Utmaning 91 Dinosauriens ägg

Det jag nu skall förtälja timade under det glada sjuttiotalets första år, när jag såsom varande prenumerant på Kamratposten tillhörde lågstadieklassens intelligentia. Den ende som klådde mig därvidlag var Åke Käck. Han fick årets upplaga av Faktakalendern varje jul. Men nu var det inte jul, det var förvår, och krokusarna försökte sig opp vid söderväggarna. Dropp från nock. Ett nummer av Kp i brevlådan och där något ganska intressant: man hade hittat ett dinosaurieägg i en grotta i östra Sibirien och nu hade vetenskapsmännen hittat ett sätt att värma upp ägget, så att man skulle kunna värpa fram en äkta dinosaurie! Något att berätta i skolan. Sagt och gjort. Att Iris Dahlrot, vår klassföreståndare med karisma som ett utedass, ställde sig tvekande till informationen hade föga relevans. Det var ju för sjutton vetenskapsmän som höll på att värma upp det omfångsrika ägget! Jag var inte van vid att mötas med misstro.

Så urbota snöpligt, sen, att när nästa Kamratpost kom en månad senare, så stod där dementin. Alla hade väl förstått att nyheten om dinosaurieägget var ett aprilskämt?

Till skolan och göra avbön. Förargligt.

Till Kp avsändes ett högdraget brev. Jag förklarade, att barn i min ålder (cirka nio) inte hade de rätta referensramarna - jag använde inte det ordet - för att kunna avgöra om en sådan artikel var på skämt. Dessutom påpekade jag det olämpliga för en tidning med månadsutgivning att ha aprilskämt. Tidningen hade ju inte ens kommit på rätt datum.

Antagligen fick jag svar men det minns jag inte alls. Jag minns bara bilden av ett dinosaurieskelett med ett ägg framför längst upp till höger på en vänstersida och nesan, den omätliga nesan, av att visa för hela klassen att jag blivit lurad.

(Utmaning: Skriv om ett aprilskämt du någon gång gått på!)

Utmaning 85 Han som står bredvid

Nu har han gjort det igen. "Igen" och "igen" - det är alltid något nytt. Nu är det en stor portal i trä på södra infarten, alldeles invid hans egen villa, vars staket smyckas av hans egenhändigt utsågade måsar. Den är olivgrön, portalen, och längst upp står det "Välkommen till Daltuna - 25 000 inv." Jag ska här varken beskriva eller uttala mig om portalen. Det räcker att säga att den är grön. Det har jag redan sagt. Och vidare?

Jag är inte avundsjuk. Oh, nej. Min konst ger mig en tillfredsställelse han aldrig skulle förstå. För mig går inte livet ut att hamna på framsidan av Daltunabygden i tid och otid. Jag trakteras ej av det storvulna eller det halvjästa. Och Daltunabygden har ingen egentlig kulturbevakning. Det sorgliga är, att på en så här liten ort tas ofta det vana för det sanna och den som skriker högst får den största astrakanen. Så kommer det alltid att vara.

Men jag bidar min tid. Ödmjukt väntar jag. I en gränd i Gamla Stan finns ett litet galleri som heter Nationalgalleriet. Där kan jag tänka mig en enkel utställning vad det lider. En blänkare i På Stan. Det smäller ändå högre än att bli utfläkt i Daltunabygden. Ingen kommer att ha hört talas om mig i Stockholm, förstås. Där kommer de också att se min konst för vad den är.

Sen vet jag inte vad som händer. Jag är inte den som stöper drömmar. Men jag vet att Daltuna kommun kommer att komma krypande. Be om en utsmyckning. Och jag ska artigt säga att jag tyvärr inte kan hitta tiden. Men att de gärna kan återkomma. Så ska jag säga.

Två konstnärer är en för många på en liten ort. Och lika bra är det. Så pressas den sannaste, mest ödmjuka, den som alltid stod vid sidan, att visa upp sig på en mycket större arena. Det är ett kall, och det är mitt.

(Utmaning: Skriv om något grönt)

Utmaning 78 Hörspel i fyra korta akter

Flickan (på tunnelbanetåg i Stockholm mellan stationerna Stora Mossen och Alvik):
- Å han ba: ja dör ba.
- Gubben?
- Aaaa.
- På bänken?
- Aaaa.
- Gu va spooky!
- Amen haja, de va på riktit!

Modern (i brev till klassföreståndaren):
Jag är rädd för att Terese traumatiserats svårt av att ha närvarat när en äldre herre hastigt gick ur tiden på en bänk i Vasaparken. Var mild mot henne om hon inte förmår följa undervisningen.

