På väg in mot nästa hållplats kastar jag rutinmässigt en blick i inre spegeln, för att se att de trafikanter som går mot dörrarna ska ha det bra. Jag använder inre spegeln mycket, och har den alltid vinklad så, att jag ska se hela bussen. Det innebär att trafikanterna också kan se mig när jag kör. Mina ögon fångas av två andra, bruna, som tycks penetrera glaset. Han tittar hastigt bort och jag ser en flygande svart hårman. Han är kort och mycket vacker, helt säkert latinamerikan med indianskt påbrå. Jag kan inte komma på var han klev på. Det var väl mycket folk.
Startar mjukt från hållplatsen och så fort vi är på rull igen smyger blicken snabbt tillbaka till spegeln. Där är han igen, tryggare med att se mig den här gången. Vi håller fast vid varandras blickar så gott som ända fram till Radiohuset. Jag måste göra utflykter med ögonen då och då till de yttre speglarna men bandet mellan oss finns kvar. Han släpper aldrig blicken. Jag får för mig att spegeln ska brännas sönder. Hjärtat klappar. Vid ändhållplatsen dröjer han sig kvar. Kommer fram till mig.
- Du, säger han.
- Ja, säger jag.
- Får jag följa med dig tillbaka?
(Utmaning: skriv om ett ögonkast)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
vilket ögonblick av ett ögonkast fantastisk herre gud min skapare de ögonblicket hade jag velat vara i
SvaraRaderaOvanlig vinkling av hur ett ögonkast kan vara o kännas. Spännande historia
SvaraRaderaÅ va söt den hä va, å så slutade den så underbart...fantastiskt skrivet, som alltid!
SvaraRaderaUndrar vad hon svarade...
SvaraRaderaBra! Vad blev svaret?
SvaraRaderaÅh, om jag kunde köra buss skulle jag vilja ha det så. ibland när man sitter på tunnelbanan och det är sådär mörkt att vagnen reflekteras i tunnelbanans fönster, så att man ser alla andra, då ibland möter man någons blick. oftast tittar någon ner men ändå. det är så fint det där, ögonkast.
SvaraRadera