaken

– Jag kommer till dig! Trampa vatten!
Hans röst hördes från andra sidan älven. Skulle jag orka? Jag fick trampa och trampa, för han vände om och störtade fram till närmaste hus. Jag var beredd att ge upp men efter en lång tidsrymd, som antagligen kunde räknas i sekunder, såg jag honom komma tillbaka bärande på en stege. Nu. Skulle jag. Trampa. Jag. Skulle. Visa. Att jag. Stod. Ut. Iskallt vatten. Och det kändes som om hjärtat snart skulle stanna av kölden. Men. Jag. Trampade. På. Hade aldrig tänkt på att älven är så bred.

När han kom fram, gjorde han som i en instruktionsfilm från femtiotalet. Det är överhuvudtaget väldigt mycket femtiotalskänsla över att ramla i en vak men det tänkte jag inte på då, medan det pågick. Jag bara såg hur han hittade mina spår, lade sig på dem – på respektfullt avstånd – och sköt fram stegen till mig.

Jag kände mig som en elefantbaby och innan jag kom på att jag måste sparka låg benen som klistrade under isen, i samma riktning som jag försökte ta mig upp. Det blev någon sorts baksug. Jag var så trött av allt trampande att jag på allvar trodde att jag kanske inte skulle komma att klara det, trots att räddaren var så nära. Snöpligt skulle det ha varit men jag kom upp. Jag kom upp och medan jag och min räddare hade jobbat, hade människor från huset med stegen samlats nära vaken med ullfiltar som de svepte in mig i för att ta mig till huset, där ombyte och varm svartvinbärssaft väntade. Och bannor för att jag gett mig ut utan isdubbar. Det får man räkna med i katastrofsituationer. Antingen dör man eller så får man skäll. Det är väl rimligt.

(Utmaning: skriv om att trampa vatten)

I det vita

Det är så vitt här. Allt är vitt. Till och med min enkla klädnad och på fjället lyser fläckar också vitt. Här finns inga sysslor. Vi halvligger på solterrasserna mot fjällets sida och andas så fullt vi kan. Det är vårt arbete. Tuberklerna ska ut.

Jag är inte klen men febrig. En rodnad på mina kinder, en rodnad även på min själ. Man brukar säga ”hektisk”. I början är jag ute och går med herr Larsson, marscherar nästan. Jag är för ung för att det ska vara farligt att vara ensam med herr Larsson. Sen säger läkaren att jag blir sämre av promenaderna - ”av de furiösa promenaderna,” säger han – och att jag ska ligga bara, invirad i min vita filt.

Då märker jag att alla läser här. Förkovrar sig. Jag möter en pojke i min egen ålder som ligger i ett hav av böcker. Han har bestämt sig, säger han. Han ska bli folkskollärare, fastän han bara är från Raggsjö. Jag är från Rusele och jag tycker det han säger är stort. Folkskollärare... Slippa skrubba stora mjölkkaret morgon och kväll. Slippa rusta karlarna för skogen. Slippa ge sig ut i alla väder, göra pölsa. Slippa göra pölsa!

– Om lungsoten inte tar dig, säger jag förnumstigt till pojken.
– Jo. Så att. Om inte lungsoten tar mig.
Likgiltigt vänder han sig åter mot sin uppslagna bok.
– Jag ska bli en fin dam, jag, säger jag påstridigt. Inte behöva göra någonting.
Han tittar upp litet snett men säger ingenting. Jag uppsöker biblioteket och lämnar det med en tunn blå bok i handen. Jag kan slå upp den var som helst. ”Vad fruktar jag? Jag är en del utav oändligheten...” Jag vill aldrig bli frisk och komma tillbaka hem till nariga händer och stockfrusna fötter. Här kan man känna sig som del av oändligheten. Det är lätt. Men därhemma? Jag hoppas att min vårdtid här blir lång och att jag träffar en stilig fin herre som tar mig till maka. Döden? För mig, som bara är fjorton år? I tjugonde seklet? Jag är inte rädd. ”... en gång slockna alla stjärnor,/men de lysa alltid utan skräck.”

(diktcitat ur Triumf att finnas till av Edith Södergran)

(Utmaning: skriv om miljöombyte)

Om en walkabout

Det är mest vita som gör det nu. Går på walkabout. De kommer hit med sina dreadlocks, sina satellittelefoner, sina böcker om aboriginernas mystik och vill bli delaktiga, nå förståelse. Vi har knappt förståelse själva. Det är så skört. Min kompis Matt säger att om man en gång blivit våldtagen så fortsätter det och fortsätter, genom generationerna, den sista våldtäkten den mest subtila: förförelsen. Från två håll. Från det ena segrarmaktens inkluderande lagstiftning och arsenal av konsumtionsprylar. Ja, och drickat, förstås. Från det andra all denna förståelse, detta inlyssnande, denna vilja att bli mer aborigin än vi själva. Välvilliga vita unga vuxna som hänger med oss ett tag för att det ger poäng i politisk korrekthet, sen går ut på vad de kallar walkabout med sina ryggsäckar med automatiskt dricksvattensystem och den ständiga möjligheten att ringa hem till mamma.

Han pratar sävligt, Matt. En utomstående skulle inte höra hans kokande vrede. Men jag känner den. En struktur man inte kan riva upp för man är själv en del av bygget, problem man så tydligt ser orsaken till men som man ändå inte kan göra något åt. Vi är historiens gisslan, vi liksom alla människor på planeten. Vi vill ha teveapparaterna, ismaskinerna, jeeparna, vi som alla andra. Ja, och drickat, förstås. Och så vill vi ha vår kultur intakt, fast vi vet att det ena inte går ihop med det andra. Men det är inte så enkelt att det går att välja. Frågan är om det ens någon gång gick att välja. Historien är ingen matta som kan rullas tillbaka. Vi är körda. Vi ids inte ens gå på walkabout längre. Men det gör han, den vita killen i randig skjorta och vita byxor som står och sparkar sand utanför baren. Väntar på att få veta om han kan få skjuts en bit ut i bushen för att börja sin vandring.

– En walkabout är inte bara ett kraftprov, utan en i grunden andlig angelägenhet, säger Matt beskäftigt.
Som om jag inte vet.
– Surt, sa räven, svarar jag.
Vi sitter bekvämt i skuggan på en trave bildäck. Det är vi och solen och de loja fåglarna. Ja, och drickat, förstås.

