Sidor

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?
Köp boken! Klicka på bilden!

onsdag 25 november 2015

Ung och stolt

ung och stolt juvensis et magnificus sjunger Eva Dahlgren och vi far genom natten ford transit delar tuggummi i långa strängar växelspaken kladdig av våra misslyckade försök att hålla den klibbiga tråden vid liv juvensis et magnificus du får inte säga nånting nu du får inte säga att det är som en navelsträng det förstör allt det förstör allt som du pratar vi ser ut som lady och lufsen när mötande bilars lyktor lyser upp styrhytten juvensis et magnificus och vi är ute på ett uppdrag men det spelar ingen roll vilket uppdrag det är bara vi slipper sitta utan syfte i den sega natten ja natten är seg som tuggummi och vi är dåliga på det vi gör men det märks inte i natt du kör som de kör i filmer ibland liksom vickar på ratten fram och tillbaka hela tiden du gör så jämt en gång försökte du öppna det där där luftfiltret sitter med en bordskniv för vi har ingen verktygslåda juvensis et magnificus vi har ingen verktygslåda och alla tycker att det är ditt fel för du är kille du är kille och jag är kreativ och det är lite mobbningsstämning mot dig för att du är udda kanske och inte har någon sångröst det skulle vara en med sångröst egentligen men vi hittade bara dig och jag skäms för oss hela tiden på turnén skäms jag för oss så mycket så att jag inte är kreativ längre och jag är inte snäll mot dig det är jag inte juvensis et magnificus nej nu sjunger hon titta på mig strålkastare lyser upp oss lady och lufsen på kamikazeuppdrag nån dag säger någon hur dåliga vi är och då kommer jag att dö måtte det bli snart. Dö.

(Utmaning: ”Stolt”)

tisdag 24 november 2015

Lisa

”Det var ju normalt att någon kom.” (näst sista meningen på sidan 38 i Hundra år av ensamhet av Gabriel García Marquez)

Jag smeker över Lisas ådriga, brunfläckiga händer. Naglarna är korta, trubbiga. Det är mitt verk. Hon kan bli aggressiv och manikyreras varje torsdag. Det är första gången jag gjort det och någonstans i kroppen finns en upplöst klump. Lättnad. Lisa frammanar allt från respekt till skräck. Själv har jag känt mig dragen till hennes kärvhet ända sedan jag kom för fyra dagar sedan.
– Hur har du det? frågar jag, kanske henne, kanske mig själv.
Hon vrider huvudet mot mig och det vita borstiga håret vippar. Ögonen är bara pupill.
– Det är helt klart annorlunda mot förr.
Hon håvar in händerna, tar kommandot över dem.
– Det var ju normalt att någon kom. Syjuntor. Kafferep, Middagsbjudningar. Och vanliga visiter, förstås. Visitkort med vikta hörn. Förlovade par. Ensamma herrar. Det var så...
Hon tystnar, ser ner på de plockande fingrarna.
– Linneskåp att hålla reda på. Galltvål och såpa. Stenmangeln i källaren. Damast som bara blev vackrare med åren. Ja, man var drottning i sitt eget rike... för tjänstefolk hade man ju inte råd att ha.
Ögonens svärta, med avglans, som riktigt gamla mynt. Graciöst höjer hon händerna, formar en krona på hjässan.
– Drottning i sitt eget rike!
– Saknar du den tiden? försöker jag avrunda.
Det är dags för mig att gå. Jag tror att hon känner det. Händerna faller livlöst, och hon låter inte övertygad när hon säger:
– En gång drottning, alltid drottning.
Jag ler, borstar naglarna från tidningen och tar noga reda på nagelklipparen.
– Så ska det låta, Lisa. Vi ses i morgon.

Jag låser ut mig, klär om och cyklar tankfull in mot stan. Det är 80-tal och mentalsjukhusen ska tömmas men Lisa på psykiatrisk geriatrisk avdelning är väl för gammal för att komma någonstans. Jag är rörd över hennes erfarenheter... Rörd över att hon delat med sig... Rörd. Jag är rörd och berörd av de här gamlingarna, även sedan Karin, avdelningsföreståndaren, dagen därpå förklarar för mig att Lisa hittat på allt. Hon var nitton när hon kom in efter ett sent missfall 1933. Lika gammal som jag är nu.
– Det är inte alltid bra för dem att prata så mycket, säger hon uppfordrande.
– OK.
Modfälld går jag och hjälper till vid matvagnen. Lisa sitter i lilla matsalen. Våra ögon möts över en rosa bricka. Hennes fortfarande bottenlösa men liksom muntra när hon ser mig och jag får åter kraft. Småprata litet kan man alltid. Karin behöver inget veta. Och inget behöver vara särskilt sant.

