En dag ska jag resa mig. En dag ska jag sjunga ut. Jag är modig, säkert modigare än de flesta. Men jag är inte dum. Jag har de andra att tänka på också. Mina olyckssystrar. De ska inte få lida för min dumdristighet. Så jag håller tyst här nere i gropen. Samlar oförrätter. Listar övergrepp. Bidar min tid. För en dag ska jag resa mig. Och då ska de få se. Då ska de säga: "Hon, som inte var något hot!" "Hon, som knappt märktes!" Kanske till och med: "Hon, den fegaste av de fega!" Och de ska ångra att de aldrig lät mig vara med när de skulle smida planer för att störta förtryckarna. Och de ska klappa om mig och säga att jag räddat dem allihop. Och vi ska hämtas upp ur gropen och få skåda ljuset. Den dag jag reser mig, den dag jag sjunger ut.
(Utmaning: skriv om att protestera)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Även jag var en av dem som bidade min tid. Genom skolan där jag tyst åsåg alla andras febrila försök att synas, och till sist när jag gått igenom två urtråkiga år på social linje med orättvisa lärare som kastade skit på dem som inte passade in och tryckte ner de inte tyckte om reste sig obetydliga, osynliga jag och blev en rytande tiger. Skrikande skällde jag ut vår lärare som under alla år tryckt ner mina två väninnor som liksom jag var skoltrött och flamsade runt i tillvaron.
SvaraRadera"Du är en stor jävla SKITSTÖVEL som särbehandlar dina elever vars föräldrar du känner, och inte ger någon chansen att lära sig något om du inte gillar personen. Du har lyckats förstöra viljan att lära på flera stycken elever. Du är en elak gammal bitter GUBBE!" sedan stegade jag väldigt nöjd ut från salen under de andras totala tystnad.
Efteråt kom han fram till mig och bad om ursäkt , men lade även till "Anitha, jag hade ingen aning om att du var så modig. Lycka till i livet." Sedan försökte han krama om mig, men jag ryggade tillbaka av avsky.
Mina vänner hyllade mina ord, och de andra sade ingenting.
Nåväl...DU har alltid så vackra bilder till dina texter. Har du fotograferat själv?
Ha en solig underbar dag!
Du har satt ord på något som jag tror passar in på många personer, mig själv inberäknat. Att vara författare tror jag också är ett sätt att protestera.
SvaraRaderaMin raktion blev:
SvaraRadera- Men för helvete, gör det nu, vänta inte. Tänk om inte tiden finns. Lev i dag, inte för imorgon. Det är ditt liv, är du stolt över det?
Jo, jag har också varit där, och missat många år. Trodde det skulle bli katastrof om jag vågade protestera, jag som inte accepterades. Men va lätt det var och när jag väl vågade ta plats och protestera så blev jag också respekterad.
Bara en klok, modig kvinna tänker och handlar så...så tänkte jag när jag läste texten.
SvaraRaderaDet är klokt att tänka först och protestera sedan. I alla fall för kvinnor som lätt får stämpeln att vara gnetiga och tjafsiga när de försöker säga ifrån.
SvaraRaderaStarka ord, som väcker protestkänslan inom mig: Bida din tid, men gör det inte för länge!
SvaraRaderahärlig text jag kan nästan känna kampen vill vara med er i er sak
SvaraRaderaBra historia och bra skrivet - vad annat?! Vilken lång kommentar fran raza....
SvaraRadera