(Dagens ord: walkabout)

Genombrutna ljus

Dagens första tanke kommer marscherande, uppfordrande och skräckinjagande, klockan 12.23. Då har jag släpat mig ur sängen, ätit frukost, cyklat till jobbet i ett mentalt vakuum, inkapslad i mig själv. Oväckt och lealös har jag satt mig på min arbetsplats, börjat jobba. Satt igång bandet, dragit varorna under läsaren i kassan. Blipp, blipp. Stoppat banden vid något kritiskt ögonblick men det är knappast så att det kräver tankeverksamhet. Trehundraarton kronor! Nittiofem! Utanpå min varelse har jag klistrat ett hjärtligt leende. Det tar hand om interaktionen. Själv sitter jag innanför, kan tänka på vad jag vill. Eller, som idag, inte tänka alls. Inte förrän det slår mig, klockan 12.23, att Peter fyller år idag. Inte jämnt men år. Och han har legat i min säng idag och försökt väcka mig med sina kyssar, sen har han ställt iordning frukosten, rullat runt med mig i sängen för att få mig vaken, pratat spirituellt och intressant vid frukostbordet medan jag suttit och nickat, sen har han gått. Peter fyller år idag och det är två dagar till löning.
– Ja, det är ett stressigt jobb det här, säger en dam som tycks ha sett min panik.
Jag vill be henne om att få låna en tusenlapp. Säga att stressen blir mindre då.

På rasten ringer jag alla. Ingen kan låna mig pengar. I fikarummet ligger en plastpåse med ljusstumpar. Jag är desperat. När dagen äntligen är över åker jag hem och gör ett vattenbad, plockar fram is.

”O, så vackert!” utbrister Peter när han ser mig sitta i ljuset från två genombrutna blockljus, som spets eller hålsöm. Det ser komplicerat ut men det är isen som gör det. Man häller krossad is i burken innan man slår på stearin. Jag har plockat fram den sista mormorshundringen ur kuvertet och köpt en vinare, gjort någon sorts paj eller pizza. Och så ljusen. Det är vad jag gjort.

(Utmaning: skriv om dagens första tanke)

Hyss på Masbolandet

Jag bor på Masbolandet i ett hus som är grått och fyra våningar. Lotta bor i ett likadant hus en bit här ifrån. Mittemellan träffas vi för att leka. Det är en grusplan med några gungor på. Vi gungar och pratar. Ibland hoppar vi rep. Men vad vi vill är att göra som i böckerna. Göra något som tar bort det gråa. Något som gör saga av Masbolandet. Vi är barn. Vi har väl rätt att bo i en saga? Vi vill göra hyss.

I Lönneberga – där! Där gick det att göra hyss. Fast han menade aldrig något fel, Emil. Det bara blev så. Han var så finurlig. Haspen på insidan av dörren till snickarboa. Alltid kom han på något. Och han blev större än sig själv, han var sin egen saga som lyste omkring honom.

Vi pratar inte så mycket om Emil, Lotta och jag, för att vi är tjejer. Men vi pratar om att vi vill göra hyss. Det är besvärligt att tänka ut hyss. För Emil gick det av sig själv. Han behövde inte sucka och fundera och dra med skon i gruset nedanför gungan. Allt vi tänker ut är för töntigt. Hälla a-fil i mjölkförpackningen och tvärt om. Hissa upp någon i något – det finns ingen flaggstång och det är redan taget av Emil.

Man kan inte göra hyss i betongen. Grå, grå, grå. I Lönneberga är allting rött. Det är redan upplagt som en saga.

Det slutar med att vi gör det där banantricket, ni vet. Att man skivar en banan innanför skalet. Den som ska äta den skalar den, och så är den redan skivad. Sen skiter vi i hyssen. Vi startar en detektivklubb i stället. Det passar det gråa. Vi skuggar misstänkta personer och skriver upp numren på bilarna, fryser om händerna och märker att det inte blir någon saga. Det kunde åtminstone bli Tvillingdeckarna.

– Vi har för dålig fantasi, säger Lotta.
Inom mig anar jag att hon har rätt men jag säger:
– Det är Masbolandet det är fel på.
– Det ska inte vara så när man är barn, att det är roligare att läsa böcker än att leva, säger Lotta.
Jag får faktiskt tårar i ögonen när hon säger det och det gör ont i bröstet när jag känner hur mycket jag vill att det ska vara roligare att leva.
– Du! Vi skuggar en till! säger jag.

(Utmaning: skriv om ett hyss)

Medicinera

Vi säger till henne att det är farligt men hon framhärdar – tar alla tabletter på en gång, utan att svälja vatten. Åtta på kvällen, fyra på morgonen. Hon kupar handen över det öppna facket i dosetten, vänder upp och ner på alltihop och så rasslar alla tabletter ut och ner i handen. Därifrån rinner de ner i halsen.

Vi är litet oroliga. Vi tycker att hon är oansvarig. Vi tror att hon bara gör det för att känna sig tuff, eller för att hon är slö. Eller båda. Vad vet man om den mänskliga naturen? Det är inte så mycket vits med att spekulera. Det räcker att vi säger till henne, gång på gång: Det är farligt. Hon bara ler, saktmodig som hon är nuförtiden. ”Jag har gjort det i mer än tio år,” säger hon. ”Det är nog ingen fara. Tänk hur farlig jag skulle vara om jag inte tog medicinen alls!”

Hon breddar sitt leende till ett varulvsgrin när hon säger det, vi bryr oss inte om att säga att hon är ologisk, att alternativet till att svälja pillren utan vatten inte är att inte äta dem alls, vi suckar bara och är med ens tacksamma för att hon överhuvudtaget medicinerar, hon kan stå på huvudet och svälja dem om hon vill, mortla kapslarna, spä ut tabletterna och skjuta i sig dem i armvecket, hon kan förfara hur som helst, bara hon tar tabletterna.

För vi vill inte att hon ska bli som hon blir när hon är sjuk. Det vill vi absolut inte.

(Utmaning: skriv om ett piller)

Klara sig

Det är den allra sista skruven. När skruvfabriken stängde tog Emilie den i fickan, som ett minne. Ett minne av ett jobb som försörjt henne i två och ett halvt år. Nu vet hon inte hur det ska bli med allt. Hon kramar skruven i handen, ångrar redan att hon tog den. Det är en vanlig träskruv, tillverkad i en av de CNC-styrda svarvar som Emilie övervakade på sina pass. Den ramlade ut ett par minuter efter de andra och Emilie tyckte att det var ett tecken på någonting. I efterhand tvivlar hon.

Alla behöver skruv. Det tyckte man ju. Och skruvfabriken hade stått i industriområdet innan industriområdet var industriområde. Emilies farfar minns än när den sattes upp, när fasaden av korrugerad plåt fortfarande var ren och snygg och det krävdes femtio gubbar för att sköta produktionen. Nu hade de varit tio. Men även det är väl för dyrt. Ingen har sagt att man flyttar produktionen men Emilie vet: en fabrik har stängt i Knored och om ett par månader poppar en upp i Kina och hon kommer att vara höggravid och ingen kommer att vilja ha henne. Tjugoett år, bra på att sköta svarvar. Vad blir man av det? Och Henke som bara stack och att hon dolt det för mor och far, för att det är så pinsamt, hennes egen ensak, men snart måste hon säga det till dem och hon får räfflor i huden på fingrarna av skruven som hon kramar så hårt.

