Appfinnare för en natt

Idag går det långsamt för Sofie. Hon knastrar sig fram uppför gången till huset ett tungt steg i taget. Ryggan far inte med en snärtig smäll in i hörnet i hallen utan landar tyst vid hennes fötter, där hon står och biter i en test av det långa håret. Hon har en ny läxa till i morgon, hon ska säga vad hon vill uppfinna, för de har pratat om Edison som uppfann glödlampan och massor med andra saker (fast Victor säger att Edison bara kom-mer-si-a-li-se-rade glödlapan. När Victor säger det tittar magistern upp i taket. Han gillar inte att Victor läser så mycket. Men han måste säga att det är bra, för lärare ska säga så.)

– Tänk utanför boxen nu! hade magistern sagt och gjort Sofie ännu mer förbryllad.

Uppfinna glödlampor är väl inte att tänka på. Det finns så många redan. Allt bra som behövs finns ju redan. Elvispen och Barbie och tvättmaskinen. Pappa har berättat hur de förfrös när de tvättade i vakar på vintern förr-i-tiden. Och elvispen är bra för födelsedagstårtor och hur skulle man kunna leka instängda-prinsessor-som-räddas-av-Ken utan Barbie? Tankfull som en professor sätter hon sig med kritor och papper. Och kommer på något!

– Jag är inte uppfinnare, jag är appfinnare! säger hon triumferande till magistern dagen därpå.

Nu är hon inte långsam längre, det går så fort att magistern måste stoppa henne och be henne ta det från början.

– Vad ska du göra för app, då? frågar magistern när han börjar greppa vad hon säger.

– En pappapp.

– En app av papp?

– En app för pappor, fattar du väl. Som gör att de går igenom besiktningen och inte har handsvett när de ska på dejt och kommer ihåg tvättiden och... sånt.

Hon tystnar. Det som var så stort igår kväll, så finurligt och viktigt att hon inte hade berättat om det för pappa ens, för hon trodde ett tag att hon faktiskt skulle kunna göra den här appen och göra honom glad, känns nu barnsligt.

Hon tittar sig hastigt omkring. Det är inte så många som har kommit in i klassrummet än.

– Berätta det inte för de andra, ber hon tyst. Jag kom inte på något, det var det jag ville säga.

Och de få stegen ner till hennes bänk är alldeles som att gå i lera på våren och hon böjer ansiktet djupt för att skydda det från de andras ögon.

(Utmaning: ”Uppfinna”)