Fadern (i telefonsamtal till pastorsexpeditionen):
-Inte ert bord? Inte ert bord? Tillåt mig då undra vad som är ert bord dessa dagar? Vart ska jag vända mig med mitt yrkande? Ett fjortonårigt barn ska inte behöva bevittna dödsfall ute i det fria och om så sker ska hon kompenseras av berörd myndighet. Eller motsvarande. Och det måtte väl för helige Josefus vara ni!
- ...
- Nähä inte? Det får vi allt se!
- ...
- Vi yrkar på ersättning motsvarande halva begravningskostnaden för min dotters räkning. Notera att familjen ombesörjt insamlandet och iordningställandet av en bukett vilda blommor som lagts på platsen för dödsfallet. För detta kräver vi ingen ersättning.
-...
- Nähä inte? Det får vi allt...

Brodern (sammanbitet för sig själv):
- Inte ens liljekonvaljjävlarna plockade hon själv, det slöa aset!

(Utmaning: En bild att skriva till)

Utmaning 72 Fyndet på förstubron

Det var inget speciellt med lådan, utom att den var gigantisk och stod placerad på förstubron till min lilla stuga. Inte för ett ögonblick fick den mig att associera till spädbarn i koltar märkta med kronkrönta monogram - den var helt enkelt för stor. Hiskeligt stor. Dessutom brukar de kronkrönta vila i korgar. Dessutom är chansen att få tag på en prins eller prinsessa i förklädnad åtskilligt mindre om man inbillar sig att det är fråga om en tronföljare eller -inna redan när man öppnar paketet. Man ska vara så att säga oskuldsfull.

Full av bristande förväntan öppnade jag lådan. Där fanns en bal med hushållspapper. 64 rullar. Dubbelt. Extra sugande. På bipacksedeln stod det: "Välkommen som kund hos Pappersknallen". Ja, och så några siffror, förstås.

Nu har jag sextiofyra hushållspappersrullar. Med dem kan jag bygga ett tunnelsystem som är tretton och en halv meter långt, till båtnad för mössen. Jag känner mig full av iver. Jag har inte räknat på om jag kan svepa in min stuga i papperet. A la Christo. Jag känner mig dum medsamma jag försöker. Däremot har jag uppskattat ungefär hur lång tid det kommer att ta för mig att konsumera upp allt papperet. Cirka tjugofem år. Det är praktiskt, det där med tunnelsystemet, för med det ser jag lätt när jag ska göra en ny beställning hos Pappersknallen. När det är en meter tunnel kvar, börjar det brännas - då är det vid pass två år kvar tills jag står med mitt sista tomma lilla papprör.

(Utmaning: Skriv om vad du (eller din huvudperson) hittar i lådan som placerats utanför dörren!)

Utmaning 66 Through the Passage

I want to know how a Songline works. I want to strip naked and enter the parallell Universe of the Dreamtime, where the ancestors live. Their ancestors. Not mine. I have to turn to fellow human beings on the other side of the world in order to know how to sing the land again. Going on a walk-about is the pivotal rite of passage. The doors to the Dreamtime should never be closed again. The passage is open. Swinging doors into the land of no excuses. The land of dream, creation, psychosis. The mystic land which lies all around us.

How do I know that not all land once was sung? Sometimes, in my clearheaded nights of insomnia, I see my ancestors rise from out of the ground even here. Disoriented finns, little people; the conquerors of inland Scandinavia were the lowliest of the lowly. If my Songline exists it was sung by them. My line, which wiped out the original lines of those to whom the land belonged, because they didn't own a sliver of it.

(Utmaning: Ta ut den tredje boken från höger på tredje hyllan i din bokhylla. Slå upp sidan 33. Läs och skriv av den tredje meningen. Slå ihop boken och skriv en helt egen fortsättning. )

Den bok jag hittade var Songlines av Bruce Chatwin.

Utmaning 63 Livet då

Den var så oskuldsfull, vår uppväxt på 2000-talet. På sommarlovet satt vi hela förmiddagarna och spelade World of Warcraft, medan mamma sådde spenat i en bård kring potatislandet. Lugn och reflektion.

På eftermiddagarna drogs vi obönhörligt till stora landsvägen, där vi satte oss i vägrenen och messade de passerande bilarnas registreringsnummer till våra vänner längre uppåt landet. Om vännerna inte såg samma bilar, bevisade det att bilarna svängt. Sådant var roligt att veta.

Om kvällarna öppnade vi våra stora Excelblad, förde in den senaste bilstatistiken. Ibland tog vi någon timme World of Warcraft igen. Ja, det var ett annat liv på den tiden. Mer sansat.