Hon hade tänkt klara sig bra på egen hand. Hade inte tänkt på att strukturer kan raseras, att ”på egen hand” inte finns. Hon hade varit beroende av skruvfabriken. Nu kommer hon att bli beroende av något annat, a-kassan eller soc, förmodligen, hon vet inte riktigt. Det blir svettigt om handen som håller skruven. Hon flyttar den till andra fickan.

(Utmaning: skriv om en skruv)

Drömmarna

Hon blickar ut från högsta tornet. Det blir en lugn natt. En påse fikon har hon med sig, delar ut bland manskapet. Det är som om hon själv lägger dagen till vila. Som om natten är beroende av hennes omsorger. Hon går runt hela bröstvärnet, de små frukterna till var och en av vakterna. Några vänliga ord. Hon lär sig mycket av att vara familjär med sina underlydande. En ledare måste vara nära de sina. Det är hennes erfarenhet.

Sen går hon runt på innergården, låser visthusbod och skafferi. Böjer sig ner mot Pema, vakthunden, som lägger nosen till rätta i hennes knä. Hon ser ingenting utanför lyktans ring av ljus. Några fikon har hon kvar till döttrarna, som redan har lagt sig i barnrummet. De är snart vuxna, drillar av iver att berätta vad dagen innehållit. Ett påpassligt regn börjar strila.

Hon går stilla mot sin kammare och låser upp den, stänger in sig. Kroppen är loj men ryggen alltid rak. Hon tar av sig sin stramt svarta klädnad, häller upp vatten och tvagar sin kropp i det rysande svala, glittrar av rännilar som söker sig nerför hennes bål och ben. Nu är det bara hon. Nu kan hon drömma. Nattsärken är tunn och vit och hon sitter vid det lilla bordet, antecknar pliktskyldigt i räkenskaperna som hon sen för ner i lådan. Upp plockar hon den tjocka boken i grön marokäng. Den är bara hennes. Där skriver hon det som hon kallar drömmar men vaken är hon ju. De strömmar till, gestalterna och händelserna, hon doppar ihärdigt sin penna i bläcket, det går fort och hon måste hänga med. Hon ler för sig själv, grymtar, och ansiktet slätas ut och blir en ängels.

(Utmaning: skriv om dagens bästa stund)

När det kommer är man inte längre densamma

Nu har hon mod att bjuda upp på kalasen. Erfarenhet att kunna bedöma en bok. Trygghet att bjuda hem någon utan att skämmas. Men hon är beroende av sin rullator. För skumögd för att tillgodogöra sig en bok. Och hon har inget att bjuda på.

De kommer ibland ändå, vännerna, med en kaffekorg. Då tar det ett tag att leta rätt på hörapparaten. Den är obekväm och susig och hamnar än här och än där men är nödvändig för att det inte ska bli goddag – yxskaft vid soffbordet.

Sned och vind är hon. Det ser ut som om höften är upphakad på rullatorn där hon står i motljuset från de stora vardagsrumsfönstren. Silverne hår, mjukt som ulltussar. Hon bara fortsätter leva. Det är makalöst. Det är sällan något fel på henne. Hon hör knappt och hon ser knappt men det dör man inte av.

Hon frågar snällt om alla, sen tar hon själv vid, berättar om sin tid som kommunalråd. Sjuttioåringarna ser lätt uttråkade ut, fyrtioåringen har en högtidsstund. Nutidshistoria. Inre strider i partiet. Svårigheterna med att vara kvinna – det första kvinnliga kommunalrådet i landet! Alla krav, alla kompromisser.

”Nu när jag har tid att tänka politik är det inte en enda som vill lyssna på mig!” avslutar hon och ler. ”Jo, vi!” säger en av sjuttioåringarna skenheligt. ”Jag menar inte en enda som är aktiv i politiken. Ni kan väl ordspråket: 'Allt kommer till den som väntar men när det kommer är man inte längre densamma.'”

Han tar hennes hand när han ska gå. Hans släta i hennes rynkiga, mjuka. Stirrar vördnadsfullt. En dag är kanske han också uråldrig. Det skrämmer inte. Den söta gammalfolkslukten, korsorden och P1. Eller så blir det på något annat vis. När det kommer är man inte längre densamma.

(Utmaning: skriv om att åldras)

Fångad gudom

Den lilla gudomen satt och väntade i sitt bås och svor. Hon var eländigt trött på att vara tillbedd och på sina tillbedjare tillika. Det grämde henne att hon hade låtit sig infångas – hon var ursprungligen en skogsgudinna, brukade rassla i löven när hon for fram tolv fot över jorden. Nu var hon rädd att skogen klarade sig dåligt utan henne. Hon visste inte hur mycket av det hon brukade göra – balansera pH-värdet och utjämna stora temperaturskiftningar och annat sådant – som verkligen var viktigt. Skogen hade aldrig varit utan henne och hon aldrig utan skogen. Hon svor litet till. ”Järnspikar!” sa hon. Hon var inte så bra på att svära.

Nu kom de med saxen. Det här var det senaste. Relikerna. Var fjortonde dag klippte de naglarna på henne och försålde nagelflisorna till högstbjudande. Det var frånstötande. Hon fick inte ens skrubba bort sorgkanterna. Nån missledd stackare köpte avfallet från hennes kropp och förvarade det i en skål eller något, vad visste hon, och det var inte ens rent!

”Järnspikar!” sa hon igen. För var dag försvagades hon. Skogen kanske inte behövde henne men hon behövde verkligen den. Hon visste att denna tillvaro var porten till döden. Skulle hon få hinna stelna innan de plockade ut tänderna på henne och avyttrade dem? Innan de skar loss kinderna och sålde dem till en troende? Innan näsan med ett hugg avlägsnades för att bli relik hos någon rik?

Hon satte sig att recitera en lugnande vers för skogen, litet ömklig vid tanken på att styckas upp så snart. ”Måtte de komma ihåg att balsamera kroppsdelarna först!” tänkte hon men insåg att det var deras sak, inte hennes.

(Utmaning: skriv om att avyttra)

Sundri

The Megumites were yellow. The Tituwongs were green. That was the only discernible difference between the two kinds, except for the Tituwongs' elongated front teeth. Yet the Tituwongs referred to themselves as “the higher kind” and called the Megumites “the lower kind”.

And the Megumites were not allowed to sow until all the fields of the Tituwongs were sown. And the Megumites tended the fields of the Tituwongs without pay, except for a simple meal at dusk. And the Tituwongs lived in wealth and splendour while the Megumites crowded in ramshackle shanties.

