Utmaning 223 - En beundransvärd person

Var gång det lilla barnet blev sjukt, bad modern en bön om att själv få bära sjukdomen. Det kanske var det som gjorde att sjukdomarna vällde över henne med korta mellanrum. Inte barnets småförkylningar, utan sjukdomar med namn som blommor: irit, ischias, epilepsi. Hon fick gå en halvtimme tidigare på morgnarna för att få med sig ischiasbenet. Ville helst lägga sig i diket. Sen gick hon och stod hela dagen på jobbet, tog sig snabbt hem och donade hemma. Att hon var stoisk var en sak, men att hon var så glad!

Vid fyrtio kom dråpslaget, det som skulle komma att handikappa henne mest. Pelvospondyliten. Vittrande leder, ständig värk. Hon började träna i varmbassäng och stelnade rak. Diabetes slog till som en biverkan på medicinen. Sträng diet i femton år och en dag var diabetesen borta. På äldre dagar kom trombocytosen. En form av blodcancer. "Men den kommer nog inte att förkorta livet på dig", sa läkaren. "Däremot innebär den ständiga provtagningar och medicinering med cellgift".

Barnet var inte längre barn. Det hade växt upp parallellt med denna sjukdomshistoria, vant sig vid att ingenting tog på mamma. Mamma var alltid sjukast och klagade alltid minst. Mamma hade mer energi än resten av familjen tillsammans. Mamma var en slagpåse för ödet. Det enda mamma fortfarande hade svårt att klara, var att det vuxna barnet blev sjukt.

Det är min riktiga mamma jag skriver om. Jag beundrar henne oerhört men hon är ingen lätt förebild att ha. Ibland är jag arg på henne för att hon är så övermänsklig. Ofta undrar jag vad hon är gjord av. Hon växte upp invid en träimpregneringsfirma. Kan hon vara impregnerad med kreosot? Är det det som ger sjukdomarna likväl som förmågan att bära dem?

Ni skulle se henne nu, vid 74. Äkta kastanjebrunt hår, bara något grått hårstrå här och där. Pigg och tuff och mer avspänd än någonsin tillförne. Att vara pensionär passar henne gott. Alltid på språng i sin älskade bil - "den är min rollator", säger hon. Ständigt redo att intressera sig för nya saker. Hon har ondare och ondare i kroppen. I höst ska hon göra en stor fotoperation. Oroar sig litet för att inte kunna gå efteråt. Igår var hon ute och plockade skogshallon. Hon borde inte kunna det men hon kan det. Det är nog kreosoten.

(Utmaning: skriv om en beundransvärd person)