Plan de Paris

De fortsätter att stråla, avenyerna och gatorna och boulevarderna från Paris många torg, och jag hänger inte med. Det är tunnelbanestationerna jag kan på sin höjd. Paris underifrån. Étoile säger jag trevande. Det betyder stjärna har jag lärt mig. Jag går upp vid Étoile och knockas av gatorna, som är avenyer här allihopa. Själva torget är som ett stort runt ingenmansland. Man hukar i blåsten. Champs-Elysées är tjusig sa jag till dig en gång för att visa att jag hade vågat gå ovan jord någonstans i innerstan. Du fnös. Började prata om femte arrondisementet. Och det sjätte, där Jean-Paul och Simone höll hov på Cafè de Flores. Jag har googlat Jean-Paul och Simone på min nya telefon. Alltid litet rädd för den men inte lika rädd som för den här staden, i vars utkanter jag vandrar, med tidningar på nätterna, reklam på dagarna. Springskor av dålig kvalité. Dig hittade jag på en av mina tidningsrundor. Du var full då, så jag visste inte att du var kulturell. Natten därpå la jag en lapp i din låda. I want to be friends with you /the paper man – och så telefonnumret. Jag vet inte varför du accepterade, om det var för att jag hade hjälpt dig när du var packad. Ditt tjocka svarta hår till midjan luktar alltid gott, kanske av mysk. Jag är förtjust i dofter. Du är från Marocko. Eller vad det är du är – du är född här och det gör skillnad. Till dig törs jag inte säga att jag är rädd för den här staden men det är du som fått mig att inse det. Du studerar på Sorbonne. Du sitter i kassan på Monoprix. Din hobby är gratiskultur. Min är att sova. Intresserar du dig inte för någonting, Chibuike? frågade du en gång och jag svarade som varje igbo skulle svara: Jag intresserar mig för pengar och för Gud. Mina intressen leder mig till någon tunnelbanestation och en gatuadress. Ett namn, ett nummer. Dina intressen tar dig med till hela stadsdelar och deras historia. Marais... säger du och himlar med ögonen. Jag fattar ingenting men himlar jag med. Det är som om det är kortare mellan dina hjärnceller än mellan mina. Du skrämmer mig, som staden, men förtjuser mig med. Jag har börjat göra korta turer in till stan ibland för att erövra dig helt. På sikt. För att förstå dina ögon. Det är svårt. Gammalt är vackert, nytt är fult – men inte alltid. Täta trådar, trassliga, att nysta i är dina koder. Jag är hjälplös men stolt. Jag är kär.

(Utmaning: ”Stråla)