In one of these shanties there was born a Megumite girl, the colour of the sun and with a mood that could swing from joy to serious concentration in a whiff. Being a Megumite, she was not allowed to go to school but the family had a tradition of surreptitiously teaching algebra and reading and writing, so her mother taught the girl what she in turn had once learnt from her mother.

And the girl grew up. Her name was Sundri and she worked the fields of the Tituwongs like everybody of her kind. Like most Megumite she sang at work but she sang new songs, songs about yellow and green being equal, about justice being long overdue and masses gathered around her, both at work and at home, where she led discussions almost every night about how justice should be won. There were two groups, one opting for fight, the other advocating non-violence. “Enough harm has been done to us. We shall not harm in turn” said Sundri and some agreed with her, others flocked around Wispa, a man who already had started to pile up makeshift weapons in desolate huts.

Sundri asked for an appointment with her employer. She had worked out a salary system and she wanted to discuss it. She was smacked.

She went to the President. She was flogged. She told the President in a letter afterwards that she forgave him.

Sundri could do nothing on her own. She gathered the masses, agreed on a day and an hour when work in the fields would stop. That was the first step. After a year, after a lot of singing and standing in circles holding hands, a law was passed which declared that both kinds should earn wages for their work.

Slowly, steadily the movement was built up. But Wispa and his crowd distanced themselves more and more. There were people who got strangely aggressive on hearing about non-violence. They liked and respected Sundri but her ideas drove them up the wall, although these ideas had brought them further than the use of machetes and hatchets would ever do.

One cold night, when Sundri went home from a meeting, she met her destiny in an alley behind her house. In less than a minute she was strangled. It is said, that her last word was “Peace”, that she was about to say “Peace be with you” to her killer but that he was too swift with his cord to hear her greeting. Then again: how does one know? Is it important? Some say it is. Some say it is more important than knowing who the murderer was.

(Utmaning: skriv om motsättningar)

Den gamla sköterskan

Den gamla sköterskan kommer in på femman och drar undan gardinerna, nickar vänligt till femman ett. Han heter Robert Fransson.
– Du har fått ett liv nu, säger hon allvarligt. Du kom in precis i tid i går natt.
– Joo, säger han inifrån sitt näpna bo av slangar och kablar.
– Och vad ska du göra med det liv du fått? frågar hon. Du är ändå bara femtiotvå.
– Jag stannar nog vid det gamla, säger Robert och ler. Det har klarat sig hittills.
– Du är stor på moral och etik, på att kategorisera och institutionalisera responser.
Hon sätter sig vid hans säng nu.
– Jaa, så kan man se det, säger han. Hur vet du det?
– Sett dig på teve, säger hon enkelt. Du anses klok men från din mun finns ingen väg till ditt hjärta.
– Vad menar du med det?
– Jag menar att du hänger ditt beteende på en krok du kallar norm och du vet att det kommer att följa lodlinjen även om det svajar litet. Det är besvärsfritt och rationellt, du behöver inte möda dig med ett unikt svar på varje situation som uppenbarar sig.
– Ingen människa skulle klara att ge ett unikt svar på varje...
– Etik. Har du tänkt på var det ordet kommer ifrån?
– Etik, etik... Nej, den etymologin har jag missat, trots min profession, säger han skamset.
– Från en indoeuropeisk rot som betyder ”själv”, svarar sköterskan snabbt. Har du tänkt på att etiska system i många fall är uppbyggda för att skydda egots egna intressen, eller gruppens?
– Etik är samhällsdanande, ja... börjar han men hon fortsätter:
– Inför ditt nya liv uppmanar jag dig att släppa loss från din rostiga gamla krok och nalkas livet som sig bör, barfota och med öppet hjärta. Låt medkänslan styra ditt handlande, inte oreflekterad moral. Kanske utkomsten blir densamma men du kommer att förändras och förändra. Jag lovar dig.
– Och vem är du? frågar han vresigt.
– Siv Nordkvist. Sköterska här på IVA. Om tre månader går jag i pension.
– Och vad har du för bemyndigande att lägga dig i patienternas moraluppfattning?
– Här befinner vi oss på existensens vassa egg. De flesta talar inte om det men det gör jag.
– Sluta med det omgående så kanske jag kan överväga att inte anmäla dig.
Hon skrattar till.
– Så många har sagt det. Så många. Vi ses igen!
Fortfarande skrattande reser hon sig ur stolen, klappar honom på magen och går.

(Utmaning: skriv om normer)

Pölsan

Hon var liten i maten, som sig bör för en flicka, men åt allt som bjöds, var inte kräsen. 12 var hon, spetig, tyst och funderande; lillgammal. Hon älskade att sitta med gubbarna på pass. Men så slet hon sig en dag från älgjakten för att farmor behövde hjälp med köttet. Förmiddagen gick bra, då fick hon paketera iordninggjorda bitar kött, väga, skriva på, lägga i frysen, alltmedan pölsköttet puttrade.

Efter maten plockade farmor fram sin rangliga gammaldags köttkvarn. Nu skulle pölsan bli till. Farmor vevade först, medan flickan matade i. Sen skulle de bytas om. Först var där bitar av skräpkött. Sen kom en lunga i stycken. Alla bitar slafsade obehagligt i munstycket när de matades i. Sen...
– Men vad är det här? ropade hon till fast hon visste.
– Hjärnan, titta här, sa farmor och började peka på lob efter lob.
Slafs, slafs, slafs, den ena sladdriga biten hjärna efter den andra försvann i hålet. Ibland förvandlades uppenbarelsen i hålet till ett stirrande öga innan bitarna försvann ner med ett slörpande. Hon fick dåligt samvete då. Oftast såg det bara äckligt ut. Då ville hon kräkas. Till slut stod hon på kökspallen och höll för ögonen men hon backade inte från sin uppgift, utan slängde i kadaverbitar i köttkvarnen med jämna intervall.

När farmor märkte hennes belägenhet – farmor reste ofta iväg på drömmens vinge – såg hon raskt till att de byttes av. Flickan fick veva. Då var det inte synintrycken som var värst, utan ljuden. Hon visste att det var hon som gav upphov till det slafsiga krasandet och att det innebar söndertrasandet av en vacker älgherres alla mest personliga delar.

– Pölsa! sa farmor triumferande när pappa och farfar kommit hem från älgskogen.
Hon kom från köket bärande på det stora, gröna fatet. På bordet stod redan en karott med potatis och inlagda rödbetor i en skål. Farmor satte sig vid bordet. Flickan stod tvekande i dörröppningen. Skulle hon inte bli ombedd att gå och hämta något annat åt sig själv? Varför stod det inte en skål med annat framme, som det brukade göra när någon av kusinerna inte gillade maten? Skulle hon bli tvungen att äta det hon ägnat ett par timmar åt att trasa sönder? Hon tittade på den blekgrå maträtten och såg med ens synerna i inmatningshålet, de anklagande ögonen, och hörde ljudet när hjärnan maldes ner.

