Heta dagar i Rio de Janeiro. När vi gnott ihop tillräckligt, samlas vi under bron till Niterói med en nyköpt flaska. Delar systerligt upp thinnern i våra pet-flaskor. Så trasorna. Doften som ett brännande skjul över oss, sövande, retligt. Pe-pe är bara sju och dyrbar på marknaden. Hon tuppar av. Ana, som är hennes ängel, hämtar kvickt vatten. Vi skrattar när det pärlar över Pe-pes kinder. Vi vet vårt värde. Jag, som är äldst, är värd 20 real. 40 om de vill ha det kinky.
Vi kallar oss systrar. Gemenskap känner vi när vi sitter i varsin värld med en trasa i skuggan under ett brofäste. Maria ler mot mig. Ett slappt leende. Vi är här och ändå inte. Det var längesedan nu jag såg vackra stjärnor. Jag vet inte vad som händer inom de andra. Ruset är en otrogen vän. När man är fast, tar det inte lika bra längre men man behöver det desto mer. Man är så gapig när man inte får boff.
När vi blir stora ska vi vara någon annanstans. I Rio förstås, men i ett annat Rio. Alla utom Ana. Hon ska ha en stor bondgård med många djur, hon. Ana är tokig i djur och småbarn. Det är därför hon har hand om Pe-pe.
Jag tror att Ana är på sin bondgård nu. Hon sitter lutad mot betongpelaren och beskådar sin egendom. Själv vet jag var jag är. Jag är i ett högt, högt hus och har en fin klänning i lamé. Här kostar kvinnorna minst 300. Jag behöver inte lägga upp mig själv längre.
(Utmaning: skriv om något flyktigt)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Doften som ett brännande skjul. En sorglig, verklig text. Som gör mej arg. Och ledsen. Och det är bra. Det sakliga. Är värd 20, eller 40. Bara sista meningen som skär lite fel. Är det uttrycket "gno" kanske?
SvaraRaderadet här gillade jag du skriver om min eld i mina tankar just sådana människoöde som jag brinner för att hjälpa gillar ruset som en otrogen vän
SvaraRaderaSåja, såja, lille Roger. Lägga upp sej är bättre än gno, kanske prova med att ta bort meningen helt och låta mina kvinnor kosta minst 300.
SvaraRaderaFan, vilken konstig grej att skriva.
Andy
Å, jag menade bara att jag tyckte det var konstigt att skriva som i mitt inlägg - alltså "låta mina kvinnor kosta" - inte att du skrev konstigt. Eller hur blev det nu?
SvaraRaderaDen lilla människans obetydliga tid på jorden, men du gör dem synliga på ett fantastiskt sätt. Deras drömmar blir mina och jag hoppas de får bli verklighet.
SvaraRaderaDen här texten berör mig och jag blir illa till mods.
SvaraRaderaJag tolkar sista stycket som att hon har avancerat och numera inte är en "arbetande flicka" längre, men ändå kvar inom samma bransch...men det är ju mina tolkningar av dina text.
Idag tog du oss till Rio. En av världens vackraste städer, med den absolut häftigaste karnevalen som finns. Men du beskriver varken det vackra eller någon karneval, utan den krassa, nakna verkligheten under stadens broar. Skakande bra berättelse.
SvaraRaderaDen här texten framkallade faktiskt tårar på mig. så vansinnigt sorglig, och samtidigt verklig.
SvaraRadera