Jag
minns hur ni stod som en medeltida kör – snörpta nunneansikten –
och mässade er förtret och era dubier. Jag var oförstående. Han
hade ju alltid fascinerat mig. Och du, Angelica, sa ”Fascinerat?
Dig? Han?” Små tuppar i diskanten långt ovanför mumlet från er
andra; tre ettriga frågor som inte var värdiga något svar.
Ja,
jag tillmätte ofta det betydelse som ratades av andra. Inte bara
betydelse – tjuskraft. Inte bara tjuskraft – oemotståndlighet.
”Han
är femton år äldre!!!” sa
du, Patricia, med eftertryck på varje stavelse och hymnen, er hymn,
fick plötsligt rytm.
Som
om det bestämde allt. Men han var narig på skinkorna, det måste
jag tillstå.
Djärvast
var du, Marguerite. Du bara stod där och skakade på huvudet och er
sång blev ett stilla sus.
Jag
blev beklämd över er åsikt att när jag nu för en gångs skull
blivit bedårad så hade jag... bedragit mig. Hårdnackat höll jag
fast vid honom, även – ja, allra helst – när jag uppdagat att
han hade nagelsvamp.
Och
jag blev tjugotre och tjugofyra. Ni blev vana vid att komma på
middag. Han var en hygglig kock. Du, Angelica, kunde förlora dig i
samtal med honom om Liverpools öden efter att Kevin Keegan
försvunnit och om PSG:s utvecklingspotential medan du, Patricia,
fick massage. Men jag hade aldrig glömt era ord.
Och
dagen kom, idag, när kören återsamlades. Sjutton månader har gått
och jag kallade er till tjejträff. ”Ni hade rätt,” sa jag över
biljardbordet. ”Vaddå 'rätt'?” sa ni i stämmor. ”Jag har
gjort slut!” sa jag belåtet, färdig att slicka mitt beröm. Men
ni gnölade och larmade, tog er ton. Jag var orättvis och korttänkt,
ja, dum rentav, såg inte hans storhet. ”Mig har han då alltid
fascinerat!” sa du, Marguerite, stjärnstrålande. ”Ja mig med!”
sa du, Patricia, och du, Angelica, höll med. Jag stötte en
fulländad stöt och sänkte nian i miljön. Sen gick jag.
Nu
står jag här, på trottoaren utanför Biljardpalatset på
Tynningegatan, och undrar vad jag ska tänka och tro. Inte om honom.
Inte om er. Om människan. Mig har hon alltid fascinerat.
(Utmaning: "Fascinerat")
Det märks! Du är helt lysande.
SvaraRaderaJa människan är i sanning unik. Bra skrivet!
SvaraRaderaÅ, den är underbar, underbar. Fotbollen. Dom nariga skinkorna och det mycket snygga slutet. Domina!
SvaraRaderaInstämmer i kommentatorskören.
SvaraRaderaUtsökt. Jag saknar ord.
SvaraRaderaJag är glad att jag tittade in just idag och fick läsa om nunnekör och nariga skinkor!
SvaraRadera