Hon smög fram till pappa.
– Jag kan inte äta det här... sa hon och tänkte förklara men pappa sa att det var bara dumheter och att hon skulle sätta sig.
Då reste sig farmor med ens.
– Förlåt, mitt barn, jag glömde, sa hon och stegade ut i köket och hämtade en nystekt abborre, la upp den för flickan.
– Hon har varit så duktig idag! sa farmor till karlarna.

(Utmaning: skriv om att finfördela)

På britsen

Men, förstår du, tilliten tilltar. För varje gång blir det litet värre, jag ligger mer och mer avslappnad på din brits. Jag är en sådan de sticker kuken i och drar. Nu drar du väl också. Du drar väl ut tungan på mig och sliter av den på grund av mitt ordval. Nej. Du masserar mig så stillsamt, blundar, verkar lyssna på min kropp. Jag breder ut benen, visar att jag är redo. Jag vet att det är så det kommer att sluta, med att du tar betalt med ett ligg. Så gärna. Du är för gammal och för tjock men snäll, så snäll att det absolut inte skulle vara ett övergrepp. Tvärtom, det vore mysigt och mosigt, jag skulle inte behöva göra någonting, ingenting sexigt, tack gud. Ingenting sexigt. Du skulle kravla omkring på mig med din svettiga kropp – jag föreställer mig att den är svettig och luktar litet unket – och jag skulle ligga på rygg och känna på hur det känns, alla pansar nere. Det vore inte behagligt men heller inte olustigt. Det vore en gåva som jag skulle ge till dig för att du är snäll mot mig. Nu toppas mina bröstvårtor i det lätta draget. Ser du det? Du tittar inte ens. Du trycker mig på mellangärdet och jag börjar grina. Det känns som om jag blir grå och sladdrig. Allt jag pumpat upp mig med försvinner. Du fortsätter trycka, ger mig den andra handen att hålla. Det går inte att existera så här, öppen och sladdrig och trasig. Det är för mycket att unna sig. Kan jag hitta tillbaka till mina försvarsmurar? Jag grinar så att det kommer snor. Nu stryker du mig på håret. Gör det nu! Gör det nu! Stick in den!Gör så att allt blir som vanligt igen!

Men du håller mig bara tills det inte finns mer gråt. Sen går du och tvättar händerna, smetar in dem med alcogel.
– Orkar du, tösen? säger du. Ligg och vila på soffan därute en stund, om du vill.
Stumt räcker jag fram betalningen. Du tar emot den lika stumt. Smeker mig på kinden som om jag vore en liten flicka. Tårarna kommer igen.
– Jag vet inte om jag skulle kunna leva som hel, viskar jag.

(Feffes utmaning: skriv om att tillta)

Flisan

– Vad är det där?
– Äsch. En flisa i framtanden. Det hände idag.
– En flisa! Du har knappt någon tand kvar. Nu går du väl ändå till tandläkaren?
Tystnad.
– Hör du! Gör slag i saken och gå till tandläkaren!
– Jag är så fattig...
– Du har pengarna du ärvde.
– Dem skulle jag ha i stället för pension. Du vet, så att inte inkomstklyftan mellan oss blir ännu större när vi är pensionärer.
– Jag vet. Men ibland kommer tillfällen när man måste nagga på förmögenheten...
– Älskar du mig inte längre?
– Jag älskar dig mer än någonsin.
– Jag har bokat en tid i morgon men jag vet inte hur man tar ut fondpengar.
– OK. Här har du ett par femhundringar. Det måste räcka till första besöket. Sen får vi se.

(Utmaning: skriv om att manipulera)

Fröken Ingrid

Hon var ännu mycket ung. Den senaste Sprakfåleboken låg gömd i hennes skrivbordslåda ifall det skulle bli en lugn stund men det blev det aldrig. Teatern var hennes liv. Vad gjorde hon då här, som skrivbiträde och springflicka på G. Sörmans Textilvaru AB? Drömde drömmar som aldrig skulle bli förverkligade. En tjugofemöring sparade hon i veckan. Mynten låg i en nipperask och varje månad hade hon råd med en föreställning, nästan, om hon satt på tredje raden. Varje månad fördes hon hän men inte mer än att hon kunde konstatera att hon själv skulle ha spelat den kvinnliga huvudrollen bättre. Varje gång. Så kunde hon också drömma medan hon satt med svåra skrivarbeten hos Sörmans. Hon suckade och hörde en manlig harkling alldeles intill sitt öra.
– Ja, herr Sörman?
Det var unge herr Sörman, G. Sörmans sonson, som stått och betraktat henne.
– Varför suckar fröken Ingrid?
– Jag tillhör suckarnas släkte, herr Sörman, sa hon grandiost och gav honom ett stort, vitt leende.
– Ack, så. Säg, fröken Ingrid, vill ni följa med mig på teatern i morgon kväll? Kungliga Dramaten ger Ett drömspel och jag har två biljetter på parkett.
Hon fick tårar i ögonen av längtan. Hakan föll.
– Varför säger ni ingenting, fröken Ingrid?
– Jag vill så gärna men har andra åtaganden, ljög hon. Tusen tack, herr Sörman!
– Kanske då en annan gång, sa han och bugade artigt.

När hon kom hem till sitt lilla näste på Ladugårdsgärdet gick hon direkt fram till garderoben och tog fram sin enda finkläning, svart och plisserad, i ylle. Det gjorde ont i bröstet att se stoppningarna av tre malhål framtill. Ännu värre var det att stryka utefter den trettio centimeter långa revan i kjolen som hon fått när hon skulle gå av spårvagnen sist. Nej, hon kunde inte gå på teatern förrän hon sparat ihop till en ny klänning. I alla fall inte sitta på parkett. Vad kunde hon snåla på? Det var väl cigarretterna. Men hon tog sig ju så bra ut när hon rökte och så hjälpte det mot tristessen på arbetet. Hon kisade litet och inspekterade sina två vardagsklänningar, en grön och en blå. Nej. Dessutom hade herr Sörman sett dem till leda på kontoret. Strindbergs Ett drömspel. Hon kunde inte gå. Hon kunde det inte. Småsnyftande gick hon till telegrafstationen på Valhallavägen för att önska sig ett klänningstyg i födelsedagspresent av mor och far.

(Utmaning: skriv om ett förslag)

Inkognito

Jag åker med bussarna jag själv körde. Oftast är förarna nya för mig. Det spelar ingen roll. Ingen känner igen mig, inte ens Bertil och Tage, som jag spelade kille med vartenda mellanpass, eller Anders, vi som brukade basta tillsammans och massera varandra, närmast rituellt, på fredagarna. Åldern ger avtryck, javisst, men de har åldrats exakt lika mycket som jag sedan den där dagen jag lämnade garaget för sista gången. Jag känner igen dem.