(Utmaning: En bild att skriva till)

Utmaning 62 Extrautrustad

Det var min väninna som bävande och i hemlighet visade mig annonsen, som hon klippt ut ur en kvällstidning. "Bli hermafrodit över en natt!" stod det. Jag var inte inkännande och lyhörd.
- Men då skulle du ju ha snopp!! sa jag.
Hon nickade bara. Andlöst.
- Är du någon sorts transperson? frågade jag.
- Nej, jag vill ha båda, viskade hon.
- Du fattar väl att du inte kommer att kunna befrukta dig själv?
Jag förstod redan hur det skulle komma att bli. Jag skulle bli tvungen att följa med henne. Vissa människor vill dela sina intimaste upplevelser med andra.

Kliniken, i alla fall väntrummet, gick i oxblod. Oxblod, trärent och vita orkidéer. Ingreppet skulle ta ett tag. Det är svårare att göra en snopp än en snippa. Jag slog mig till ro med ett av klinikens marknadsföringsmaterial. Glättat papper och många sidor. Det gick upp för mig att de verkligen inte bara höll på med genitalier. Jag fann mig mer och mer engagerad. Spontant reagerade jag med viss hänförelse på att få ett extra bröst inopererat mellan mina två befintliga. Jag försökte utröna varför men gick bet. Så, på sista sidan, hittade jag mitt öde, min chans:

"Få äntligen ögon i nacken!", stod det.

Nej. Jag är inte paranoid. Men jag vill gärna kunna ha sikten klar åt alla håll när jag petar mig i näsan. Dessutom är jag ibland bisittare åt min åldrige far när han jagar älg.

På torsdag skall jag få min operation. Jag har bara råd med ett öga. Ett blått ska det bli, inopererat i hårfästet. Jag föreställer mig att kanten av hår - jag är kortklippt - ska rama in det snyggt, som ett stort och buskigt ögonbryn.

(Utmaning: Skriv om en kroppsdel som du - eller din påhittade person - skulle vilja ha fler av)

Utmaning 61 Tysta Annika

"En tyst, grå mus" tänkte jag.
"Kaxig med ful väska", tänkte Annika.
Det var på stationen i Linde vi träffades. Det var på vårterminen i tvåan, introduktionshelg, nu skulle jag äntligen få sommarjobba på det mytomspunna Uskavi. Jag kände mig som fisken i vattnet redan vid folkabussen på stationen. På den tiden kunde jag känna mig så utan att ha något som helst fog för det.

Några skulle komma söderifrån om en halvtimme. Vi slog ihjäl tiden med allmänt prat, jag och de två äldre tjejerna som kom och hämtade. Den ena hette Ninni. Ninni Skagerlid. Finlemmad och klok. Henne skulle jag komma att tycka mycket om. Den andra såg jag knappt. Ännu hade hon inte yttrat ett ord efter att hon presenterat sig: "Annika" hade hon sagt liksom omständligt, som om det låg mer i namnet än man kunde ana. Därefter var hon tyst. Fnissade ibland när Ninni Skagerlid sa något.

På väg mot Uskavi, kursgården där vi skulle börja jobba så snart skolan slutade, svarade Ninni vänligt på en fråga:
- Nej jag ska sluta. Jag är här bara medan lägerskolorna varar.
Jag försökte hålla masken. Sa tillkämpat:
- Du då, Annika?
- Jag blir kvar, sa hon tyst i framsätet.
- Kul.
Halva hjärtat var inte med.

Den helgen var första gången jag fick smak för selleribiff. Ninni Skagerlid hade lagat. En skiva rotselleri, panerad, lagom stekt. Jättegott. Annika såg jag knappt skymten av, ens om vi satt vid samma bord. Alla andra sommarjobbare i min ålder var antingen halvt utvecklingsstörda eller från Tibro. Jag hakade inte fast i någon.

När jobbet väl började, var Ninni borta men det var några andra intressanta typer där i stället. Janne och Teddy. Hel-lena från Knivsta.

Det tog bara till midsommar innan Annika och jag fann varandra. Det var när vi bar träd åt Hel-lena. Hel-lena ville ha ett träd, vi ville ge henne ett. Inte kunde vi ana att husmor vikt de stora höganäskrukorna till saftsoppa och kräm. Vi hade vikt en av dem för ett träd. Ett träd vi grävde upp enligt konstens alla regler.

Om man plockar ettt träd tillsammans i midsommarnatten, är det svårt att inte bli vänner för livet. Den tjugonde mars kommer Annika och hälsar på mig. Då är det snart tjugoåtta år sedan vi sprang runt och larvade oss på ängarna kring Uskavi under den ljusa,ljusa natten.

