Affären ligger inte alls undanskymt, om man ser noga efter. Den har stans bästa ingresspapper och Hahnemühle. Stora sjok som luktar lump. Långa, härliga fibrer. Idag vill jag ha dem klippta till a fyra. Tvåhundratio gånger tvåhundranittiosju. Han säger att a fyra inte går att mäta. Att det är en relation. Jag säger: "Det går visst att mäta. Det är tvåhundratio gånger tvåhundranittisju." Han tycks ignorera mig, stöter pappersbuntar jämna i kanten. Jag vet att det bara är gnabb. Hans ena arm slutar i en grårosa protes. "Du vill se hur jag använder pappsaxen när jag har den här", säger jag mig att han tänker. Så starkt tänker jag att han tänker det, att jag säger: "Nej, inte alls!" "Inte alls vaddå?" säger han. Mitt hjärta bankar uppe vid tinningarna. "Det är inte alls bara en relation", säger jag andlöst. "Men ge mig vad du vill, ge mig a fyra eller tvåhundratio gånger tvåhundranittiosju." Äntligen säger han: "Kom med mig här". Han har en fullt fungerande pappsax i butiken. I stället tar han mig genom trånga gångar mellan hyllor med papperstravar, förbi ett pentry som luktar surt av kaffe som fått stå hela dagen, till en skamfilad gammal sax. "Bättre i skäret", mumlar han. Där och då lägger jag ner honom på rygg. På pappsaxen. Jag tar ifrån honom pappersbunten han fortfarande bär framför sig som en obscent konvex sköld.
Efteråt blåser jag liv i pappersbunten, vecklar ut en liten skrynkla på det yttersta arket, kollar fiberriktningen och skär upp i tvåhundratio gånger tvåhundranittiosju millimeter. "Ska det vara så svårt?" frågar jag retoriskt. Han kysser mig med snigelliknande tunga. Silikonhanden mot min kind känns som aluminium.
(Utmaning: skriv om en smekning)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Snygg och skruvat. Oväntad vändning.
SvaraRaderaTack för kommentaren på mitt inlägg igår.
Ja du är otrolig...
SvaraRaderaJag fattar inte alls. Har nu läst tre gånger och får inte ihop det. Snälla förklara. Som en rolig historia som andra skrattar åt och själv står man med frågetecknet i ansiktet.
SvaraRaderaÄr jag för nyvaken kanske?
Vilken oväntad vändning!
SvaraRaderaSnyggt skrivet!
Jag gillar det mystiska som inte är utsrivet. Man får tolka det som man önskar beroende på humör.
SvaraRaderaTack för förklaringen. Jag märkte nu att jag (med mina lässvårigheter) läst: "Hans ena arm slutar i en grårosa protest." Inte protes. Trots tre gångers läsning så läste jag aldrig rätt. Så då kanske du förstår att jag inte fattade något (visst fattade jag affären köpet och förföringen). Men svårigneten att klippa till, att vilja se hur han använde saxen, att behöva en vassare och att hon tog tag i det + naturligt vis silikonhanden. Mycket kan förändras med ett ord. Jag känner mig rätt generad men hoppas inte du tog illa vid dig vid min fråga, jag vill ju förstå :-)
SvaraRaderaJag känner hur det luktar i den där butiken, med bara ett par ord målar du upp bilden klar och tydlig. Meningen "Så starkt tänker jag att han tänker det, att jag säger", fick jag läsa ett par gånger innan jag fick ihop det.
SvaraRaderaBra och så tydliga beskrivningar så man känner sig som att vara i butiken. Hur kommer du så nära allting i ditt skrivande? Blir överraskad hela tiden, var får du allt i från?
SvaraRaderaDu har en kärv, äkta ton i ditt skrivande, men blandat med humör och oväntade vändningar, inte illa.
SvaraRaderaHej! jo du har rätt det herrgårds gula tar upp mycket tid och tankarna som förut skrev ner tänks i målardragen. Tack för dina ord och din uppmuntran de värmde min nu snart herrgårdsgula kropp. kände att jag var tvungen att få lite marmoria text av andra dofter och färger.
SvaraRadera