Inför Anders har jag aldrig gett mig tillkänna. Han skulle bli generad och jag skulle skämmas. Vi skulle inte ha några minnen att tala om. Vad allt skulle inte den kroppshydda jag har nu förstöra av hans hemliga minnen av våra seanser i nakenhet? Själv har han ännu en trettioårings kropp. Han måste vara fyllda fyrtiotre.

Det är genant att titta in i deras välkända ansikten, Bertils, Tages, Anders', Mias, utan att locka fram minsta glimt. Vi är kompisar. Vi var.

Tage träffar jag utanför Spelstallet en gång. Jag står och tampas med ett paraply och han kommer fram för att hjälpa mig. Då säger jag vem jag är. Jag får säga namnet två gånger, uttryckligen referera till killespelet. ”Ja, Helena...” säger han vagt och något ser ut att slockna i honom, ett minne han burit, och jag tänker ”aldrig mer”, jag tänker att nu kommer han att säga i morgon vid killebordet: ”Vet ni vem jag träffade igår? Helena, hon som jobbade här förut, och hon var stor som ett hus! Helt förändrad!”

Jag ska sitta inkognito på deras bussar. Jag ska glida in utan att lyfta blicken. Och jag ska hoppas att i någon generation efter vår ska någon komma på hur man kan förmedla att människor som ändrar utseende är sig precis lika inuti, på gott och på ont.

(Utmaning: skriv om att förändra utseende)

Nu

Att finnas är som att vara ett plommon eller en bäver. På ett ögonblick kan det vara över. Det är därför du har bara denna stund, den som nu är, nu när du läser detta ord, nej detta. Här fixeras tillvaron, den ständigt föränderliga, här i detta andetag. Nu kommer det, nu, nej nu, och är förbi. Du har bara detta ögonblick, och det använder du till att läsa de ord jag skriver nu, klockan 14.31 en mulen tisdag. Jag skriver dem nu, klockan 14.32 en januaridag med plusgrader, jag som vet vad tillvaron innebär, och döden, att de är ett och samma, att det inte finns några mysterier, och inget utrymme för feghet. Nu, just nu, har jag ett berg av papper här på sekretären, två Ikeakassar på golvet, en med tvätt och en med packningen från nyår. Igår tog jag itu med högarna på bordet, idag sker något annat, så är det att finnas. Det finns inte utrymme för perfektion. Det är bara att ta ett andetag i taget. Du städar i ett hörn och dammet faller i det andra. Jag gick en promenad idag. En fot framför den andra. Något händer när man törs nalkas nuet. Jag gick där det var risk för ras, jag gick till Alvik och tog tunnelbanan hem. Sen åt jag gröt. Pratade i telefon. Skrev. Inget hade rasat, se. Det gör i allmänhet inte det. I allmänhet lever vi rätt länge. Vi får smaka på sjukdom, åldrande och död men i varje fas finns möjlighet att leva som om det skulle vara för evigt. Som om bara detta andetag existerar. Sluta läsa nu. Nu. Gör något annat.

(Utmaning: skriv om att finnas)

Om en barndom

När han kom hem satt hon på vardagsrumsgolvet bland hans flyttkartonger. ”Jag fastnade för det här,” sa hon med ryggen mot honom och höll upp det stora buteljgröna fotoalbumet ovanför huvudet. ”O, vad du måste ha älskat din mamma!”

Han svarade inte, slängde bara jackan över en fåtöljrygg och gick fram och kysste henne i nacken. ”Förlåt att jag är sen,” sa han. ”Ska vi ta och måla det sista i sovrummet nu?”

”När dog din mamma?” frågade hon ett par timmar senare när de med målarfärgsfläckiga händer satt och plockade hämtsushi från ett gigantiskt fat. ”Jag var tolv,” svarade han. ”Mmmm...” sa hon. ”För tjugo år sedan. Du måste sakna henne oerhört.” Han nickade frånvarande. ”Som hon lekte med dig och kramade dig, gjorde saker med dig..,” fortsatte hon. ”Det är så viktigt för ett barn.” Han lade ner pinnarna. ”Jo, det är viktigt,” sa han. ”Vad är det, Klas?” frågade hon. ”Är det jobbigt för dig att prata om henne? Saknar du henne för mycket?” Han gjorde en märklig grimas ”Faktum är... Faktum är, att du säger samma saker som pappa alltid säger. 'Du måste älska henne.' 'Du måste sakna henne.' Jag saknar henne inte alls.” Hon blev upprörd: ”Inte alls?” Hon nappade åt sig albumet, slog upp ett uppslag på måfå. ”Titta här!” sa hon. ”Så mycket kärlek!” ”Mamma var bra på att posera. Jag minns de där bilderna väldigt väl. Nästan varenda en av dem minns jag, hur de togs. Mamma blev en annan när pappa tog fram kameran. Det var nästan bara då jag kände hennes armar om mig och det var på ett konstigt sätt obehagligt. Ja, jag hatade de där stunderna.” Hon tittade tyst på honom medan han tog en räknigiri. ”Men min barndom slocknade när hon dog,” fortsatte han. ”Pappa, som var den som hittade på saker, som läste för mig på kvällarna, som var den som jag ville bli – han knäcktes och blev aldrig sig lik. Vi fick ett mycket tyst liv.” Båda satt tysta, orörliga, tills hennes hand frigjorde sig och smög sig mot hans. ”Man kan inte få tillbaka en barndom,” sa han och tittade upp mot den nymålade stuckaturen. Hon lät honom sitta med sträckt hals en stund, innan hon gjorde ett utfall mot den med tänderna. ”Men man kan få tillbaka sin lek!” morrade hon mot hans öra. ”Nu ska vi busa, du och jag.”

(Utmaning: skriv om något svalt)

En oväntad glädje

Det vart knappt med lingonen i år men vi har myltat mycket hjortron, fast mor är orolig att vi var för snåla med det dyrbara sockret och att myltan ska gå till spillo. Det är jag också. Timme efter timme på myren, en skavande kont på ryggen och dyngsura fotlappar. Det är min insats. Det blir jag som får gå ut ensam i bärskogen, mor har ont att gå och måste vara hemma med Fredrik och Elvira. Nu är det de sista lingonen, de får bli vattlingon för syltkraften är för dålig, och så svampen. Stora fält av bruna kantareller och så en och annan gul som inte är alltför frostnupen. De bruna torkar vi, de gula steker vi och äter syndigt på en brödkaka. Två kor har vi. Smöret och mjölken. Vi har det inte sämst, fastän vi är två kvinnor bara som sköter gården. Så har det varit sedan min Markus drog ut i kriget, kriget som är över sedan två långa år. Vi har skrivit och bett.