Utmaning 60 En lappad dröm

De har hållit på i månader, mor och Lovisa. Först ritade Lovisa sin balklänning på några bildlektioner, omständigt och med många skisser. Sen fick hon hjälp av textilslöjdsfröken att klippa till mönsterdelarna i tunt, frasigt papper. Hon rullade ihop dem fint och tog hem dem. Tygen hade hon redan valt för länge sedan på Sidencarlsson, en tunn organza i turkos och ett underbart råsidentyg som skiftar. Mor säger att varpen och inslaget är i olika färger. Det är nästan två klänningar, för organzan ska vara ovanpå rådsidenet. Hon har varit så försiktig när hon har sytt. Mor har hjälpt till, förstås. Nästan varenda kväll i maj har symaskinen varit framme på köksbordet. Det svåraste är ringningen. Klänningen har bara ett axelband, som Kate Winsletts på oscarsgalan. Hon kommer att se ut som om hon är på oscarsgala. Hon kommer att vara vacker, med sitt buffelbruna hår i svinrygg och några klädsamma lockar kring ansiktet. Och klänningen!

När hon kommer hem från skolan tar hon fram den och stryker över tyget, känner hur organzan glider över råsidenet. Ja, hon provar den också, fast mor har avrått henne. Mor är rädd att det ska komma fläckar. Men Lovisa är försiktig. Ändå vill hon inte visa mor att hon provar. Det är en privat ceremoni framför spegeln i hennes rum. En hyllning till hennes vuxenblivande. Nu går hon ut nian. Hon ska gå mediegymnasium. Hoppas på att bli journalist, jobba med teve. Hon sitter faktiskt och mimar framför spegeln, som en barnunge, iklädd den turkosa drömmen. Är så inne i sina fantasier att hon inte hör att någon kommit hem.
- Lovisa! ropar pappa.
Hon rycker till. Flyger upp. Det hörs ett underligt krasande. Klacken har hon haft på balklänningens fåll. Hjärtat seglar upp i höjd med tonsillerna. Det är inte sant. Det har blivit en lång reva i organzan, den går långt ovanför knät.

Far hittar sin stora flicka i sängen, gråtande. Så också mor, några timmar senare. Tröst finns inte. Tyg finns inte. Tid inte heller, och knappt råd.
- Vi får lappa, säger mor. Jag ska göra det riktigt fint.

Visst är hon fin på balen. Det är säkert ingen som märker något. Mor har gjort ett bra jobb. Men för Lovisa är drömmen förstörd. Det blir ingen Oscar, klänningen är bara en klänning och hon undrar om inte det enda axelbandet ser litet vulgo ut.

(Utmaning: Skriv om att lappa ihop)

Utmaning 59 Mammagröten

Petra känner doften redan när hon går uppför trappan från sitt gamla rum i souterrainvåningen. Mamma kokar havregrynsgröt. Hon kokar havregrynsgröt, på det att den bräckliga tråden av mor-dotter-förtroende ska slitas av. Igen. Som den så ofta kan göra för minsta småsak, minsta tecken på att Petra hämtat in någon värdering utifrån. Mamma vore lyckligast om hon fick vara med Petra varje dag, till och med på jobbet, lägga till rätta, upprätthålla normerna. Det finns många normer. En är för havregrynsgröt.
- Godmorgon, hälsar mamma soligt och får ett bävande svar.
- Vill du ha din gröt nu? frågar hon sen.
Petra kan inte annat än svara jakande. Att säga att hon hellre tar fil och müsli även idag går inte. Här har mamma stått och ansträngt sig, i nästan fem minuter har hon stått och kletat ihop en gröt åt dem. Det måste respekteras.
Petra får en normalportion. Det är mamma som vet vad som är normalt. Men det finns en liten spänning i köket. Båda beter sig som om gröt är en tämligen neutral företeelse. Båda vet att det inte är så.
Lingonsylt på. Den är i alla fall god. Mycket lingonsylt. Men det kommer inte att hjälpa. Mjölk. "Gammaldags" kör mamma med till gröten, hundrafemtio procent fett men det gör inget. Det gör absolut ingenting.
Första tuggan nu. Och ja. Hon hade ju vetat det.
Det finns ingenstans att gömma sig. Mamma står lutad över henne som en gam och stänker adrenalin på hennes axlar. När hon talar är det inte spetsigt, inte isigt, inte ens hotfullt. Det är permafrost som talar:
- Du kan inte mena att den är för salt nu också.
Rent tekniskt är det inte en fråga. Petra sväljer gegget i ett gulp. Att inte svara tar all hennes energi och hon vet att hon samtidigt måste röra skeden mellan tallriken och munnen. Det är nästan övermäktigt.
- Men svara då!!
Som att spetsas på en istapp.
- Joo, det är saltare än jag är van vid.
- Du växte upp med den här gröten. Du är gjord av den här gröten.
- Ja.
- Ingen uppskattar det jag gör!
- Jo, men mamma, så är det inte. Jag har bara blivit van vid mindre salt sen jag flyttade hemifrån, det är allt. Man förändras. Allt förändras.
Mamma hulkar nu. Sen barndomen kommer en frätande syraklump upp i magsäcken på Petra. Hon vill att pappa ska stiga upp. Hon vill ursäkta sig och gå ut med hunden. Tjugofem tuggor kvar.

