Utmaning 235 - I storbandet

Det var tufft att spela trombon. Hon hade alltid önskat det. Det gick bra, tyckte läraren. Efter ett år fick hon vara med i storbandet.

Det hade kanske gått bra när hon fått spela melodier och kunnat höra sig själv. Att spela tredje trombon i storbandet var att komma med en ton här, en där, ofta med ett glissando. Sånt som låter så coolt när tromboner gör. Men inte när man knappt känner takten och inte har en aning om det ska komma ut ett f eller ett b. Öva hemma? Oöverstigligt. Så många toner. Så mycket takt.

Hon hade kunnat lämna in. Säga att det var för mycket. I stället satt hon svettig och röd på repetitionerna och kände att alla tyckte att hon förstörde allt. Andra trombonen, Linda Rapp, var musik rakt igenom och mycket vänlig. Rytmiskt kunde hon oftast följa Linda. Då var det bara att få ut rätt ton som var problemet. Och det var ett stort problem.

Vid ett tillfälle hade hon suttit och svettats extra mycket. Hennes noter såg inte alls likadana ut som Lindas och hon fick det inte att stämma. Inte på något sätt. Till slut övergick hon till att spela lufttrombon. Det var bättre än att sitta i dykarklocka och spela en egen låt. O, om universum kunde uppsluka henne!

"Nej, det där gick inte så bra", sa Sven Blommé. "Vi lägger undan den och tar den på slutet igen."

Skönt. På nästa låt spelade hon som en gud. Jämförelsevis. Som en mycket liten halvgud eller i alla fall en nymf. Bara skräcken kvar inför att ta kaoslåten en gång till. Draget var alldeles grisigt av hennes svett.

Och slutet av repetitionen kom. Noterna skulle fram till kaoslåten. Hon famlade i röran av papper. Hade redan tappat alltihop i golvet en gång. Inte nog med att hon var sämst, hon var fumlig också. När hon fick fram noterna, såg hon på en gång vad hon missat: längst upp till vänster stod det "första trumpet". Lättnad och skam. Hon försökte vara käck när hon lutade sig bakåt mot Håkan Forsberg och sa, som om det vore en liten grej: "Du jag har visst din not. Den måste ha fallit på golvet...". Håkan fick ett besynnerligt ansiktsuttryck, sa: "Har du suttit och spelat efter de här?". Försökte fortfarande vara käck: "Ja, jag tyckte det stämde litet illa." Utan ett ord tog han tillbaka noterna. Surmulet lämnade han tillbaka lånenoten till Sven. Väste sen till Anders, andra trumpeten: "Stämde illa! Trumpet och trombon är ju för fan..." Hon hörde inte mer.

Det gick nästan lika illa för henne vid andra genomspelningen, fast hon hade rätt noter. Nesan var för stor. Hon ringde sig sjuk till storbandet nästa gång. Först ett par månader senare lämnade hon in mappen med noter. Personligen till Sven Blommé i hans hem. Terminen var redan över. Han sa ingenting.

Vad hon velat säga till Håkan Forsberg var att trombon och trumpet visserligen är stämda i b men att trombonnoter skrivs i c och dessutom i basklav. Och då hade han förstås sagt: "Märkte du inte att du spelade efter g-klavsnoter, din idiot?" Kanske utan att tillägga "din idiot", vilket nästan vore värre.

(Utmaning: skriv om att prestera)