Ta med

Hon skruvar kroppen i en jämmerlig båge över rullatorn men man tror henne inte när hon säger att hon är åtti. Det är det klara, snabba talet, det är smilgroparna och det faktum att hela kalufsen är kastanjebrun.

– Håret har de aldrig fått bukt med fast jag ätit cellgift i omgångar. Ja, nästan jämt, säger hon och för en test tillrätta.

Hon är välklädd utan att utmärka sig. Dea Axelssons är gott nog. Sedan hon fick garageplats för sin älskade Chevrolet har livet blivit lättare. Hon kör med lätthet de femti milen till sin bästis i Örnsköldsvik.

– Med händerna på ratten är jag besvärsfri och stark!

Hon hatar att identifieras med sin sjukdom men det är den som är lättast att tala om. Själv vill hon tala om döden.

– Barna sa emot mig när jag ville ha Pelle Karlsson på begravningen. Ja, inte Pelle Karlsson själv, förstås, men sången. När du går över floden.

Hon börjar sjunga, frimodigt och litet skevt:

När du går över floden går du ensam.

När du går över floden lämnas allt.

Inga vänner följer dig,

rikedomen räknas ej,

när du går över floden lämnas allt...

– Jaha? Var de emot det?

– De tyckte att det var för kärvt. Att Jesus hjälper en över och sådär. Gullegull. Men jag tror verkligen på att själva passagen mellan liv och död är det mest ensamma man kan vara med om. Har du suttit vid dödsbäddar?

– Nej, faktiskt inte.

– Nå. Det har jag.

– Och?

– Äsch, jag tar väl Tänk när släkt och vänner alla mötas där i stället.

(Utmaning: "Ta med")