Halvvägs ut i floden åtrade hon sig men strömmen hade redan fått tag i hennes långa kofta med stenar i fickorna. Makens stövlar bar vattenfyllda iväg med henne över botten, ut mot mittfåran, där inget fäste fanns. "Snart finns jag inte mer", tänkte hon sakligt. "Det var det här jag ville." Det fanns ingenstans att lämna igen biljetten, reklamera föreställningen, ingen möjlighet att dra sig ur. Efter tio månaders idétorka dök ett ord upp, embryot till en novell: "kamgarnskofta". Nu hade fötterna slagits undan under henne, fortfarande i de tunga gummistövlarna, som ömsom var under henne, ömsom ovanför. Som en bengalisk eld snurrade hon i strömfåran, gjorde allt för att hålla armarna intill kroppen. Det fick absolut inte se ut som om hon viftade. Som om hon ville det här livet något. Som om hon hade någonting med det att göra.
(Utmaning: skriv om att ångra sig)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Hualigen. Vill man verkligen ta livet av sig är det nog bäst att se till att ingen möjlighet till ånger finns. Sådana vattendrag har vi inte i Småland, här får det ske på annat sätt.
SvaraRaderaJag kommer att tänka på Virginia Woolf. Ångrade hon sej på samma sätt? Och ändå inte. Den bengaliska elden är en så vacker bild, och slutet (jag brukar hacka på dina slut men inte idag) - det slutgiltiga. Som om hon ville det här livet nånting. Så bra, så bra.
SvaraRaderaJag tycker ditt val av det ålderdomliga åtra känns lite konstigt. Men det är nog min obildning som gör att jag tycker ord som reklamera och idétorka känns moderna?
SvaraRaderaAtt gå i sjön är i alla fall inte modernt längre, men bristen på livsmod går genom alla tider.
Fick läsa texten två gånger.Ordet åtra hackade upp det lite.Gillade speciellt den näst sista meningen
SvaraRaderausch så bra skrivet. och den egendomliga fåfängan på slutet. vackert Marmoria!
SvaraRadera