(Utmaning: ”Ta en bok. Välj en slumpmässig sida i början av boken. Skriv en text baserad på näst sista meningen på sidan. ”)

torsdag 19 november 2015

Nunnekör

Jag minns hur ni stod som en medeltida kör – snörpta nunneansikten – och mässade er förtret och era dubier. Jag var oförstående. Han hade ju alltid fascinerat mig. Och du, Angelica, sa ”Fascinerat? Dig? Han?” Små tuppar i diskanten långt ovanför mumlet från er andra; tre ettriga frågor som inte var värdiga något svar.

Ja, jag tillmätte ofta det betydelse som ratades av andra. Inte bara betydelse – tjuskraft. Inte bara tjuskraft – oemotståndlighet.

”Han är femton år äldre!!!” sa du, Patricia, med eftertryck på varje stavelse och hymnen, er hymn, fick plötsligt rytm.

Som om det bestämde allt. Men han var narig på skinkorna, det måste jag tillstå.

Djärvast var du, Marguerite. Du bara stod där och skakade på huvudet och er sång blev ett stilla sus.

Jag blev beklämd över er åsikt att när jag nu för en gångs skull blivit bedårad så hade jag... bedragit mig. Hårdnackat höll jag fast vid honom, även – ja, allra helst – när jag uppdagat att han hade nagelsvamp.

Och jag blev tjugotre och tjugofyra. Ni blev vana vid att komma på middag. Han var en hygglig kock. Du, Angelica, kunde förlora dig i samtal med honom om Liverpools öden efter att Kevin Keegan försvunnit och om PSG:s utvecklingspotential medan du, Patricia, fick massage. Men jag hade aldrig glömt era ord.

Och dagen kom, idag, när kören återsamlades. Sjutton månader har gått och jag kallade er till tjejträff. ”Ni hade rätt,” sa jag över biljardbordet. ”Vaddå 'rätt'?” sa ni i stämmor. ”Jag har gjort slut!” sa jag belåtet, färdig att slicka mitt beröm. Men ni gnölade och larmade, tog er ton. Jag var orättvis och korttänkt, ja, dum rentav, såg inte hans storhet. ”Mig har han då alltid fascinerat!” sa du, Marguerite, stjärnstrålande. ”Ja mig med!” sa du, Patricia, och du, Angelica, höll med. Jag stötte en fulländad stöt och sänkte nian i miljön. Sen gick jag.

Nu står jag här, på trottoaren utanför Biljardpalatset på Tynningegatan, och undrar vad jag ska tänka och tro. Inte om honom. Inte om er. Om människan. Mig har hon alltid fascinerat. 

(Utmaning: "Fascinerat") 

måndag 9 november 2015

Maktlöshet

Readymade today:

"I det fallet är du besynnerlig,
du danar oss på ett alldeles särskilt vis,
stora oppå oss eller tjurskalliga
eller vad som helst,
och sedan förbrukar du liven våra
till att underrätta oss om
att just sådana ska vi icke vara,
int ska vi vara
oppå just det särskilda vis
som du har skapat oss."
                      Torgny Lindgren
               Ormens väg på hälleberget


fredag 6 november 2015

Appfinnare för en natt

Idag går det långsamt för Sofie. Hon knastrar sig fram uppför gången till huset ett tungt steg i taget. Ryggan far inte med en snärtig smäll in i hörnet i hallen utan landar tyst vid hennes fötter, där hon står och biter i en test av det långa håret. Hon har en ny läxa till i morgon, hon ska säga vad hon vill uppfinna, för de har pratat om Edison som uppfann glödlampan och massor med andra saker (fast Victor säger att Edison bara kom-mer-si-a-li-se-rade glödlapan. När Victor säger det tittar magistern upp i taket. Han gillar inte att Victor läser så mycket. Men han måste säga att det är bra, för lärare ska säga så.)
– Tänk utanför boxen nu! hade magistern sagt och gjort Sofie ännu mer förbryllad.
Uppfinna glödlampor är väl inte att tänka på. Det finns så många redan. Allt bra som behövs finns ju redan. Elvispen och Barbie och tvättmaskinen. Pappa har berättat hur de förfrös när de tvättade i vakar på vintern förr-i-tiden. Och elvispen är bra för födelsedagstårtor och hur skulle man kunna leka instängda-prinsessor-som-räddas-av-Ken utan Barbie? Tankfull som en professor sätter hon sig med kritor och papper. Och kommer på något!

– Jag är inte uppfinnare, jag är appfinnare! säger hon triumferande till magistern dagen därpå.
Nu är hon inte långsam längre, det går så fort att magistern måste stoppa henne och be henne ta det från början.
– Vad ska du göra för app, då? frågar magistern när han börjar greppa vad hon säger.
– En pappapp.
– En app av papp?
– En app för pappor, fattar du väl. Som gör att de går igenom besiktningen och inte har handsvett när de ska på dejt och kommer ihåg tvättiden och... sånt.
Hon tystnar. Det som var så stort igår kväll, så finurligt och viktigt att hon inte hade berättat om det för pappa ens, för hon trodde ett tag att hon faktiskt skulle kunna göra den här appen och göra honom glad, känns nu barnsligt.
Hon tittar sig hastigt omkring. Det är inte så många som har kommit in i klassrummet än.
– Berätta det inte för de andra, ber hon tyst. Jag kom inte på något, det var det jag ville säga.
Och de få stegen ner till hennes bänk är alldeles som att gå i lera på våren och hon böjer ansiktet djupt för att skydda det från de andras ögon.