(Utmaning: Skriv om något som smakar salt)

Utmaning 58 Skriv om en minnesvärd födelsedag

Den är glömskevärd, egentligen, men jag minns den mycket tydligt: Annelies födelsedag. Hennes familj var utöver det vanliga. Annelies mamma Barbro hade gjort så att det var socker på kanterna på glasen. Och en apelsinskiva som liksom satt fast. Eller var det citron?

Annelies mamma och pappa hade cafeterian i simhallen. Räksallad på tekakor. Jag tyckte varken om tekakor eller räksallad men ibland gick vi dit och fick sådana mackor. De var de dyraste. Huvudets håligheter fyllda av majonnäs.

Nu var det kalas. Det var ett par stora killar där. En hade röd fluga i skinn. Försöka göra intryck. En av dem stod bakom mig i kön till fiskdammen. Jag var exalterad. Jag minns inte om det var för fiskdammen eller för att jag var besatt av att göra intryck på de stora pojkarna. Jag var i och för sig korthårig men jag hade en ljusblå klänning med svart sammetsband och vita kalasbyxor i spets. Jag var presentabel.

Jag var så upptagen, så exalterad, så utanför mig själv, att jag inte märkte vad som var på gång förrän det var för sent. Förrän den varma rännilen rann utefter benet innanför den vita spetsen, plaskade på golvet. Även då försökte jag ignorera det. Tänkte att om jag inte låtsas om det, finns det inte riktigt. Som en prutt. När Annelies mamma Barbro förde mig ur ledet till fiskdammen, skrattade de stora pojkarna.

Det värsta var att de vuxna trodde att jag var så girig, att jag inte ville förlora min plats i ledet till fiskdammen för att jag var kissnödig. Nej, det värsta var att de stora pojkarna skrattade. Skrattade nedlåtande. Nej, det allra värsta var att Annelies mamma Barbro förklarade för en annan mamma som var där, att jag var ett år yngre än de andra.

Jag var ett år yngre än de andra. En ständig anledning att verka stor. Det här var en av de få gångerna jag misslyckades. Och inte förstod jag heller, att det är omöjligt för en femårig tjej att göra intryck på killar som säkert är åtta, kalasbyxor eller ej.

Utmaning 56 Skriv om en stökig folksamling

- Så vill vi välkomna nytillkomna tittare till Kungliga Nyheter, vårt extrainsatta 24-timmarsmagasin som ska bevaka Förlovningen. Med oss här i studion har vi Madeleine Hibbing, Dagens Härolds etikettextpert...
- Folkvett! Jag föredrar benämningen folkvett! Det ringar bättre in min expertis.
- Ja, du vet väl bäst, Madeleine. Får jag säga du?
- Visst. Vi är ju bland folk.
- Men nu händer det visst något på Slottet. Över till vår reporter Cecil Lagerup!
... Knaster, brus...
- Ja, här är härlig monarkistisk yra! Bakom mig ser ni en folkmassa som har stått här i timmar för att ta reda på om det är sant, ryktet som säger att tronprinsessan Pictorial äntligen ska få gifta sig med sin Danne av Folket. De viftar med flaggor och hoppar upp och ner...
- Tronprinsessan och Danne?
- Nej, Folket! Hela folket är här idag och det är en yra...
- NU! Nu får vi in rapporter om att det ÄR sant. de ÄR förlovade och ska gifta sig nästa sommar. Danne blir stins och härting av Visigotia. Vad säger du om det, Madeleine Hibbing?
- Det är vett och rätt rakt igenom. Det är bara jämlikt att han blir stins och härting är inte adligt.
- Och du, Cecil, ser du nånting?
... Knaster, brus...
- Ja,det gick ett rykte om att det lyckliga paret skymtat i ett fönster men det är inte säkerställt ännu. Däremot... Hjälp, vad händer nu? Folkmassan blir vild! Vad är det som stör Folket denna dag... Det verkar inte bättre än ett... ett sorgetåg. Ett svartklätt sorgetåg, cirka trettio personer, med skyltar... åh, det är infamt! På Förlovningsdagen! Skyltar där det står: "Pictorial, abdikera nu!" Men Folket ger igen! De kastar äpplen och korvar på de störande. Ont ska med ont fördrivas! Det är upploppsstämning...
- Vad säger du, Madeleine Hibbing?
- Det här är inte vett och rätt på något sätt! Det här blir man slagen på fingrarna för. Vi har ett statsskick och man ska respektera sitt statsskick. Vårt statsskick är monarki. Vi ska respektera monarkin. Den där sorgklädda skaran ska bort från gatan nu! Det är lätt som en plätt.
- Kanske vi borde ersätta grundlagarna med dina böcker i etikett, rätt och slätt?
- Folkvett, min vän! Folkvett!
- Folkvett. Tack, Madeleine Hibbing från Dagens Härold. Vi ska ta och välkomna nytillkomna tittare till Kungliga Nyheter denna högtidsdag, fettisdagen, när Tronprinsessan Pictorial lovat bort sitt hjärta till Stins Danne av Folket. Med oss vid Slottet har vi Cecil Lagerup. Cecil, det har talats om kravaller - ser du något, Cecil?
... Knaster, brus...