Så fort mina händer får vila och ibland även när jag går i mina sysslor är det Markus jag tänker på. Jag korsar ängslyckan upp mot vägen och tänker på honom. Konten är fylld till randen med svamp och korgen tre fjärdedels full med lingon. Jag försöker åter föreställa mig var han är, vad han gör, hur han har förändrats. Stiss-Malte sa att det troligaste är att han är i fångläger. Att det är därför vi inget hört. Jag gör mina tankar mycket varma och sänder dem till Markus.

En man sitter i köket när jag träder in. Han sitter i skymme och jag känner inte igen hans litet kutiga gestalt. Men så vänder han sig hastigt mot mig när dörren går igen och för en liten stund blir det svart för mina ögon. Sen ställer jag undan korgen och räcker händerna mot honom, faller på knä och trycker mina läppar mot hans fingrar. Jag ser klart nu och stirrar ner i knät på min gråa kjol, ser tre lagningar och två stoppningar, rodnar, törs ännu inte titta på honom, vill så gärna tro.

Bakom ryggen känner jag rörelserna av Fredrik och Elvira, Elvira som aldrig sett sin far och Fredrik som inte har något minne av honom. ”Våra barn”, törs jag tänka. ”Våra barn”.

Det är en märklig glädje, den som uppstår inom mig. Den är söt och varm och len men ändå hård. Jag är rädd för att för mycket av den ska tränga ut. Jag är rädd för att gå sönder eller bli en annan. Jag är rädd för det vi brukade kalla kärlek. Denna glädje gör mig rädd. Jag sitter stilla med hans hand i mina händer. Om en stund ska jag titta upp.

(Utmaning: skriv om glädje)

Passningen

Klassen var exalterad. Det var minibasketcup för alla femmor i hela länet – det stod till och med om det på mjölkpaketen – och vi var bäst i stan, fick fortsätta med att möta lag från andra orter. ”Vi” och ”vi”. Några av oss räknades inte och jag var den som räknades minst. Det var inte fråga om att sitta på avbytarbänken en gång. Men siffror och ord var jag duktig på, fick en plats i sekretariatet. Uppspetad på en ribbstol i skolans underdimensionerade gymnastiksal skulle jag sitta och föra protokoll på ett papper som satt fast med en klämma på ett stycke papp. Teoretiskt var jag bra på basket. Magistern var nästan lika baskettokig som det ledande gänget i klassen. Vi spelade det jämt. ”Vi” och ”vi”.

Gänget från Avesta dundrade in i vår gymnastiksal. De såg större ut än vi. Segare. In klev också två domare. Den ena hade silverlockigt hår.

De var större, Avestagänget. De var segare. Liksom vi hade sopat mattan med de övriga Ludvikalagen, klådde de oss. ”Vi” och ”vi”. Noggrant plitade jag i kolumn för kolumn. Poängen. Foularna. Mer kommer jag inte ihåg. När matchen var över hoppade jag ner från ribbstolen. Den silverhårige var nära. En övergiven boll kom studsande mot min vad. Nu var båda domarna tillsammans, sida vid sida. Den silverhårige bad mig passa bollen till honom. Han bad mig passa och en tanke kom i mitt huvud: ”Tänk om jag inom mig bär en hittills dold basketbegåvning som bara dessa sportens titaner kan se!” Jag tänkte att jag inte bara skulle fösa iväg bollen med vänsterhanden, utan göra som jag visste att det står i Boken: fatta bollen med båda händerna och därefter passa. Men för att göra det måste jag lägga ner pappskivan med protokollet. ”Allt för konsten”, tänkte jag, lade pappskivan med protokollet prydligt vid min sida, fattade bollen precis som man skulle, med spretande fingrar, passade bara litet, litet vid sidan om den silverhårige. Jag var hemskt nöjd, ända tills jag såg hur domarna flinade mot varandra, nedlåtande, på det sätt som vuxna kan göra när barn är inblandade: helt utan respekt. Och jag såg med ens hur avigt och bortkommet jag hade betett mig, skämdes för min tanke att jag kanske var någonting och tackade himlen att ingen i klassen hade sett.

(Utmaning: skriv om ett nederlag)

Gifta i trä

Lillstintan, född i armod, grann kvinna vorden. Gift med snickarn blev hon. Ett gott parti. Det var kärlek. Det var förstulna stunder på gärdesgårdar och ord ristade i trä, sen bad han om hennes hand och gamsnickarn fick bara finna sig. Han fick en ståtlig svärdotter i huset, att nypa i stjärten när ingen varsnade, och snickarn själv fick klart för sig att hustrun var mäkta förtjust i att vara i snickeriet, både när han arbetade och när han var på marknadstur. Han smekte verktygen medan han förevisade dem, kuttrade med maskinerna. Det var svarven hon var särskilt angelägen om att få lära känna. Snart trampade hon den smidigare och jämnare än någon karl. När ljusstakar och stolsben växte fram under hennes händer jublade hon inåtvänt. Hon slank ner i snickeriet mellan grötdisken och tillagningen av middagsmålet, valde ämne och trampade igång svarven. Månaderna gick och det blev dags för dopskål. Svärmodern visade den kristallskål de använt i generationer men den höggravida var kallsinnig. Längst in i förrådet hittade hon en gigantisk bit rönn. Det var allt märkvärdigt med en så stor rönn och hon frågade inte om lov, satte bara igång svarven. Tre timmar tog det, men så hade hon också fräst ett randmönster upptill på den stora skålen. Hon släpade sin tunga kropp upp till köket, slog skålen i bordet och sa: ”Den här ska vi ha”. Hon såg kärleksrusigt på maken som blev blid i ansiktet, som inte sa något om att vatten kunde förstöra skålen, eller om att hon tagit hans finaste ämne, som han skulle använda till en dyrbarhet som var beställd. Det var ju också redan för sent. Det lyste i ögonen på dem båda två när han bekräftade: ”Den ska vi ha.” Och på barndopet sen gick han runt till alla och skröt om hustrun, som hade sådan god hand med trä.

(Utmaning: skriv om att fräsa)

Pink House

Pink House. Första gången jag var där hängde regnet som snorgardiner från taken. Sängen och kläderna luktade milt av mögel. Det fanns inget eluttag i rummet. Jag satt och skrev i det stora matrummet, utan spänningsstabiliserare. Vätan från atriumgården som en vägg. På eftermiddagarna gick jag ut och kliade arbetselefanterna när de kom förbi på vägen. Någon gång följde jag också med Shyama till marknaden. Annars satt jag inne i ett tropiskt rus. Monsun. Jag var lika blek när jag åkte tillbaka som när jag kom dit.