(Utmaning: ”Uppfinna”)

torsdag 5 november 2015

Den vår de svage kallar höst

När vi kommer fram till Öland blir vi lite, lite tokgalna. Vi drar ut solstolarna på de drivor av löv vi skulle räfsa bort, tar fram dunjackor och termosar och böcker och lägger oss tillrätta. Vinden biter litet i kinderna, fingrarna vilar skyddade i syntetvantar som följde med våra telefoner. Vi kan bläddra.
– Löv till läkedom, svarar du min outtalade fråga.
Jag tänker efter.
– Den skrev han väl när han konverterat till judendomen?
– Kanske. Huvudpersonen är i Jerusalem här i andra delen av boken.
– Äh, jag vet inte egentligen. Det är en gammal bok. Åttital?
– Ja... Jo... Det här är en nyutgåva.
– Ojdå! Känns den aktuell?
– Vet inte. Högtravande teknikdysfori.
– Låter muntert.
– Även vi tråkiga måste ju få ha våra böcker. Och du? Björnbusarna kommer igen?
– Nästan. The Golden Notebook.
– Snacka om gamla böcker.
– Och tråkiga! Den är lika tjattrig som vi.
– Det är kanske därför vi läser så mycket? För att vi pratar medan vi håller på, så att vi inte tänker på hur tråkiga böcker vi egentligen läser.
– Undrar om Nobelkommittén gör likadant?
– I så fall kanske vi borde anmäla oss.

Sista timmen på söndagseftermiddagen sätter vi fart, med avlopp och vatten och löv till navelhöjd. Vi hinner allt vi tänkt ägna helgen åt, men slarvigt. Solen en blekgul strimma utefter horisonten när vi startar vår gamla Yaris. Tandklatter och full värme på. Benmärgen har inte tinat på någon av oss.
– Det här var väl verkligen den vår...
– … de svage kallar höst!
– Ja, han fick också Nobelpriset.
– Och satt i Svenska Akademien!
– Ytterligare en anledning att anmäla oss.

(Utmaning: ”Löv”)

onsdag 4 november 2015

SOS

Vid förtäring, ge omedelbart dryck. (Mening från Till vår ära av Alejandro Leiva Wenger)

Nån gång på fyrtiotalet, eller kanske det tidiga femtiotalet, inföll den så kallade SOS-tiden. Nu menar jag inte sångaren Sven-Olof Sandberg, trots att han också kallades SOS och var mycket populär vid samma tid. Nej, i det här avseendet står SOS för Smör, Ost och Sill, som på små assietter for in och ut genom restaurangkökens svängdörrar. Ja, många hävdade att det var samma assietter med samma mat som var i omlopp hela tiden, eftersom de aldrig rördes av gästerna. Smör, ost och sill var det minsta i matväg som man kunde beställa, nämligen, och mat måste man beställa för att få ta in en snaps. Allt detta vet jag för att jag slukade gamla samlingar med texter av Olle Carle (kåsören Cello) som barn. De hette saker som Några stycken i någras tycken och Varför blommar inte hembiträdet? och lärde mig misogyni och ordvitsar. Om det syns i mina skriverier såhär fyrtio år senare vet jag inte men ingen skugga över Cello om jag fått något i ovanstående kulturhistoriska ögonblicksbild om bakfoten.

(Utmaning: ” Ta en bok. Slå upp en slumpmässig sida i mitten. Skriv en text baserad på femte meningen på sidan. ”)

torsdag 29 oktober 2015

Jaha?

Töm mig på år och levnad, töm mig på det du kallar erfarenhet, och som ett skrynkligt fodral ska jag kastas åt sidan, kastas, föreställer jag mig, bland andra varelser som är lika skrynkliga och trista; vi är spädbarn med historia, en samhällsfarlig kraft - ja, en tickande bomb av intighet.

(Utmaning: "Tömma")

tisdag 27 oktober 2015

Avbrott

Mina tankar skulle vara alldeles normala om det inte vore för alla...
Det hänger sig för mig liksom, som en diabild som fastnat i en gammaldags projektor och om man inte har glas på bilderna börjar det lukta bränt. Nej, jag menar inte att mina tankar luktar bränt. Jag fastnade i min egen bild. Min diabildsbild av mitt tankeliv, som alltså lider under störande...
Fast jag vet inte om det egentligen är tankarna som stannar. Mig veterligt sker det bara när jag talar och påpekas främst av andra. Man skulle lika gärna kunna tala om talstopp som om tankestopp. Men den vedertagna termen är tankestopp. Tankestopp är ett lindrigt tecken på schizofreni. Så är jag schizofren när jag utsätts för dessa..?
Fast ingen har förstås frågat om jag lider av mina...
Ingen har frågat vad som händer inom mig när det kommer ett...
Det är ganska intressant, faktiskt, för samtidigt som det är slut på tanketråd, eller på just den tanketråd jag börjat på, så kan jag tänka riktigt stora tankar ändå. Det är som om en blåval kommer in på Kungsgatan, ridande på en halv ocean. Vem kan koncentrera sig på en futtig tanketråd då?
Som en diabild eller som en strandad val. Du ser, jag kan tänka. Jag tänker till och med vackert ibland. Det är bara det att jag stirrar så konstigt när det kommer ett...
Skulle du inte göra det om du såg motsvarigheten till en val på Kungsgatan. Skulle du inte det?