Utmaning 55 KBT:s offer

I västerfönstret mot skymningslandet hänger mina terapueter. De är alla psykodynamiska på ett eller annat sätt, någon har till och med psykoanalytisk skolning - många, många läroår för att behärska konsten att sitta och hålla käft och ta betalt för det. Där hänger de i varsin ampel, mina fem terapeuter, upplockade på olika loppisar under tjugohundratalets första decennium, ur lådor med krimskrams och stötta äggkoppar - "allt i lådan tio kronor styck".

Det har inte blivit mycket av dem sen jag hängde upp dem. Ingen har ännu till exempel återfått förmågan att tala. De är alla rufsiga och försagda, till synes eviga offer för det nya årtusendets paradigmskifte med KBT och snabba fixar. Råkar någon i rummet säga ordet "kognitiv" - det händer - sprattlar de till, om de är vakna, och hänger sedan lealösa över ampelkanten, tills man har gett dem litet vatten och en läkerol.

Jag hoppas de ska komma sig.

Det är rofyllt att ha dem där. Jag skulle aldrig hänga dem i ett fönster som vetter mot öst.

(fotnot: KBT = kognitiv beteendeterapi)

(Utmaning: Skriv om ett loppisfynd)

Utmaning 54 Det ingen vet

Det ingen vet är att resultatet av alla mina universitetsstudier är en handfull spridda poäng. Att jag har åtta poäng religionshistoria vet jag med bestämdhet, liksom uppsatserna i historia och statskunskap, samt fem poängs mentalitetshistoria. Men utöver det? Inget mer från baskursen i teologi, det vet jag. Det var ganska snart efter gymnasiet, jag gick troget och skrev tentor men det var två inlämningsuppgifter per åttapoängskurs och dem gjorde jag alldeles för stora. Så de blev inte till. Utom till allra första kursen, den som vi hade Kaarina Drynjeva i, där fick jag ihop en uppsats och mitt ex en annan, alldeles innan ett år gått och det var för sent. Kaarina Drynjeva, med sin ödmjuka och respektingivande hållning och sin glöd. Ännu efter tjugofem år minns jag hur hon knockade mig.

Nästa gång jag prövade på universitetslivet var jag äldre. Då hade jag övat upp mig på att skriva utan att hjärteblodet flöt ut, så B-uppsatserna gick bra, men med tentorna var det värre. Jag gick upp på några och blev lika besviken i varje ämne över att man klarade dem på ordbajseri och rena spekulationer. Jag sköt upp de flesta till "någon gång när jag har läst". Så gick det år efter år. Ingen frågade efter de där poängen, för jag hade inte lån, utan jobbade, och kunde hålla uppe fasaden.

Innanför var det kaos. Som jag minns det, kände jag mig inte det minsta förpliktigad av de där tentorna, men det måste ju ha varit en gnagande ångest att restskulden växte och växte. Jag skulle väl ha blivit tvungen att ta ett bad i ekluten och ordna upp allting, dra in institutionerna och lägga upp en avtentningsplan, men annat hände och jag försvann ett tag.

