Jag minns inte min första watalappam och inte min sista men jag minns den du bjöd mig på kvällen före den dag i maj när jag var tvungen att lämna ön för gott. Vi satt i mörkret på din veranda, eldflugorna lyste oss och frangipanin doftade.
- Jag förmodar att du snart kommer tillbaka, sa du.
Jag satt tyst och log för att behålla tårarna. Kriget var just då avlägset, ingen anledning att låta det överskugga min privata sorg. Vad är trehundratusen i flyktingläger mot min djupa törst? Mot min åtrå, som gjorde att blicken hängde fast vid dina späda händer, när du skar den bruna puddingen med sina perfekta avlånga bubblor?
Moskiterna svirrade. Vi talade om Indiens ultimatum och om Tarahapakses kommande färd till Vavuniya. Det var en sådan kväll, som fick mig att tro att mitt liv var uppbyggt för att kulminera just vid denna punkt. Andlösheten och bitterheten över att det ändå fortsätter. Över att tiden vill blanda bort korten, få mig att tro att denna kväll bara var en av många i en dammig kalender.
Du lade för mig en ordentlig bit av efterrätten.
- Nu får du önska något.
Jag blundade, tog en tugga och den milda smaken krossade gommen på mig. Watalappam är allt. Watalappam smakar bara watalappam. Inte kanel, inte nejlikor, inte muskot, inte jaggery, inte allt i kombination, bara watalappam. Äntligen fick tårarna falla.
- Vi ska klara det, sa du tröstande. Om en månad är det nya läkarteamet på plats...
Jag harklade mig, log och sa:
- Jag misstror det inte ett ögonblick. Och vi ska se till att ni får pengar utan att de får veta att det är från oss.
Tog en tugga till.
- Din watalappam!
- Kryddorna kommer från min mammas gård.
(Utmaning: skriv om en smak)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
äntligen hittar jag min historia hos dig igen du skriver det så bra så att jag nästan kan känna smaken av efterätten och höra myggorna du är fantastisk
SvaraRaderaDen privata sorgen i förhållande till de stora katastroferna. De kan inte jämföras, ändå gör vi oftast det.
SvaraRaderaJag fick en klump i halsen, när jag andäktigt läser din text för en andra gång. Jag känner, jag är där...
SvaraRaderaJag trodde jag visste allt om efträtter, har aldrig hörttalas om den, måste nog googla lite ;-)
SvaraRaderaSri Lanka, visst? Har för mej att jag läst nåt av Ondaatje om watalappam. Vemodigt, hur den milda smaken krossar.
SvaraRaderaÅterigen vill jag peta bort den sista meningen. Jag tror att du har en tanke med den, men jag tycker den tar bort stämningen i stycket ovan, med skildringen av hur w har en egen smak. Att det blir platt.
Cheers/Roddick
Vedmodigt...jag avskyr avsked och farväl, även so long känns jobbigt för mig. Kände också att jag befann mig på Sri Lanka, inte för att jag varit där själv...ännu. Har en väninna som är därifrån.
SvaraRaderaOch dom späda händerna som skär upp puddingen med dess perfekta bubblor. Slutet bättre nu. Du vann ändå matchen R, en mindre väl slagen boll är bara en bland alla andra;-)
SvaraRaderaVackert och vemodigt och en massa uttryck som kräver en längre berättelse för att smälta. Skulle verkligen vilja vandra med någon av dina texter i ett par hundra sidor och skulle med all säkerhet känna en oändlig tomhet när jag kom till slutet.
SvaraRaderaJag blir nyfiken på hur den "milda smaken krossar gommen"?? Har själv lite svårt för väldigt kryddstarka saker och kan då förstå hur gommen kan gå itu men den milda.....
SvaraRaderaGillar blandningen av det vardagliga med kakan kontra den stora frågan kring krigssituationen.
Blir så mänskligt!
Jag känner smaken och doften av watalappan, jag ser handen som serverar den och jag hör moskiterna! Jag skulle vilja lägga mig i ert samtal! Jättefin är texten!
SvaraRadera