Nu tummar jag på fotona. De är utskrivna på min gamla skrivare, så de är aningen randiga. Regnet omskapas till en mjölkvit välling omkring personerna. Shyama. Lesley. Suresh. Jag och Shyama. Jag och Lesley. Jag och Suresh.

Shyama mejlar till jul och till påsk. På julen har hon mycket att göra, till påsk skriver hon: ”Kom igen! Men kom inte under monsunen den här gången!” Mejlet kommer en eftermiddag. Jag har inget speciellt att göra. Fick ett ryck och storstädade, nu kan jag inte ta mig för med någonting, eftersom det stökar till. Jag sitter och stryker med handen över duken, minns Pink House, mögelimpregnerat, inregnat, nästan uppluckrat. Samtalen och arbetet. Min största ro i livet. Jag tar mig tillbaka till datorn och beställer. Quatar Airways i början av januari. Biljetterna är nyss släppta.

En så annorlunda atmosfär när jag travar uppför backen från stan, ryggsäcken på ena axeln. Massor med ensamma män som vill ta en till olika sevärdheter, vill visa en till ett guest house. Förra gången hade jag inte alls känslan av att vara på en turistort. Vänligt skakar jag männen av mig, en efter en. Jag går snabbt. Det tar på vaderna. En krök nu och in på stigen. Pink House ligger som en liten färja i grönskan. I trädgården står Shyama och skördar rampe. Lyser upp med sina fina vita tänder. Kommer mig till mötes.

”Nu ska du se! Nu är det fullt här! Då får du äntligen någon att tala med.” Jag får ett mindre rum. I varje hörn hänger västerlänningar. Fortfarande inga vägguttag i rummen, förstås, men kring bordet sitter andra dygnets alla timmar. När jag hälsat på Lesley och Suresh ställer jag mig, kort och timid, med laptopen under armen.

Det blir en annan sorts semester. Det blir härliga vandringar i bergen i gryningen, fram till jättebuddhan. en dag. Det blir tandtemplet, Queens, till och med affärer med antika smycken och något biståndssubventionerat ställe som säljer tofu i alla former. Men Pink House för mig kommer att vara det kompakta regnet, möglet nästan som tunna flagor i luften och – att vara ensam gäst.

(Utmaning: skriv om att boka.)

Stukad

– Jag älskar dig, säger du dämpat för du har mitt stora bröst i din mun.
Jag ler hult med utsidan men insidan är gjord av flortunna glaslameller och de dallrar hotande nära varandra. Jag vet.

Jag undrar vad ditt språk betyder. En annan dag säger du:
– Du betyder allt för mig.
Du säger att jag betyder allt för dig dagen efter att du skrivit en lång anteckning i din dagbok som handlar om att det är mycket sällan du inte äcklas av mig och att du skäms för mig i större sällskap.

Dagboken, din dagbok, var länge min bästa vän. Min bästa vän som kom med de bittraste frukterna. Nu har jag kollat vidare. I kvittoburken på arbetsbordet – ingenting. Det trodde jag inte heller. Mer förvånande var det att jag ingenting hittade i din jobbportfölj. Så tittade jag i brevstället bredvid telefonen. Där hittade jag en för- och emotlista, skriven med röd tuschpenna. Den handlar om mig. Tre punkter under ”för”: rolig, vacker naken, duktig på att laga mat. Listan under ”emot” är lång, mycket lång. Du har fått göra en liten ruta på ”för”-sidan med pilar mot ”emot” för att få plats på ena sidan av ett A4-ark.

Fiser... Snarkar... Trög... Klär sig illa... Olidlig när hon är full... Är ofta full... Vill inte ändra på mig...

Där slutar jag läsa. Det där är en gammal konflikt. Du vill ha en stark flickvän som vill ändra på dig. Jag vill vara en stark flickvän som inte ändrar på andra personer hur som helst.

Nyckeln sätts i låset. Vanemässigt smusslar jag undan listan i brevstället men vad gör det. Vad gör det om du ser. Vi ska inte vara tillsammans mer. Jag är fortfarande kär i dig – vad nu kärlek är – men jag vill inte vara med längre. Jag vill ut. Ropar välkomnande mot ytterdörren, går till datorn och börjar söka flyg hem. Jag har ingenting hemma, bara en lägenhet som är uthyrd i fyra månader till. Men jag har vänner. Vänner är viktigare än kärlekspartners. Och viktigast är något jag långsamt förlorat med dig. En soliditet. En resning. Jag minns det inte längre men jag vet.

(Utmaning: skriv om att snoka)

Med löksaft nerför hakan

Jag stod på teologiska intsitutionens trappa och alla sprang förbi. Jag var rädd för dem allihop. De var så radikala, så intelligenta. De kom inte från Ludvika. Man skulle tycka något i varje sekund. Det skulle vara feministiska närläsningar, historiematerialistiska utgångspunkter. Själv ville jag bara lära mig. Men vad jag egentligen gjorde, utan att jag alltid visste om det, var att skala på min lök. Lager efter lager, skala, skala. Löken var min tro. De yttre skalen var utanverken, det som inte hade med kärnan att göra. Och bilden med löken är litet dum, men visst orsakade det tårar att så ihärdigt slita i skalen där det gick.

Jag tror att många som gick på teologen med mig gjorde samma sak. Skalade på sin lök.

När läsåret var slut hade jag bara en liten, liten strut kvar, det innersta av löken. Då slog det mig, som det borde ha gjort förut under mitt sanningsprojekt med löken: en lök har ingen kärna. Skulle jag tordas ta bort de innersta skalen? Skulle det göra mig fri?

Vad som fanns kvar var riterna. Nattvarden. Och orden. De vackra orden som jag kunde tala mig till sömns med när jag var ledsen.

Glupskt åt jag upp den lilla struten, lökens innersta. Gnagde av den strax ovanför rotrosetten, som jag slängde i ett hörn.

Jag var fri. Det kändes likadant. Jag började beblanda mig med de andra. Även jag hade en position och blev accepterad, trots att jag mest kunde komma med uttalanden om mig själv: ”Jag har lämnat min tro. Den hade ingen kärna.”

Studenterna på Teologen verkade nu också mycket mindre intressanta än de varit förut. Jag bredde hellre ut en filt i Slottsparken och låg där och läste efter eget skön. Gärna Norrlands Akvavit av Torgny Lindgren, där det fanns många citat att skrocka åt: ”Han tänkte med sorg på alla dem som i framtiden inte skulle förunnas att vara avfällingar eftersom de aldrig ägt någon bekännelse, aldrig med hela sin själ trott på någonting. Vilken ohygglig tomhet! skulle han också säga. Vilken tröstlös ödslighet och förtvivlan! Vad skulle dessa människor komma att ställa till med, vilsna och handfallna i en farofylld värld där ingen förnekelsens och förkastelsens övertygelse skänkte dem vägledning och riktning och mål?”

(Utmaning: skriv om att skala)