Jag tror jag har liknande erfarenheter som de som hamnar i skuldfällan eller i missbruk av något slag. Samma skygglappsbeteende, samma fasaväckande förtjusning över att det "går ett tag till", samma ångest inför att resa sig upp och få överblick över träsket man trampar i. Samma vilseledande berättelse om sitt liv som alltid lurar åtminstone en: huvudpersonen.

(Utmaning: Fortsätt skriva: "Det ingen vet är att...")

Utmaning 53 I förändring

Den kloka modern, varsnande varje gryning, hade ett tröstens ord till sina barn. Hon sa:
- Ingenting blir någonsin detsamma. Var trygga i den ständiga förändringen.
Så gav hon dem åter deras temuggar, deras skålar med frön och örter, deras skavda leksaker i rödockra och sepia och barnen växte starkt och lugnt.

(Utmaning: Vad har aldrig blivit detsamma för dig?)

Utmaning 52 Surmöken i Pongopongoland

Hon kallades Surmöken men var icke desto mindre kejsarinna av Pongopongoland alltifrån sitt tillträde till sitt frånfälle. Pongopongo! Där bodde många ystra kurrekurredutter, som hade utvandrat från Kurrekurreduttön under den grymma men falskeligen skönmålade långstrumpianska eran, jämte de ihärdiga pongopongoleserna själva som jobbade i de statliga sulfatfabrikerna. Å, så det stank om hela Pongopongoland. Mest dock om kejsarinnan, Surmöken således kallad. Under en hermelinmantel, geggig av ålder, gick hon dag som natt i dubbla underställ av ull och kamelhår. Tvål och vatten var hennes största skräck, vitkål och bönor hennes största glädje. O, så hon svettades. O, så hon fes. O, så hon dunstade. Det dunsade i hovet när Surmöken defilerade förbi, dunsade av unga oerfarna adelsfröknar som dånade, enär de inte noga tamponerat sina näsor.

Första resan dånande gav karbasning, andra resan uteslutning ur hovet, tredje landsförvisning för högförräderi. Jo. Till Kurrekurreduttön gick skeppen med de dånande, ej tillräckligt underdåniga. Dubbelt bittert var deras öde, ty de färdades med lasterna av stinkande sulfatmassa, som skulle göda huset Långstrumps digra affischproduktion. Tillbaka for sen skeppen över haven vida, tyngda av bananer på däck och flyende kurrekurredutter i sulfattankarna.

Så kom det sig att kurrekurredutter kom sig upp i staten i Pongopongoland: veckorna i sulfattankarna formligen immuniserade dem mot stinkande utsöndringar av alla slag, så ock kejsarinnans. Så kommer det sig att de sitter på de viktigaste posterna alltjämt, i dagens demokratiska tid enkannerligen som premiärminister och justitiekansler. Nu vet du det, min son. Se, det var allt en surt stinkande saga!

(Utmaning: Skriv om något som luktar surt)

Utmaning 49 Kära dator,

Jag tror aldrig jag talat om för dig hur mycket du betyder för mig. Ja, nu menar jag just du, HP Compaq nc4010. Jag föll för dig i samma stund som jag fått ut dig ur ditt emballage av frigolitbitar och papp. Du var så liten och nätt. Äntligen en datorpartner som passade min rörliga livsstil. Att du inte var helt ny passade på något sätt också min livsstil. Någon annan, någon som leasat dig innan du blev min, har nött bort "A":et på din A-tangent och han - jag tror han är en han - har vänsterklickat mycket.

Kommer du ihåg hur mycket jag lärde mig när jag skulle göra i ordning dig? Saker jag aldrig varit i närheten av att lära mig förut. Det hade att göra med att du, nc4010, är den första datorn som jag har en riktig relation till, som är något mer än ett arbetsredskap. Jag trodde att jag skulle minnas allt det jag lärt för alltid men det gjorde jag visst inte. Det spelar ingen roll. Kunde jag klura ut det då, i Windows XP, kan jag klura ut liknande saker sedan i ett annat operativsystem.

Ja, det kommer att komma en tid när du inte längre finns hos mig. Jag tänker på det varje månad, när jag gör backup, att du en dag är borta. Och jag smeker dig så ömt jag kan i väntan på döden.

Kommer du ihåg Urkult i somras?! Det var där vi verkligen lärde känna varandra. Det var musikfestival och jag var lycklig, för för första gången kunde jag bära med mig en laptop utan att det syntes och utan att bryta ryggen. När jag blev trött i öronen satte jag mig att komponera. Komponera text. Helst där man hörde två scener samtidigt. Jag, som alltid ska ha det alldeles tyst hemma. Samtalen, musiken, naturens skönhet, allt inspirerade och det var du och jag och jag ville slå ackord på ditt tangentbord.