(Utmaning: ”Avbrott”)

måndag 26 oktober 2015

Ta med

Hon skruvar kroppen i en jämmerlig båge över rullatorn men man tror henne inte när hon säger att hon är åtti. Det är det klara, snabba talet, det är smilgroparna och det faktum att hela kalufsen är kastanjebrun.
– Håret har de aldrig fått bukt med fast jag ätit cellgift i omgångar. Ja, nästan jämt, säger hon och för en test tillrätta.
Hon är välklädd utan att utmärka sig. Dea Axelssons är gott nog. Sedan hon fick garageplats för sin älskade Chevrolet har livet blivit lättare. Hon kör med lätthet de femti milen till sin bästis i Örnsköldsvik.
– Med händerna på ratten är jag besvärsfri och stark!
Hon hatar att identifieras med sin sjukdom men det är den som är lättast att tala om. Själv vill hon tala om döden.
– Barna sa emot mig när jag ville ha Pelle Karlsson på begravningen. Ja, inte Pelle Karlsson själv, förstås, men sången. När du går över floden.
Hon börjar sjunga, frimodigt och litet skevt:
När du går över floden går du ensam.
När du går över floden lämnas allt.
Inga vänner följer dig,
rikedomen räknas ej,
när du går över floden lämnas allt...
– Jaha? Var de emot det?
– De tyckte att det var för kärvt. Att Jesus hjälper en över och sådär. Gullegull. Men jag tror verkligen på att själva passagen mellan liv och död är det mest ensamma man kan vara med om. Har du suttit vid dödsbäddar?
– Nej, faktiskt inte.
– Nå. Det har jag.
– Och?
– Äsch, jag tar väl Tänk när släkt och vänner alla mötas där i stället.

(Utmaning: "Ta med")

onsdag 7 oktober 2015

Omplanterad

Samfundets cykler passade inte med läsårets gång. Det var en analys hon gjorde långt senare, eftersom den krävde en överblick man inte har som barn. Pastorerna byttes vid Mickelsmäss, i en process inte olik de stora fotbollsklubbarnas spelarköp, och var installerade lagom till kyrkoårets början vid advent. Hennes pappa var pastor i Samfundet. Således satte hon ofelbart första spiken i kistan genom att kunna svaret på frökens fråga: ”Vad betyder advent?” men hon var en positiv natur och ägnade inte kistan mycket uppmärksamhet. Hon vågade bara se de små förtretligheterna, som att hon redan gjort en slöjdpåse men däremot aldrig virkat ett gosedjur. Virkning blev aldrig del av hennes uppsättning färdigheter, däremot stickade hon med lätthet, och hon löste problemet med de två slöjdpåsarna genom att använda den ena till att bära de mineraler hon samlade på fritiden.

– Jag känner mig som en blomma utan rötter, bekände hon en dag för mor pastorskan, som jobbade deltid som florist.
– Nej, men du har nog dragits upp med rötterna litet för många gånger, gumman...
Det blev tyst.
– … och inte fått den extra gödning du behövt när du planterats om.

Det här samtalet ägde rum i början av hennes tonår. Mamman anade inget om kysstävlingarna, häxblandningarna och Svarta Madame. Det kändes som om de var gödning nog för henne, de, eller den status hon fick som en som sa ”nej” senare än de flesta. Hon var stolt över sina säkra tungrörelser och hur hon behärskade de mest komplicerade hångeltekniker och inte minst över att hon aldrig tycktes bli full.

– Är det lättare eller svårare nu när du går i högstadiet? frågade mamman.
– Lättare, sa hon tveklöst.
Hon var en positiv natur. Hon trivdes. Att populariteten var spetsad med förakt såg hon inte och aldrig undrade hon om hennes mödor hade blivit annorlunda om hon inte bytt stad och klass fem gånger på åtta år.

Mamman log och strök henne över håret.
– Det var verkligen roligt att höra. Vi skulle nog prata lite mer på tu man hand, du och jag.

