Ingen, allraminst hon själv, visste varför hon var så rättfram. "När Althea är med, kommer sanningen fram", sa de. Hon hade frågat Stan om han var rädd för att dö. Stan, som bar med sig listor på människor som stöttade honom i kampen mot cancern. "Ja", sa han. Och han dog några månader senare. Hon fanns med på hans lista.
De hade suttit allihopa i Marks soffa och druckit gin och tonic. Hon hade frågat det enda som intresserade henne. En andtäppa hade kommit över de andra tills Stan svarade. Phil hade sagt, att det skulle till en Althea för att... De trodde att det var för att hon var svensk.
Nej, hon var inte bara svensk. Hon hade dessutom ett sökarljus för var sanningen hukade sig i snåren.
Hon mindes vad hon läst en gång: att det ungerska ordet för nyfiken, ljubopiten, betydde "fråga av kärlek".
Hur skulle hon kunna veta, att hennes rättframma frågor skapade en tystnad omkring henne själv? Den frågande - det var hennes roll. Att axla den var att frånhända sig möjligheten att själv bli invaderad med de svåra frågorna. Så blev hon lämnad med sina livslögner.
(Utmaning: skriv om att ställa obekväma frågor)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
waow... det hör lockade hade varit spännande att träffa denna sanningssökande Althea, tragiskt nog för att jag känner lite igen mig. kanske saknade hon som jag eftertankar i innan spelet, det finns ju vi som har eftertankar i konsekvenser.......
SvaraRaderaDin text var spännande och lockande den väckte mina sinnen.....
Själv tycker jag att lite ädelost i svampstuvningen är höjden av cuisine. Där ser man.
SvaraRaderaFin text, lite tamt på slutet bara.
Livet hade nog i sista änden blivit enklare om fler vågade ställa de svåra frågorna. När far var sjuk frågade alla mor hur det var med honom, när han dog tog många omvägar för att slippa fråga. Bra text som vanligt och ytterligare ett nytt ord till min marmoriaordlista.
SvaraRaderaSjuk! Och skriver så bra ändå;-)Nä, gymnasieuppsats var det inte. Och jag borde utvecklat, för det kändes som om du tappade sugen på slutet, som om det kom för fort. Som om det i den sista meningen låg en skatt. Och sen punkt, ba. Man lackar ju, ba.
SvaraRaderaKrya på dej sköna böna!
Den ständiga rädslan för att fråga.
SvaraRaderaJag är rättfram och har fått lida för det, men i längden tror jag man tjänar på att gå rakt på.
Frågade hon därför att hon var rädd för andras frågor eller var det för att hon hade ett sökarljus för sanningen.
SvaraRaderaHursom, bra text!
Ja, som vanligt bra text trots febersjuk författare. Är själv en överlevare och fick också den frågan när det var aktuellet så att säga...uppskattade och uppskattar min "rätt-på-vän", som vågar ställa dom svåra frågorna....
SvaraRaderaSjälv tycker jag det är ok att ställa de obekväma frågorna om man bara är beredd att höra svaren och ta den reaktion motparten ger.
SvaraRaderaHur får du till det?! Men början var kanon slutet bara bra ;-), men det har inget med skrivandet utan mer med innehållet
SvaraRadera