Utmaning 239 - Presentfloden

Kurvan är i nedåtgående. Jag börjar sluta tycka att det är så roligt att hon kommer med presenter. Det är inte lika spännande längre med de fantasifullt inslagna gåvorna från avsides belägna loppmarknader, med filmerna från DVD-shopar för en publik med kräsen smak.

För tre månader sedan slog jag ut med armarna och sa: "Hon är den enda kvinna någonsin som uppvaktat mig!"Ibland bröts till och med min röst. I allmänhet är det bara jag som blir rörd över min egen utsatthet. Ytterligare en orsak att bli rörd.

Hon är den enda kvinna någonsin som uppvaktat mig och jag är less. Less på hennes ordlösa böner om bekräftelse, på hennes presenter, på henne. En partner ska vara någon som man slappnar av tillsammans med, inte någon som är spänd som en fjäder för att kunna uppsnappa ens ohörbart formulerade behov och tillfredsställa dem. Kom tillbaka, alla egotrippade flickvänner utan altruistiska behov. Allt är förlåtet. Ligga på sängen en söndagseftermiddag och bråka om vem som ska hämta pizza - det är kärlek, det.

Hennes konversation, som till en början var riktigt spirituell - jag var förstås handlöst förälskad -har urartat till en intrikat semantisk väv, vars enda syfte verkar vara att exponera de gåvor jag inte varit tillräckligt tacksam för. "Klackringar behöver man inte spara till särskilda tillfällen, utan de går utmärkt att använda i vardagslag." "Det var synd att visitkortsfodralet i silver var litet skevt, men jag är säker på att Åke kan knacka ut det för en billig penning - det fixar jag med honom."

Prylar. Allt handlar om prylar. För mitt inre har varje sak hon gett mig blivit en försåtlig spets på ett gjutjärnsstaket gömt i en häck. Det är något ytterligt primitivt över hur hon lyckas penetrera mig med dem.

Jag vill inte ha mer spetsar i min kropp. Jag vill ha den ultimata flickvännen, hon som förhåller sig hälsosamt negligerande till mina behov.

(Utmaning: skriv om att uppvakta)