(Utmaning: ”Ta en bok. Slå upp sid 19. Skriv en text baserad på första meningen på sidan.”
Ur On Natural Selection av Charles Darwin: ”Hence, also, we can see that when a plant or animal is placed in a new country among new competitors, though the climate may be exactly the same as in its former home, yet the conditions of its life will generally be changed in an essential manner.”)

tisdag 6 oktober 2015

Snabba vyer -- en promenad

Jag har också börjat med hörlurar nu men du manar mig att se. Jag går med Om du tuggar Toy-låten i huvudet och runt det och missar nästan rönnen, vars yttersta blad just börjat slå över i rött. Måste stanna för att se. Var och en sitt eget soundtrack dessa dagar. Hur många mer än jag tror att de är huvudpersoner i en film i någon favoritgenre? Rönnens röda – jag vet inte om det är för banalt eller inte men ljuset är ändå för dunkelt för ett foto. Och jag går vidare medan jag funderar på vilken månad det var som rambutanförsäljerskorna fick Havelock Road att slå ut i tokrött. De sålde durian också men de högarna fastnade inte lika lätt i den mentala bilderboken. Jag sliter upp telefonen i tid för att kolla vad Om du tuggar Toy-låten egentligen heter: Stråkkvintett i E, Opus 13, av Boccherini. Föresatsen att googla rambutansäsongen dör i glömskans töcken. Tyvärr kommer Boccherini att göra den sällskap. Rönnen är redan glömd.

– Vad har du sett på promenaden? säger du förväntansfullt.
Du står framför mig i turkosa kalsonger, i handen en gigantisk hålslev. Jag har inget att tillföra.
– Bilder som är för sköra för att delas, ljuger jag och ditt ansikte slocknar.

(Utmaning: ”Se”)

onsdag 2 september 2015

Plan de Paris

De fortsätter att stråla, avenyerna och gatorna och boulevarderna från Paris många torg, och jag hänger inte med. Det är tunnelbanestationerna jag kan på sin höjd. Paris underifrån. Étoile säger jag trevande. Det betyder stjärna har jag lärt mig. Jag går upp vid Étoile och knockas av gatorna, som är avenyer här allihopa. Själva torget är som ett stort runt ingenmansland. Man hukar i blåsten. Champs-Elysées är tjusig sa jag till dig en gång för att visa att jag hade vågat gå ovan jord någonstans i innerstan. Du fnös. Började prata om femte arrondisementet. Och det sjätte, där Jean-Paul och Simone höll hov på Cafè de Flores. Jag har googlat Jean-Paul och Simone på min nya telefon. Alltid litet rädd för den men inte lika rädd som för den här staden, i vars utkanter jag vandrar, med tidningar på nätterna, reklam på dagarna. Springskor av dålig kvalité. Dig hittade jag på en av mina tidningsrundor. Du var full då, så jag visste inte att du var kulturell. Natten därpå la jag en lapp i din låda. I want to be friends with you /the paper man – och så telefonnumret. Jag vet inte varför du accepterade, om det var för att jag hade hjälpt dig när du var packad. Ditt tjocka svarta hår till midjan luktar alltid gott, kanske av mysk. Jag är förtjust i dofter. Du är från Marocko. Eller vad det är du är – du är född här och det gör skillnad. Till dig törs jag inte säga att jag är rädd för den här staden men det är du som fått mig att inse det. Du studerar på Sorbonne. Du sitter i kassan på Monoprix. Din hobby är gratiskultur. Min är att sova. Intresserar du dig inte för någonting, Chibuike? frågade du en gång och jag svarade som varje igbo skulle svara: Jag intresserar mig för pengar och för Gud. Mina intressen leder mig till någon tunnelbanestation och en gatuadress. Ett namn, ett nummer. Dina intressen tar dig med till hela stadsdelar och deras historia. Marais... säger du och himlar med ögonen. Jag fattar ingenting men himlar jag med. Det är som om det är kortare mellan dina hjärnceller än mellan mina. Du skrämmer mig, som staden, men förtjuser mig med. Jag har börjat göra korta turer in till stan ibland för att erövra dig helt. På sikt. För att förstå dina ögon. Det är svårt. Gammalt är vackert, nytt är fult – men inte alltid. Täta trådar, trassliga, att nysta i är dina koder. Jag är hjälplös men stolt. Jag är kär.

(Utmaning: ”Stråla)

lördag 22 augusti 2015

Attribut

När Evy stod utanför jobbet och rökte i den vassa februariblåsten tänkte hon på vad den synska tatueraren hade frågat:
– Vad är ditt främsta attribut?
Det var fråga om något man kan stå för hela livet och på vilken kroppsdel det i så fall skulle sitta och egentligen var Evy bara rädd för smärta. Men ändå. Det tålde att funderas på ändå. Hon tittade på tornet av aska som tronade på en lika hög vit cylinder och tänkte att det var nog den, cigarretten, som var hennes främsta attribut och det smärtade.
– Jag är mera rökare än konsthantverkare, sa hon högt till en murken snödriva.
Askan föll. Hon hade rökt lika mycket jämt, hon måste ha rökt lika mycket när hon var ung och tog sitt hantverk på allvar, ändå kunde hon inte minnas att hon känt sig så solkad av rökningen då. Idéerna hade gnistrat ur huvudet på henne, det fanns inte en bokbindartävling hon inte var med i. Hon syntes i bokbindarvärlden, var en av dem som hade tur och fick ett av de få bokbindarjobben, på statligt arkiv, och äntligen anständig mat på bordet och semesterresor varje år... Men det blev liksom glesare... mellan tävlingarna, visst, men också mellan idéerna. Och i ett vilset halsbloss blev det i Evys hjärna som om rädslan för smärta hade med det att göra. Det var en sån där liten tanke på tvären som inte gick att hålla fast och hon glömde den omedelbart. Tog ett bloss till. Såg det höga asktornet balansera – en meningslös vana en meningslös vinterdag. Hon fingrade på lappen som låg i fickan, tatuerarens hemliga, som hon inte fick titta på förrän hon bestämt sig. Hon var inte bra på att hålla löften. På lappen stod: ”Du kommer aldrig att våga.”

