Den vår de svage kallar höst

När vi kommer fram till Öland blir vi lite, lite tokgalna. Vi drar ut solstolarna på de drivor av löv vi skulle räfsa bort, tar fram dunjackor och termosar och böcker och lägger oss tillrätta. Vinden biter litet i kinderna, fingrarna vilar skyddade i syntetvantar som följde med våra telefoner. Vi kan bläddra.

– Löv till läkedom, svarar du min outtalade fråga.

Jag tänker efter.

– Den skrev han väl när han konverterat till judendomen?

– Kanske. Huvudpersonen är i Jerusalem här i andra delen av boken.

– Äh, jag vet inte egentligen. Det är en gammal bok. Åttital?

– Ja... Jo... Det här är en nyutgåva.

– Ojdå! Känns den aktuell?

– Vet inte. Högtravande teknikdysfori.

– Låter muntert.

– Även vi tråkiga måste ju få ha våra böcker. Och du? Björnbusarna kommer igen?

– Nästan. The Golden Notebook.

– Snacka om gamla böcker.

– Och tråkiga! Den är lika tjattrig som vi.

– Det är kanske därför vi läser så mycket? För att vi pratar medan vi håller på, så att vi inte tänker på hur tråkiga böcker vi egentligen läser.

– Undrar om Nobelkommittén gör likadant?
– I så fall kanske vi borde anmäla oss.

Sista timmen på söndagseftermiddagen sätter vi fart, med avlopp och vatten och löv till navelhöjd. Vi hinner allt vi tänkt ägna helgen åt, men slarvigt. Solen en blekgul strimma utefter horisonten när vi startar vår gamla Yaris. Tandklatter och full värme på. Benmärgen har inte tinat på någon av oss.

– Det här var väl verkligen den vår...

– … de svage kallar höst!

– Ja, han fick också Nobelpriset.

– Och satt i Svenska Akademien!

– Ytterligare en anledning att anmäla oss.

(Utmaning: ”Löv”)