Lisa

”Det var ju normalt att någon kom.” (näst sista meningen på sidan 38 i Hundra år av ensamhet av Gabriel García Marquez)

Jag smeker över Lisas ådriga, brunfläckiga händer. Naglarna är korta, trubbiga. Det är mitt verk. Hon kan bli aggressiv och manikyreras varje torsdag. Det är första gången jag gjort det och någonstans i kroppen finns en upplöst klump. Lättnad. Lisa frammanar allt från respekt till skräck. Själv har jag känt mig dragen till hennes kärvhet ända sedan jag kom för fyra dagar sedan.

– Hur har du det? frågar jag, kanske henne, kanske mig själv.

Hon vrider huvudet mot mig och det vita borstiga håret vippar. Ögonen är bara pupill.

– Det är helt klart annorlunda mot förr.

Hon håvar in händerna, tar kommandot över dem.

– Det var ju normalt att någon kom. Syjuntor. Kafferep, Middagsbjudningar. Och vanliga visiter, förstås. Visitkort med vikta hörn. Förlovade par. Ensamma herrar. Det var så...

Hon tystnar, ser ner på de plockande fingrarna.

– Linneskåp att hålla reda på. Galltvål och såpa. Stenmangeln i källaren. Damast som bara blev vackrare med åren. Ja, man var drottning i sitt eget rike... för tjänstefolk hade man ju inte råd att ha.

Ögonens svärta, med avglans, som riktigt gamla mynt. Graciöst höjer hon händerna, formar en krona på hjässan.

– Drottning i sitt eget rike!

– Saknar du den tiden? försöker jag avrunda.

Det är dags för mig att gå. Jag tror att hon känner det. Händerna faller livlöst, och hon låter inte övertygad när hon säger:

– En gång drottning, alltid drottning.

Jag ler, borstar naglarna från tidningen och tar noga reda på nagelklipparen.

– Så ska det låta, Lisa. Vi ses i morgon.

Jag låser ut mig, klär om och cyklar tankfull in mot stan. Det är 80-tal och mentalsjukhusen ska tömmas men Lisa på psykiatrisk geriatrisk avdelning är väl för gammal för att komma någonstans. Jag är rörd över hennes erfarenheter... Rörd över att hon delat med sig... Rörd. Jag är rörd och berörd av de här gamlingarna, även sedan Karin, avdelningsföreståndaren, dagen därpå förklarar för mig att Lisa hittat på allt. Hon var nitton när hon kom in efter ett sent missfall 1933. Lika gammal som jag är nu.

– Det är inte alltid bra för dem att prata så mycket, säger hon uppfordrande.

– OK.

Modfälld går jag och hjälper till vid matvagnen. Lisa sitter i lilla matsalen. Våra ögon möts över en rosa bricka. Hennes fortfarande bottenlösa men liksom muntra när hon ser mig och jag får åter kraft. Småprata litet kan man alltid. Karin behöver inget veta. Och inget behöver vara särskilt sant.

(Utmaning: ”Ta en bok. Välj en slumpmässig sida i början av boken. Skriv en text baserad på näst sista meningen på sidan. ”)