(Utmaning: ”Välj fem ord på bokstaven A och skriv en text som innehåller minst 2 av dem.” Mina ord: allvar, attribut, aska, arkiv, anständighet)

tisdag 18 augusti 2015

Vänja sig

En herde spelar på sin flöjt om kvällen och flöjten vänjer sig och låter bra...

Jag var aldrig förtjust i Evert Taube men även som liten gillade jag när texter levandegör det sällan beskrivna. Som i Sololà. Att flöjten skulle vänja sig tolkade jag som en poetisk utsaga men det där med Sololà själv, det förstod jag: När Sololá har krupit under fällen, då vänjer bädden sig vid Sololà... Jag såg för mig en raggig fårfäll och en mjuk madrass som båda formade sig när Sololà boade in sig. Det var gott. Och jag hade två problem: hygienen och Evert.

Hygienen: för mig var det bortom allt tvivel att Sololà låg naken i sängen utan lakan och det var inte särskilt renligt. Men det lät skönt.

Evert: Så många av hans visor hade jag hört, att jag även fann det bortom allt tvivel att han ville ligga där med Sololà. Och vänja sig. Och bli vand vid. Hm. När jag var liten var det alltid vinter och på teve visades alltid repriser av när den då tämligen döve Evert Taube reciterade sina sånger till luta inför ett fullsatt Gröna Lund sommaren innan. Ett inslag var alltid att han framförde Min älskling, du är som en ros till sin fru Astri, som satt på första bänk och såg spänd ut i ansiktet. Jag kände sådan ömhet för henne, som fick sitta hemma i Sverige och vänta medan hennes man rumlade runt i världen. Alla visste ju vad han höll på med! Damer, damer, damer. Samtidigt fanns det en kittling: Tänk om man kan leva så!? Vara överens om att leva så. Ge varandra utrymme. En tanke att vänja sig vid?

(Utmaning: ”bo”)

måndag 17 augusti 2015

Gerda

Det enda som dimper ner i brevlådan härute, förutom dassiga erbjudanden från Ica i Köpingsvik, är vykorten från moster Gerda. Det låg ett par redan när vi kom och brådstörtat tog hennes inredda båthus i besittning efter att hon hade gett sig av i sin ljusblåa motorseglare. Det är alltid något hektiskt över Gerda och det är som om hon gör saker bara för att hon kommit på att det går. ”Ni måste undvika Klingsor”, stod det på ett av de vykort som fanns när vi kom hit. Brevlådan läckte in litet grand, Icabladen var som tunn wellpapp och vykorten böjda. Det andra lydde: ”Ni måste ta vägen över bergen.” Berg – det är väl mycket sagt på Öland. Fast det sa jag inte till Niklas. Vi bara tittade på korten, hummade och la dem på byrån i köket.

Sommaren blev ovanligt fin och Gerda hade två cyklar. Vi tänkte inte på någonting. Blev långsamt brunare. En eller två gånger i veckan kom korten. ”Ni måste hitta den svarta svanen.” ”Ge akt på enarna i norr.” Niklas hade lagat brevlådan och vi tittade förresten så ofta i den, att det ändå inte skulle ha varit något problem med fukt. ”Ni får inte göra er bekanta.” ”Ni måste följa planen.”

– Jag tycker det här är litet otäckt, sa Niklas en dag.
– Vilket, sa jag yrvaket och insåg att vi knappt hade pratat med varandra på länge.
Vi hade tagit i varandra men nästan inte pratat.
– Gerda. Hennes kort.
– Du är rädd för att hon har blivit knäpp?
– Knäpp har hon väl alltid varit! Nej, jag bara läser ett stort ”annars!!!” i slutet av varje meddelande. Jag tror att hon hotar oss, Emily.
– Det där menar du inte. Det är ju bara poänglösa meddelanden. Det finns inget hotfullt i dem, ingenting.
– Titta då! sa han och lämnade över korten, en större bunt än jag insett.
Jag tittade knappt, lämnade dem bara tillbaka och sa:
– Neej. Gerda skulle aldrig hota oss. Inte Gerda. Hon...
– Jag vet. Hon var ditt vuxenstöd när du var liten. Hon tog dig med till Liseberg. Men jag tror att hon är paranoid eller nåt och har vänt det mot oss på nåt sätt.