Jag vill att du ska känna att varje gång jag startar dig, gör jag det med glädjerik bävan. Särskilt när jag sitter ute någonstans och använder internet eller e-post. Var jag än går, har jag kontakt med mina kära på den här jorden. Om du inte vore så liten och smidig, vore det inte möjligt.

Tack! Din vän och partner
marmoria

(Utmaning: Skriv engagerat om något du ser varje dag)

Utmaning 48 "Barnslig, nyfiken, insiktsfull"

Igår sa hon:
- Hur mycket tonåring tycker du att jag är, på en skala från noll till tio?
- Tre, svarade jag snabbt.
- På vilka sätt tycker du att jag är tonåring och på vilka sätt inte?
- Jag analyserar inte mina vänner på det sättet, sa jag, inte helt konsekvent. Jag hade ändå svarat på den första frågan.

Hon är mitt gudbarn. Hon är snart femton och sätter en ära i att vara barnslig. Själv tycker jag inte hon är särskilt barnslig, hon går att prata med om allt på ett jämställt sätt. Jag längtar efter måndagarna, när jag får träffa henne och hennes tvillingsyster, mitt älskade bonusgudbarn, och deras föräldrar. De är intressanta hela högen. De är så intressanta, att man själv känner sig intressant när man är med dem.

Hon har sedan länge bestämt vad hon vill ha i födelsedagspresent av mig: ett inramat handgjort papper med orden "barnslig, nyfiken, insiktsfull" textade på både svenska och sinhala. Det ska bli roligt att göra. Kanske vill hon ha det högst ett halvår. Kanske inträder hos henne och hennes syster en tonårstransformation, när de ramlar i trollkarlens hatt och blir oigenkännliga. Det ska bli intressant!

(Utmaning: Skriv om den mest intressanta människa du pratade med igår)

Utmaning 47 Skriv om att återvända

Han vänder åter som en hund till sina spyor. Till henne, hon som hånade honom när hon drack, bedrog honom när hon var nykter men som bar hans hjärta som en talisman under det solkiga trikånattlinnet.

Han minns hur hon var under ungdomstiden, när de båda var lovande teologistuderande och efter varje uppbrott - ja, de var många alltifrån början - hamnade i säng på varje fest. Han hade älskat hennes briljans, hennes passion för idéer, om än inte för människor. Det senare förstod han inte då, att människor egentligen inte intresserade henne. Det var därför hon sökte så förtvivlat, främst bland de inflytelserika männen på institutionen.

Han blev prästvigd, inte hon. Hennes biskop tyckte inte om hennes vandel. Inte någon annan biskop heller. Hans vandel är inte bättre den, men han är inte kvinna.

Något började nöta på henne när hon insåg att hon aldrig skulle komma att bli präst. Polityren gnoddes av. Hon blev tydligare, åtminstone för honom.

Han älskar henne inte men hon har hans hjärta. Han återvänder för att få mer av ingenting. Han är inte stolt. Det är ett kuschat djur i honom som vill dit. Till henne, hon som slår och smeker med samma hand.

Nu är hon saggig och gultandad men han anar ännu en nittonårig student, guldhårig och obstinat, som utmanar professorn i religionspsykologi. För honom finns det fortfarande något djupt erotiskt i det minnet.

Utmaning 46 En bra författare

Vilka egenskaper tänker du att en bra författare behöver?

Jag tänker mig att en bra författare har integritet och inte sneglar - inte på andra och inte på aktuella trender.

Hon bör ha ett eget universum, helst flera, som hon kan röra sig in i och ut ur. Var det det den personen menade som skrev: "En poet är en sådan som lyssnar när gudarna drömmer"?

Hon har framför allt bra sittfläsk och ett tålamod som passar därtill. "Inspirataionen är en sällsynt gäst men ju oftare man sätter sig vid skrivbordet, desto oftare kommer hon", skrev en gång Vilhelm Moberg.

Tiden borta från skrivbordsstolen använder hon väl - hon är ute i friska luften för att vädra hjärnan och ute bland människor för att få impulser. Om hon inte har järnminne, har hon med fördel en diktafon - sina bästa idéer får man i allmänhet när man är ute och går eller när man ska somna. (Är en diktafon en egenskap?)

Viktigast, kanske, att hon tar sitt skrivande på allvar från första början. Att hon tror på sig själv lika fanatiskt som idrottsmän tränas att göra, oavsett om hon har tid att skriva en kvart om dagen, två timmar eller längre. Konsten har två oundgängliga komponenter: lek och allvar.