Utmaning 231 - Ludna gläntan

När Äska-Per tar vitlav i prydliga buketter och sätter dem som frejdiga strutar i sina öron, kallar folket honom galen och går i vida omvägar kring honom, utom Backes Jon, som tar honom åt sidan och undrar var han funnit sådan präktig mossa.
- Det är inte mossa, det är lav, säger Per.
- Mossa eller lav, var finns den? frågar Jon.
Och Per tar honom till sin hemliga glänta i granskogen, som är gråluden som morfars bröst.
- Nej, ta inte allt på samma ställe! manar Per. Ta en bukett här och där, då syns det inte.

Han plockar, Jon. Han plockar mycket men han sätter inte lav i öronen. Nej, han bär hem laven som ett hemligt moln på sina händer och försvinner in i boningshuset. Per ser med förväntan på dörren, förväntan som övergår i besvikelse, för inte kommer Jon ut med lav i öronen. När han stått där så länge, att han känner sig dum, går Per hem och tvättar öronen, som kliar, och fuktar laven noga innan han stoppar in den igen.

Det är Elina, Pers präktiga maka, som kommer hem med nyheten i form av en ljusstake, skickligt snidad av Jons hand; som en liten kista med fyra ljus och full av vitlav, dekorerad med rönnbär.
- Se, så grant! säger hon och lyser. Den ska vi ha i advent.
- Men brandfaran...
Fast Elina går redan trallande utom hörhåll i köket. I alla fall hör han inte om hon svarar. Laven dämpar.

Nästa dag möter han Jon.
- Två dussin stakar har jag sålt, skryter han. Ja, Elina fick pruta på sin, för gläntans skull. Ska du inte ta ut tofsarna nu, och vara som en människa?
Nej, Per vet vad han ska göra. Han tar adjö av Jon och springer till skogs. Flåsande kommer han fram till ludna gläntan, som inte är luden mer, utan rakad. Han lutar sig mot en gran och gråter, sliter lavtofsarna ur öronen. När han dryper hemåt har skymningen fallit och han är en böjd man.
- Så vart han då äntligt vanlig, sa folket.

(Utmaning: skriv om att skapa en trend)