Jag gav mig inte där och då, jag älskade båthuset och var förtjust i att få ha det för mig själv tillsammans med Niklas, men efter några fler dunkla meddelanden var semestern över för Niklas del. Jag kunde ha satt ned foten, sagt att jag stannade ensam, men det vore att ta för mycket plats.

Nu är det oktober, hård pålandsvind, och jag står åter vid den gamla brevlådan. Jag har kommit för att kolla om det fortfarande kommer kort. Släkten har redan låtit efterlysa Gerda och hennes båt. Vad jag kan se är de sista korten stämplade i några nordtyska hamnar i början av september. Alla bär samma typ av order eller förmaningar och det som måste vara det sista lyder: ”Ni måste lämna allt, precis allt, i ursprungligt skick.”

Jag väljer att inte gå in i båthuset. Jag bär en dov känsla av att ha svikit Gerda. Som om vi skulle ha räddat henne från att försvinna om vi stannat, tagit emot hennes direktiv.

(Utmaning: ”Annars”)

lördag 15 augusti 2015

What's in a Name?

Margareta Grönros heter nu Maria Sunderdal. Det innebär att det inte är någon som vet vem hon är längre här i stan. Hon såg till att flytta så snart gymnasiet var över.

Vi har klafsat runt på hjortronmyrarna häromkring en hel del, jag och min bror, den här sommaren. Han är min storebror Marco och han tycker fortfarande om att ta hand om mig. Vägleda mig. Vi pratar en försiktig och ordkarg engelska – det var fashionabelt på den nicaraguanska atlantkusten att prata engelska när våra föräldrar emigrerade därifrån. Vi har pratat en del om teodicéproblemet som inte är ett problem för Marco, eftersom Gud inte finns. ”Är Gud död?” frågar jag. Han skrattar och säger att Gud aldrig existerat. ”Why?” säger jag då och han kastar ointresserat med huvudet, säger ”Zed.” Våra samtal stoppar alltid efter mina ”Why?” med ett ”Zed” och sen är alfabetet slut, så det är inte mycket mer att säga. Det är bara på svenska man har åååå, ääää och ö att ta till.

Det var nere på Resecentrum jag stötte på Margareta Grönros, alltså Maria Sunderdal, förra veckan. Hon kom med en nätt rullväska från något tåg eller kanske en buss. När hon bodde här i stan gick hon i Marcos klass på Stavskolan. Hon var trevlig då och hon var trevlig nu och jag vet inte men jag tror att Marco... I alla fall hörde hon inte första gången jag sa det namn som inte längre är hennes. Hon lystrade inte, menar jag. Och därför, kanske, eller kanske för att vi båda stod i solen och åt varsin Magnum Classic, så berättade hon för mig om sina namn. Om hur hon tvingats kallas sitt andranamn Margareta i ettan, eftersom det fanns tre Maria i klassen. Hur hon bytt tillbaka till Maria när hon började på Universitetet. M. Grönros som M. Grönros, liksom.
– Och nu har jag gift mig på gamla dar, säger hon och ler.
Ler triumferande? Ler vemodigt? Ler. Och hon är högst 29. Jag frågade inte vad hon gjorde i stan och glasspinnarna var färdigslickade, så vi sa ”Kul att ses” och gick åt varsitt håll.

”Marco,” säger jag på nästa namnlösa myr. ”Vet du att Margareta Grönros har bytt namn?” Han stannar. ”Nej,” säger han dröjande. Jag ser på honom att han googlat på henne, sökt henne på Facebook. Plötsligt bestämmer jag mig för att inte säga vad hon heter nu. Det var något med det där sköra leendet kring hennes äktenskap som tog mig. ”Det berättar jag inte,” säger jag när han väl frågar. ”Varför?” ”Zed.”

Text baserad på ”Why?”, tredje meningen på sidan 97 i The Rhetoric of Fiction av Wayne C. Booth.

(Utmaning: ”Ta en bok. Slå upp sidan 97. Skriv en text baserad på tredje meningen på sidan.”)

torsdag 13 augusti 2015

Exorcism

Hon skriver minnena för att bli av med dem. Varje dag nya smärtsamma minnen som måste processas på papper... Tja, hon är en modern människa, först är det förstås på skärm, men sen, i början av varje månad skriver hon ut den förra månadens skörd, hålslår och sätter in i en svart Jopapärm med vit rygg. Lagerhyllorna i det lilla källarförrådet bågnar av pärmar med vita ryggar. Årtalen i rött. Årtalet för hågkomsten, inte årtalet för minnet. Det vore för komplicerat. Öka graden av byråkrati. Hon skriver och skriver. Sisyfos och jag, tänker hon. Ungefär en gång om året, litet oftare, går hon ner med en ny pärm. Stannar en stund när hon åter låst gallerdörren efter sig. Betraktar med tillfredsställelse allt som hon glömt.

Utmaning: ”Bli av med”

lördag 8 augusti 2015

Den okände resenären i Vientiane

En liten del av henne, en både upprorisk och skamsen, umdrar varför man egentligen reser. Jo, hon är tjugotre och säger att resandet är och ska bli hennes liv, säger det ännu fastän hon börjat märka att det är återkomsterna hon gläds åt. Att hitta homes away from home. Gräva ner sig i ett språk med många kasus eller med diakritiska tecken som inte liknar svenskans. Förstå. Få förtroenden. Hänga med. Kunna skådespelarna.

Men resandet gör trött. Att varje dag vara tvungen att skapa sin verksamhet. Varje dag kunna redovisa upplevelser. Nära möten hellre än bungy jumps men upplevelser likväl. Nu går hon på en gata i Vientiane, moloken i torr inlandshetta, och undrar...
– Why travel? hör hon sig säga till en liten buddhastaty som inte svarar, så tankarna får löpa vidare. Inte för första gången slås hon av det troliga etymologiska sambandet mellan engelskans ”travel”, resa, och franskans ”travail”, arbete. Till sin förtjusning hittar hon så en annan tråd: norskans ”travel”, hektisk, jäktig. Hon bugar ”tack” mot buddhafiguren, hon har blivit stående där, och skyndar vidare på litet bättre humör.

– Jag har flätat en ordkrans! säger hon glatt till sitt ressällskap på kvällen.
– Av vad? säger Mårten retsamt.
– Av ord, förstås.
Hon förklarar. Travel – travail – travel.
– Men är du säker på att orden är besläktade?
Han har en liten rynka vid vänstra näsroten.
– Nej, oh nej, och det är inte viktigt för mig.
– Det är inte viktigt att det du kommit på stämmer?
– Det stämmer in my book och Sverige är människornas urhem, svarar hon högdraget.
Han himlar sig och försjunker i Stig Larssons Autisterna, som han hade grävt fram ur bokhyllan i det förra guest houset,

Dagen därpå vet hon vad hon ska göra. Då är reselivet lätt. Mårten sitter kvar med Autisterna på takterrassen. Hon fixar med litet besvär en riktig krans av något som liknar cypress. Den tar hon till den katolska kyrkogården med en sådan bestämdhet i hela sin uppenbarelse att det är tydligt att hon är på en färd vars syfte hon inte anar. Det är långt till den katolska kyrkogården, hon hinner tänka och plita. Det blir ingen dikt, bara hälsningen ”Till en okänd resenär” samt i cirkel orden ”travel – travail – travel”

– Och vad gjorde du med kransen? frågar Mårten.
– La på en grav.
– Vilken?
– Den okände resenärens grav, förstås. När ska vi börja tänka på att ta oss till Filippinerna, förresten?

(Utmaning: ”Krans”)

torsdag 6 augusti 2015

Inkognito

Jag vill berätta litet om mig själv. Jag är en typisk engelsk tjej och det här är sista året, det absolut sista, som jag måste följa med mina föräldrar på semestervandringar runt kusterna på de Brittiska öarna. Jag har ändå gått första året på universitetet, nästa sommar ska jag väl få tag på ett sommarjobb. Mina föräldrar glömmer sällan möjligheten att påpeka för mig vilka uppoffringar de måste göra för att ta mig genom den högre utbildningen. Så har det blivit i England numera.

Jag är en typisk engelsk tjej men jag gillar kaffe. Starkt kaffe. Föräldrarna får dricka teblasket ur termos, jag väljer att köpa in pressokaffe – i det här fallet – för de få slantar jag har kvar.

Jag är en typisk engelsk tjej. Lika delar anglosaxisk och keltiskt gränsland. Men jag har aldrig läst Fifty Shades of Grey. Inte gamla The Diary of Bridget Jones heller. Det gör mig litet småunik. Nu pratar mamma och pappa med mig men jag låtsas inte lyssna. Jag tänker på litteratur. När jag blir man ska jag skriva som Virgina Woolf.

Jag har räknat på det. Om jag får jobb på en pub tar det fyra somrar och ett år innan jag har pengar för att byta kön. Varje penny räknas. Än så länge sitter jag krokimodell litet grand under terminerna. Stoppar alla pengarna i en porslinskatt som jag fick av farfar när han slutade fara på Shanghai. Jag sitter modell och fantiserar om hur jag ska framstå för krokieleverna vartefter min kropp förändras...

Än så länge har jag bara varit på ett transevenemang. Skräniga he-girls och timida tjejpojkar. Smög runt väggarna i bomberjacka. Försökte röra rakt på höfterna. Om jag ska bli den jag egentligen är. vem kommer jag att bli då? Och om jag egentligen inte är jag, vilka är då de andra?

Nu säger mamma och pappa att vi ska fortsätta vandringen. ”Kom, min flicka, så går vi!”, säger mamma och rufsar mitt hår. Jag reser mig, en vanlig engelsk tjej. Inkognito.

(Utmaning: bild från http://www.theguardian.com/uk-news/gallery/2015/jul/28/your-underwhelming-uk-holiday-photographs#img-5 )